”Nu ska ni få träffa två snälla damer”, säger Lena (som egentligen heter något annat) till sina tre barn, när Nacka socialtjänst kommer på besök till Luleå socialkontor för första gången. De ska få träffa Lena i den miljö hon levt med skyddad identitet med sina barn.

Hon har förberett barnen inför mötet: ”Ni behöver inte vara rädda. De är här för att prata och hjälpa oss. En av dem kommer att vilja prata med er ensamma och den andra med mig.”

Ena barnet kryper upp bakom mammans rygg, den andra i hennes knä. Och den tredje sitter kvar på sin stol. Lena har tagit med sig mat och leksaker. Hon vet att socialkontor inte brukar ha barnrum. De går in på mötet med en positiv känsla, men när de i är i rummet så fångar de upp stämningar som känns märkliga – otrygga. Där sitter tre nya damer som de aldrig tidigare träffat. Sonen vill inte ens titta på dem, det är ovanligt för honom, berättar Lena. I rummet finns inga leksaker – ingenting. Lena och barnen har med sig en så kallad ”fröken till barnen” som om det skulle behövas kan kliva in och styrka Lenas berättelse.

– Vi tänkte äta lunch senare. Om de kanske ska prata med barnen på någon lekplats så tar det tid och min son brukar äta lunch vid den här tiden. Efter fem minuter frågar en av socialsekreterarna ”Vet ni varför vi är här? Vad har ni ätit till frukost?”, berättar hon.

”De lurade oss”

Under tiden Lena berättar växlar hon genom att ena sekunden vara distanserad till berättelsen och stundom gråtfärdig.

– Vi var helt övertygade om att mötet skulle handla om att Nackas socialtjänst skulle förstå vår situation och framför allt förstå att barnen är rädda för sin pappa, säger Lena. Men så blev det inte. När Lena än en gång försökte övertala barnen att gå med damerna och att de sedan skulle till lekparken och leka stretade ena barnet emot. Men till slut gick de iväg.

Lena slår ner blicken, stirrar ner på den orörda maten och tårarna börjar rinna.

– Sedan kom de aldrig tillbaka. De tog mina barn. Bara så där. Jag förstår inte. Jag fattar inte hur det får gå till på det här sättet. Jag hade ju lovat mina barn att tanterna var snälla. Jag hade övertalat barnen att inte vara rädda. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta, säger Lena och gömmer ansiktet i händerna. Efter några sekunder börjar hon prata igen:

– Allt kändes bra innan detta möte. Vi befann oss i en situation där det var ny stämning på gång och vi trodde att allt skulle ordna sig. Det har kommit in nya anmälningar om våldet mot barnen. Folk verkade lyssna. Men de lurade oss.

Fick hjälp av läkare

När Lena berättar om misshandeln hon utsattes för av sin förre man är det svårt att hänga med i alla turer. Lena och den dömde fadern träffades 2004 och våldet började relativt snabbt. När hon blev gravid med första barnet eskalerade det fysiska våldet. Lena fick aldrig ha en stund för sig själv. Han var med henne vid vanliga kontroller på barnavårdscentralen, BVC. Han hotade med att ta deras liv om hon skulle lämna honom. Hela tiden fortsatte den psykiska misshandeln. En dag när de satt i bilen och var på väg till BVC fick mannen ett telefonsamtal. Lena tog med sig barnen och fick en stund själv med läkaren på BVC. Läkaren frågade vad som egentligen pågår? Var kommer dina blåmärken ifrån?

Med läkarens hjälp får Lena kontakt med de sociala myndigheterna som ger henne och barnen skyddat boende och på den vägen är det. Och nu sitter hon här på en lunchrestaurang fast besluten om att få hem sina barn. Men det är svårt, mycket svårt för Lena att förstå den situation som samhället försatt henne i.

Från att ha haft ensam vårdnad och byggt upp en trygghet i ett skyddat boende på flykt ifrån en man som har dömts av både tings- och hovrätt för att ha misshandlat henne vid flera tillfällen med barnen i direkt närhet samt med barn i famnen. Då hände det som Lena inte i sin vildaste fantasi trodde kunde ske. Nu sitter pappan med ensam vårdnad om alla barnen.

– Jag fattar inte. Vad skulle jag gjort annorlunda. Jag flydde med mina barn av rädsla för våra liv. Jag agerade enligt skolboken. Men nu sitter jag här… Utan barn. Jag vet inte var de är. Bara att de är placerade hos någon jourfamilj med ett LVU, där ”den dömde” som jag kallar honom har ensam vårdnad, säger Lena.

Lena får nu varken träffa eller prata med barnen. Däremot skriva. Men vissa saker som hon skriver kommer inte fram. Det stryks.

Lever i en mardröm

– De menar om jag skriver att jag gråter när jag saknar och längtar efter dem, vilket är en högst normal reaktion när man saknar sina barn. Då kan det strykas då men menar att mammans känslor läggs på barnen. Jag har lärt mina barn att våga tala om känslor. Att visa att man saknar och älskar. Tänk om de tror att jag aldrig tänker på dem? Bara tanken på det gör så ont att det inte går att beskriva med ord.

Och det är just det här som är svårast för Lena. Hon får inte ihop att en kvinna som blivit misshandlad blir bestraffad för att ha försökt skydda sina barn från en våldsam pappa. Sedan förlorar hon vårdnaden och blir lurad av socialtjänsten som inte berättade om vad som skulle ske. Att hon skulle bli fråntagen sina barn.

En gång ringde en socialsekreterare från Nacka och berättade att sonen var väldigt ledsen i jourhemmet. Hon frågade hur Lena brukar göra när han är så där?

– Förstår ni hur bisarrt? Här sitter jag, de har tagit barnen från sin mamma. Sedan ska jag berätta hur de ska bete sig när min son är ledsen. Jag tror jag lever i en mardröm.

Sedan kommer tårarna.

– Det blir så här ibland, när jag slappnar av och inte krigar. Då bryter jag ihop. ibland ligger jag bara och spyr, säger mamman med en nu stadig röst och fokuserande blick.

En annan bisarr situation var då vårdnadsförhandlingarna i Stockholms tingsrätt skulle börja. Lena berättar att domaren innan förhandlingarna började sade inför samtliga nämndemän att mamman till de tre barnen kommer in sätter sig här och ser att det inte sitter något monster här.

Lena springer in i salen, livrädd för den man hon ska passera för att ta sig till sin stol. Hon frågar vad som krävs för förhandlingen ska gå bra?

Domaren: att du sitter kvar i salen hela dagen.

Och såhär har det fortsatt. Lena har gjort vad som krävts av henne i förhoppningen att allt ska lösa sig på bästa sätt.

Osäkert läge

Nästa steg i processen är nu att försöka få LVU-placeringen flyttad till henne. Avsikten är att barnen ska få återkomma till en trygg miljö som de känner igen. Att de ska få återgå till sina rutiner och leva tillsammans med en mamma som inte kan förstå varför Nacka socialtjänst helt har avfärdat alla tidigare domar.

– Jag håller just nu på att sammanställa alla fakta efter i kronologisk ordning. Hela fallet från början till slut. Allt för att Nacka socialtjänst ska förstå hur vi har haft det.

Men allt känns så osäkert, berättar Lena, som tillsammans med närstående varit helt oförstående till hur allt har utfallit.

– I natt drömde jag att jag satt med mina barn i soffan och vi läste en bok som vanligt, de fanns nära mig och allt var tryggt. När jag vaknade kände jag den isande ångesten och verkligheten kom krypande. Mina barn är fortfarande inte hos mig. Jag har inte ens vårdnaden. Jag ville bara skrika och kämpa mig tillbaka in i drömmen, säger Lena.

Hur orkar du?

– Har jag något val? Jag kan inte tänka ”om”. Jag måste tänka ”när”. När mina barn kommer hem till mig. Inte om. Då skulle jag bli tokig.