De frågor som diskuterats under hösten rymmer mycket rasistiskt idégods, konstaterar Hanna Hallgren som försöker förstå hur hennes passerande – som vit – ständigt sker på andras bekostnad.
Jag tänker att jag som vit svensk är rasistisk, att det är något som samhället hjälper mig att bli och tillåter mig att vara, och att jag därför – inte minst genom att lyssna på de som utsätts för rasism, genom att aktivt söka kunskap och verka solidariskt – måste försöka göra något åt det. Individuellt och strukturellt.
Att försöka förstå hur mitt passerande – som vit – ständigt går till och görs på andras bekostnad. Jag tänker att de frågor som diskuterats under hösten rymmer mycket rasistiskt idégods. Själva hanteringen av frågorna tyder på, och tvärtemot vad somliga menat, att det här idégodset inte nämnvärt hjälper människor att ”förstå den rasistiska historien”.
Om vita människor lärt något om rasism genom Tintin, varför uppstår då problem med att några Tintin-böcker flyttas ett par meter? Tvärtom kan det tyckas som att detta rasistiska idégods är så centralt att det till varje pris ska släpas tillbaka in i samtiden och in i barnbibliotekets hjärta.
Skämten som väller upp som vit skit
En annan ingång till höstens frågor har varit att kalla dem löjliga icke-frågor. Men att försöka frikoppla de olika nivåerna (den materiella, den ideologiska och den symboliska) av rasism från varandra är i bästa fall naivt, i värsta fall illvilligt.
Alla de här skämten som nu väller upp som vit skit ur nationen; som i ett slags nervöst uppvaknande … vita tics … det kulturellt imaginära som vill skämta om brunt och svart och vitt och allt som kanske kommer att förbjudas. Som mycket hellre vill skoja än ta ansvar för samtiden och historien. De rasifierade ekonomiska orättvisorna. Deportationerna. De papperslösa arbetarna. Svarta svenskar som misshandlas. Låglönejobben. Diskrimineringen i arbetslivet som gör att högutbildade lämnar Sverige. Diskrimineringen i bostadskön. Eller rasinstitutet, steriliseringarna, lobotomeringarna. Rasismen mot svarta, mot romer.
Antirasism lika med censur?
Extremhögern är på frammarsch i stora delar av Europa, och i Sverige resonerar folk att det ”gynnar SD” om antirasister öppnar munnen i samhällsdebatten. I Sverige anses ordet ”chokladboll” och bortsållandet av rasistiska stereotyper på godisförpackningar leda till att folk blir fascister. Vad som helst som hotar vithetens primat kan i Sverige tydligen göra människor till fascister, och leda till historierevisionism, hot mot yttrandefriheten och som final: censur.
Så hellre håller den i grunden justa vita svensken upp ni-gör-andra-vita-till-fascister-flaggan framför näsan på svarta svenskar som talar om sina erfarenheter av rasism i Sverige, än försöker förstå att de av oss som är vita i till exempel Europa oupphörligen gynnas av denna vithet. Att de av oss som är vita i stort sett varje dag tillåts njuta av vår vithet och se den speglad och upphöjd alldeles oavsett hur mycket vit skit vita människor redan åstadkommit och dagligen åstadkommer i världen. Men de av oss som är vita vill inte bara njuta av vår egen vithet, vi vill få njuta kulturellt (och oemotsagt – och helst också omedvetet) på icke-vitas och svarta människors bekostnad. Samtidigt som de av oss som är vita, om någon opponerar sig, menar att detta var väl en veritabel icke-fråga. En icke-fråga som vi dessutom passar på att understryka skapar nya väljare till SD.
Lucia och julafton hotade?
Efter 30 år förmår somliga svenskar gråta en skvätt över samhällets syn på bögarna som dog i aids på 80-talet. Vi som var med minns hur vanliga svenskar talade om flator och bögar, ännu långt in på 90-talet – både privat i våra familjer, på jobbet och i offentligheten.
Därför förvånar det mig inte hur folk nu skämtar om att ”pk-anpassa ihjäl sig” på en annan minoritets bekostnad som tycks hota både Lucia och julafton. Samtidigt som Europa stiftar nya raslagar och inskränker homosexuellas rättigheter. I denna kontext blir skämten djupt obehagliga.
Rädsla och maktförlust
Jag tänker att det är utsagor som vittnar. Om rädsla och känslan av maktförlust, om det en med Paul Taggard kan kalla för drömmen om ett svunnet vitt Heartland. Och jag tror inte människor som tillhör majoritetsbefolkningen nödvändigtvis förstår i vilken jord skämten faller för den minoritet som utsätts. Jag tror dessutom det finns vita och strejta som inte nämnvärt behöver bry sig om raslagarna och hbt-våldet i Europa. Kanske om 30 år, men inte nu.