Detta brev är skrivet av Awas och Sofiya, det lesbiska par som nekades asyl i Sverige och som i början av februari 2012 skickades tillbaka till Kurdistan, Irak. De hade då levt sex år i Sverige i hopp om att hitta en fristad fritt från det förtryck de flytt ifrån och som de nu tvingats återvända till. Det här är deras berättelse om hur livet ser ut för dem sedan de återvänt till Kurdistan.

Hej,

Vi anlände till staden Erbil i Kurdistan. Där bodde vi först en vecka på hotell. Vi kan inte hyra en lägenhet då kvinnor inte har rätt att bo ensamma. Om det ska gå att hyra en lägenhet behövs papper från polisstationen, går vi till polisstationen utsätter vi oss för stor fara. Efter en vecka på hotellet åkte vi till en vän till Sofiya i en stad som heter Soleimani. Hon bor tillsammans med sin man och deras barn. De accepterade inte vår relation och sa också att det skulle vara en fara för deras liv att låta oss bo där.

Mannen berättade att det fanns en kvinnojour i Erbil där vi kanske kunde bo. Så vi återvände till Erbil och hittade kvinnojouren. En av de anställda där tog emot oss men när de förstod att vi var lesbiska sa de att de måste prata med sin chef, att de inte kan ha sådana som oss boende hos dem. Vi fick träffa chefen, som precis som den första vi träffade sa att de inte kan ta emot oss. Hon sa att här följer vi och respekterar muslimska regler, seder och traditioner – om ni inte kan ändra er finns det ingen plats för er här.

Vi frågade om inte i alla fall Awas kunde få stanna kvar så kunde Sofiya försöka hitta ett annat boende. Chefen accepterade detta. Awas fick inte använda mobil eller internet och kunde inte kommunicera alls med Sofiya och visste inte vart hon tagit vägen eller ens om hon levde. Efter fyra dagar fick Awas en intervju med en advokat som hon berättade allting för. Advokaten sa att vårt fall är väldigt komplicerat och att de inte kunde eller ville hjälpa oss. Awas blev arg och ledsen och sa till advokaten att hon måste lova att inte berätta om oss för någon. På grund av religionen kan de inte förstå eller acceptera att någon är homosexuell.

Awas bodde på kvinnojouren en månad, hon utsattes för ständiga trakasserier av både boende och personal. Flera gånger spottade de på henne och kallade henne för hora. Awas hade ett nytt möte med chefen och sa att hon ville flytta. Chefen sa att hon visste en bra muslimsk familj där hon kunde bo, men att hon var tvungen att hålla sig inomhus och inte kunde röra sig på egen hand. Awas bor nu ensam hos familjen, hon kan inte gå ut och använder sig av ett annat namn.

Sofiya gömmer sig hos en annan familj på hemlig ort. Vi få bara prata med varandra i telefon två gånger per månad, i 30 minuter varje gång, mer än så tillåter inte familjen som Awas bor hos. Vi kan inte bo med varandra eller vara tillsammans och om vi bor på gatan eller tar arbete blir vi fängslade.

Vi ber Migrationsverket, Sveriges regering, människorättsorganisationer, politiker, journalister, kvinnorättsaktivister och Sveriges medborgare att hjälpa oss från detta helvete så vi kan få leva i fred och frihet.

/Awas och Sofiya genom Amineh Kakabaveh, ordförande för Varken Hora eller Kuvad.

Sedan brevet skrevs har det kommit till vår kännedom att en högt uppsatt shejk samt kvinnornas familjer fått reda på att Awas och Sofiya är tillbaka. Shejken är en fundamentalist som utmärker sig som Guds sändebud och som styr området med järnhand med hjälp av klanfamiljer. Han har sagt att de måste dö för att de dragit skam över området, familjen och klanen. Awas har ringt flera gånger och gråtande bett om hjälp, de är livrädda och fruktar för sina liv.