Återigen är det synd om en förövare. En allsvensk fotbollsspelare anklagas för att ha förgripit sig på ett barn och klubben känner deltagande "med båda parter". Ida Ali upprepar att idrottsvärlden behöver revidera sin syn på förövare och försöker förstå varför brottet och därmed offret hela tiden hamnar i skuggan.
En allsvensk fotbollsstjärna anhölls igår för att ha förgripit sig på ett barn. I dag släpptes han och riskerar åtal för sexuellt utnyttjande av underårig. En av klubbledarna har gått ut i Aftonbladet och sagt: ”Vi känner stor sorg och deltagande för båda parter”. Jag undrar vad sorgen består i vad gäller den misstänkte förövaren?
Jag skulle så himla gärna vilja förstå det? Själv känner jag återigen en stor sorg och frustration över att behöva upprepa mig. Hur många gånger har jag inte skrivit och talat om klubbars förlamande förhållningssätt till egna utövares brottsmisstankar och brott? Hur många gånger har jag inte undrat över denna oändliga benägenhet att stötta den eventuella förövaren och göra offret ansiktslöst?
Nu sitter vi här igen. Med en klubb som känner lidande för båda parter. Likadant lät det efter Patrik Sjöbergs avslöjande om de sexuella övergrepp han utsattes för, då friidrottsförbundets dåvarande ordförande Lennart Karlberg inte stöttade offret, Sjöberg. Hans Löfgren, en central ledargestalt inom Tyresö FF som enligt klubben inte längre var anställd, men ansågs behöva hjälp att ”komma tillbaka som person” efter att ha blivit dömd för sexköp. Vilka står mer på tur? Magnus Hedman, Alexander Gerndt, Ja, listan kan göras lång.
Nu vill jag en gång för alla förstå varför idrottsklubbar nästan aldrig tar tydlig ställning för offret och – därmed – mot brottet. Ingen ska dömas ohörd, men att öppet ta ställning för den anklagade blir ett indirekt underkännande av offret.
Våldtäkter mot barn, misshandel mot kvinnor, köp av sexuell tjänst – ja alla dessa brott är vanliga i vårt samhälle. Att de också förekommer inom idrottsvärlden är inte konstigt. Men det finns ingen, ingen samhällsinstans som är så fruktansvärt tam vad gäller att ta avstånd för dessa brott när de väl sker. Visst, många fina policydokument finns. Många skinande värdegrundspapper ligger och skramlar i lådorna, men där förblir de liggande.
Jag vet inte vad jag ska skriva längre? Jag tror helt enkelt att jag bara vill förstå.
Om anklagelserna stämmer har ett barn blivit utsatt för övergrepp. Ett barn. Ännu ett barn. Ett barn har blivit utsatt för att någon annan person vill utöva sin makt. Ett barn som förmodligen kommer att vara ärrad resten av sitt liv. Om detta uttalas inte ett ord av klubbledaren.
Den enda förklaring jag kan se till att det fortfarande är så svårt för idrottsklubbar att ta avstånd från brott som begås av ledare och utövare är enligt mig samma mekanismer som hindrar killar från att agera när en kompis begår en våldtäkt. De mekanismer som förklarar att de står plågade bredvid i rädsla att agera eller, för den delen, deltar i en gruppvåldtäkt.
Dessa arenors ”manliga” kodning ligger till grund för mäns rädsla. Män som kollektiv är fostrade att dunka varandra i ryggen – till nästan vilket pris som helst. Vem vill gå emot sina polare? Vem vill bli en könsförrädare?
Idrottsvärlden anses fortfarande vara en ”manlig arena” där dessa strukturer är väldigt djupt förankrade i en homogen sammanhållning. Därför ställer sig klubbledare efter klubbledare sida vid sida, blinda inför det brott en som tillhör gruppen gjort sig skyldig till – i det här fallet kan det röra sig om att ett barn utsatts för ett sexuellt övergrepp.
När ska detta upphöra?
