Moa Magnusson, projektledare för En öppnare idrott berättade om idrottens betydelse för barn och ungdomar. Samtliga i lokalen delade hens uppfattning att idrotten inte är öppen för alla.
Hbtq – festivalen i Göteborg förra helgen anordnade ett seminarium om ”En öppnare idrott” och lokalen lockade dit ett 20 –tal människor som efter föredraget länge diskuterade med varandra om hur idrotten ska bli mer inkluderande.
Det fanns framförallt en uppsjö av exempel under föreläsningen som betonade HBTQ-personers exkluderande inom idrottsvärlden.
Den svenska idrottsrörelsen har tre miljoner medlemmar, sexhundra tusen ideellt verksamma ledare och tjugotusen föreningar.
Idrotten är, utan tvekan, Sveriges största folkrörelse.
Hetsande kampanjer
Trots att denna rörelses vision och värdegrund bland annat är att verksamheten ska präglas av respekt för människors lika värde så har den lång väg att vandra innan målet är uppnått.
I rapporten Effekter av heteronormen som RFSL har gjort undersöks hbt–personers hälsa. Rapporten visade att deras hälsa är sämre än genomsnittet.
Den starka heteronormen bidrar till att homofobin ökar. Den ångest och rädsla som uppstår hos de personer som inte uppträder som man då förväntas göra är enormt påtaglig.
Men de som ligger längst ifrån ett inkluderande är intersexuella och transpersoner.
De hamnar lätt i kläm på grund av den hårda uppdelningen mellan män och kvinnor. Mer än sällan blir dessa grupper utsatta för hetsande kampanjer av media och kränkande utredningar inom idrottsvärlden.
(Vem minns inte den sydafrikanska friidrottaren Caster Semenya?)
Samarbeta med föräldrarna
Åhörarna på plats var nästan samtliga engagerade inom idrotten på något sätt och de höll med om idrottens misslyckade integrering.
Det talades även om att klassfrågan inte får glömmas bort. Att det inte bara är hbt – personer som diskrimineras. Många har inte ens råd att utöva sport.
Jargongen kom också på tal. En kvinna i publiken sade sig vara en enormt trött på att hela tiden höra ”den är rå men hjärtlig”.
Sedan diskuterade tränarens roll. Att den personen ofta blir den första som en ungdom går till för att berätta om sin sexualitet. Och då måste det finnas kunskap. Bristen på kunskap inom detta område är enormt.
Okunskapen medför allvarliga konsekvenser och bidrar rakt av till ohälsa hos ungdomar. Det måste idrotten ta tag i menade Moa Magnusson.
En annan viktig komponent var samarbetet med föräldrarna. Att det måste finnas en dialog mellan tränare och föräldrar.
Efter föreläsningen och publikens diskussion passade Feministiskt Perspektiv på att ställa några frågor till Moa Magnusson.
Om en tränare använder sig av kränkande ord riktat till en grupp människor eller individer på grund av kön, etnicitet eller sexualitet. Ska den personen få vara kvar som tränare?
– Nej. Det tycker jag verkligen inte. Självklart ska man få någon typ av varning och ges chans till förbättring. Men blir det inte bättre finns det ingen anledning att ha kvar en sådan tränare. Ett sådant beteende skulle vara olagligt om du vore chef. Varför skulle det då vara ok som tränare?
Tar svenska idrottsförbundet tillräckligt mycket hjälp utifrån för att komma till rätta med diskrimineringen inom idrotten?
– Vårt är ju projekt är ju från RFSL. Sedan finns det projekt i Örebro också.
Finns det några krav på att de ska ta in hjälp från organisationer eller aktörer som besitter kompetensen som idrotten verkar sakna?
– Nej, det gör det inte.
Tycker du att det borde vara ett krav?
– Ja, absolut. Om man får pengar av kommunerna så ska det ställas krav på att man lever upp till de värderingar som råder i det övriga samhället. Det borde vara självklart.
Vilken roll spelar politikerna? Anser du att de ska strypa bidragen till de klubbar som inte elever upp till de olika policydokumenten?
– Absolut. I alla fall i en övergångsperiod för att visa att man tar dessa frågor på allvar. Just nu är det bara en massa fina ord. Det funkar inte.
Varför är detta så svårruckat i idrottsvärlden?
– Som jag sa i början av mitt föredrag. Just inom idrotten är det så stark mansdominerad värld. Det i sig bidrar till att väldigt få känner att de passar in om man inte är vit man. Eller rättare sagt om man inte är maskulina. Kvinnor, flator, transpersoner och bögar är inte lika självklara inom idrotten.
Projektledaren och föreläsaren Moa Magnusson, tycker att bidrag till föreningar som inte respekterar alla människors lika värde bör strypas. Åtminstone till en början.
