Publiken bestod till stora del av olika slags kvinnor. Föreläsaren pratade om ”era män”. Jag tror hen ämnade prata till hela publiken men det var precis vad hen inte gjorde. Alla kvinnor har inte en man.

Det är sådana gånger luften går ur mig. Hur jävla svårt kan det vara? Föreläsare – i det här fallet en professor – borde vid det här laget känna till att alla inte lever i en heterosexuell kärnfamilj. Eller är det för mycket begärt?

Många politiker, fackpampar och intresseorganisationer ville visa sitt engagemang för kvinnors rättigheter, jämställdhet och feminism veckorna kring 8 mars. Inte minst i Stockholm, där många av dem håller till. Seminarier och föreläsningar anordnades på löpande band. Vi på Feministiskt Perspektiv försökte hänga med så gott det gick.

Själv har jag i egenskap av ekonomiredaktör bevakat flera tillställningar om familjepolitik, arbetsliv och ekonomi. Jag har lyssnat på riksdagspolitiker, forskare och fackordförande. En kan tycka att det inte vore alltför utopiskt att förvänta sig att den här gruppen har lite koll. Men när jag lyssnar på dem – när de talar om arbetsmiljö, föräldraskap, kvinnors löner – så låter det som om världen enbart består av heterosexuella par (gärna med barn).

Jag blir lika trött varje gång. Trött och uppgiven. Hör de inte hur de låter? Hur de utesluter och osynliggör?

Svaret är kanske att de tyvärr inte gör det. De hör inte vad de säger. I deras värld existerar homo-, bi- och transpersonerna alltid någon annanstans, om alls. Möjligtvis håller de till på seminarier som uttalat handlar om H och B och T, men att de skulle kunna dyka upp på andra slags tillställningar tycks inte ha föresvävat dessa offentlighetens personer. Vilket är sjukt konstigt.

Också en homosexuell kvinna berörs ju av arbetsmarknadens könsdiskriminering. Även en icke-heterosexuell förälder berörs av föräldraförsäkringens regler.

Genom sitt sätt att prata upprätthåller och återskapar de här människorna det som brukar kallas heteronormen. Ibland har jag påmint dem genom att ställa en synliggörande fråga. Ibland blir jag så less att jag inte orkar. Jag skulle trilla av stolen av glädje om någon annan ifrågasatte heterosagornas ständiga upprepande. Eller om de som föreläser – underbara tanke – uttryckte sig om människor på ett sätt som inte förutsatte att alla lever i en heterosexuell kärnfamilj.

En kan tycka att det inte är särskilt mycket begärt. En kan tycka att höga höns inom akademin och politiken borde ha reflekterat över de här sakerna; kanske ha tänkt tanken att ”heteronorm” inte bara existerar i genusvetenskapens kurslitteratur utan är något som formar samhället och ständigt återskapas av oss om vi inte aktivt motverkar det. Jag tycker inte det är för mycket begärt att människor med makt ska ta sig i kragen och sluta ignorera vad de någonstans vet (att alla inte är heterosexuella).

Detta gäller för all del även medier. Ord har stor betydelse – både i talad och skriven form. Ord kan upprätthålla normer – eller medverka till att normer synliggörs och ifrågasätts. 

Den som pratar om föräldrar får helt enkelt se till att formulera sig på ett sätt som inte utesluter ensamföräldrar, icke-heterosexuella föräldrar eller andra föräldrakonstellationer. Eller – om ens föreläsning enbart gäller heterosexuella föräldrapar – säg det! Låtsas inte som att det gäller ”alla” när det i själva verket endast gäller heteron.

Den som pratar om arbete och familj får hålla i minnet att varenda kvinna inte har man och barn. Om tanken är att prata om kvinnors situation – prata då om kvinnors situation. Inte enbart heterosexuella kvinnors situation.

Deal?