Strindbergsåret är till ända och Dramaten firade i lördags av den store författaren med ett högtidligt avslut på Lilla scenen. Titeln på kvällen är ”Vidare”. Ett illavarslande namn för någon som hoppades att denna eviga Strindbergkavalkad skulle ha nått sitt slut. Konferenciern för kvällen inleder med frågan ”Hur långt kan ett Strindbergsår vara?”
Jag ställer mig samma fråga. Även om Strindberg inte spelas i samma överdrivna mängd varje år så råder ingen brist på föreställningar av honom. Jag tänker att någon gång måste väl ändå behovet vara mättat? Har detta år fyllt ett faktiskt behov eller bara resulterat i en total överdos av Strindberg? Jag lutar åt det senare med tanke på den totala kraftlöshet med vilken denna hyllningskväll framfördes.
Ironisk tråkfest
Många firade skådespelare och författare har samlats på Dramatens lilla scen för att läsa ur författarens böcker och tala om hans verk. Reine Brynolfsson börjar med att läsa Lars Noréns förord till Fröken Julie och Ett drömspel. Norén går hårt åt den store. Han är ytterst kritisk och det känns lite skumt att börja kalaset genom att sätta den tonen. Men visst, varför inte? Någon slags ironi över detta år behövs, även från Dramatens håll. Kvällen fortsätter och en märklig ton av kritik smyger sig igenom. Hälsosamt, förvisso.
Skådespelarna Stina Ekblad och Gunnel Lindblom berättar om sina erfarenheter av att spela Laura i olika uppsättningar av Fadren. Fantastiska kvinnor som är överens om att det var svårt att spela Laura på grund av hennes fåtaliga repliker och deras vilja att försvara henne mot Strindbergs angrepp.
Författaren Märta Tikkanen berättar om när hon som ung först läste ”En dåres försvarstal”. Hon chockades över det ”vitglödgande kvinnohatet”. Ingela Olsson läser högt ur boken, bra och levande – men så är hon ju också lysande. Men inte ens dessa stora skådespelare kan rädda denna tråkfest. Vadan denna energilöshet? Har Strindberg-overload drabbat även denna institution?
Som om inget hänt
Något uppfriskande blir det när regissören Nils Poletti äntrar scenen och berättar om sin föreställning ”The royal dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever! – Fadren vs Fodringsägare”. Det är en del av projektet ”Satans Strindberg” – några snabb-repeterade och experimentella föreställningar som framförs på Lejonkulan. Visst är det skoj att föreställningarna Fadren och Fodringsägare ska wrestlas på amerikanskt manér och att jämställdister ironiskt får spegla mästarens kvinnosyn. Men det bryter inte tillräckligt mot den monotoni och glädjelöshet denna kväll innebär.
Just när jag tror att jag inte ska klara av mer av denna tillställning äntrar ett gäng från publiken scenen, uppenbart inte delaktiga i föreställningen. Kuppmakarna framför kvällens sannaste budskap i form av en sång. ”Varje år är ett Strindbergsår”, sjunger de glatt och knäpper med fingrarna. Och, meddelar de, om vi inte får nog av Strindberg så finns alltid en massa andra vita manliga författares pjäser att tillgå.
Kuppen blir inte avbruten och när de sjungit klart får de kvällens största applåder. Sedan fortsätter showen som om inget hade hänt. En skådespelare läser från slutet av ”Hemsöborna”. Vidare.
