Många kvinnor drömmer om ett eget hem. En egen dörr att stänga, kura ihop sig i en soffa med en varm kopp te. Men på ytan ler de ofta och säger att allt är bra, berättar Connie Donmarco, där hon står framme vid podiet och visar sina bilder från tiden som hemlös.

Hennes berättelse handlar om samhörighet och solidaritet. Om en grupp människor som bor i husvagnar – året om. Vissa missbrukar och andra inte. Vissa vill inte bo på något annat sätt, medan andra kämpar stenhårt för att få ett eget boende, en tillhörighet i det som normen bestämt ska vara det normala.

Den gemensamma nämnaren är att de inte har en självklar plats i vårt samhälle. När Connie Donmarco ger oss sin historia talar hon rakt och konsekvent. Hon framställer inte husvagnsfolket som offer i ett kallt och hänsynslöst samhälle.

Donmarco skriver ingen på näsan. Hon framställer människorna som kompetenta med förmåga till att ta egna beslut. Men det som sipprar mellan raderna är ett samhälle som inte vill ha dem.

Sticker ut

De flesta är självförsörjande och det är koppar som är den största inkomstkällan. Kopparen finns inuti elkablar och det är männen som är ute och stjäl.

När de kommer tillbaka med kablarna så är det kvinnornas uppgift att skala kablarna och plocka fram kopparen, som säljs för ett dagspris som varierar mellan 35 och 50 kronor kilot. Det är kabelhöljet som bidrar till den stora miljöförstöringen, berättar hon och tillägger:

– Kopparfolket arbetar nästa hela tiden, förutom då de äter eller har sex.

Om det är männen som stjäl större saker så åker kvinnorna oftare fast för snatterier.

– Vi sticker väl ut bland svennen, säger hon.

Det är hårdnackade kvinnor som bor i husvagnarna. De klagar nästan aldrig, berättar Donmarco. Trots att det är de som oftast drabbas av svåra urinvägsinfektioner eller bär på mest skuld och skam.

Det är inte så vanligt med fysisk misshandel mot kvinnorna då det är helt oacceptabelt bland husvagnsfolket. Sedan är det väldigt lyhört så om det skulle inträffa är det alltid någon som hör detta och agerar direkt. Men den psykiska är tyvärr desto vanligare.

Tre gånger om dagen

Stämningen bland husvagnfolket är för det mesta bra. Men tyvärr finns det mycket avundsjuka bland kvinnorna och svartsjuka bland männen. Vissa gånger tillåts inte kvinnorna lämna husvagnen för att deras pojkvän tror att de ska vara otrogna.

Men Connie Donmarco tror inte att dessa problem skiljer sig nämnvärt mycket från samhället i övrigt.

– Problemen som uppstår blir mer kompmakt när vi lever så tätt inpå varandra.

Polisen besöker lägren i genomsnitt tre gånger om dagen, för att kolla läget. Ibland står de och lurpassar vid infarten för att beslagta bilar.

– I våra ögon är det polisen som ör de största biltjuvarna, säger hon och skrattar.

På vintrarna är det fruktansvärt att bo i husvagn. Då försöker de flesta sitta av sitt fängelse straff, berättar hon.

Stelfrusna och nedkylda brukar de värma upp vagnarna med gasol – i mån av tillgång. Det som brukar vara populärt är att elda spolarvätska i värmetåliga kärl.

– Brandrisken är stor och en husvagn blir övertänd på bara några minuter.

Förfryser

För husvagnsfolket är bilen livsviktig och de enda som inte förstår det är polisen.
Hon berättar att när man blir nedkyld, vilket förekommer, slutar hjärnan att fungerar rationellt.

– Då är det skönt att ha andra i sin närhet. Och det händer också att vissa förfryser, säger, Connie Donmarco.

För ett år sedan lämnade Connie Donmarco hemlösheten och bor numera i en försökslägenhet. Feministiskt Perspektiv hann med att få en kort intervju med henne under pausen.

Varför bor du inte kvar i din husbil tillsammans med husvagnsfolket?

– Jag tog ett aktivt val att ändra mitt liv. Jag hade mycket stöd runt omkring mig och framför allt inget tvång. Jag valde själv. Jag sålde husbilen och har nu sedan nio månader tillbaka ett eget hem i en lägenhet.

Vad var det som fick dig att ta det beslutet?

– Att det inte var något tvång. Jag valde helt och hållet själv.

Varför gör inte flera av husvagnsfolket som du?

– De inte vill ge upp sitt liv. Det är bättre att bo i husvagnar än på gatan eller härbärgen. Skön känsla att få hänga upp tavlor och känna sig som hemma. Man har ett hem. Det är a och o. Innerst inne vill alla ha ett riktigt hem och bo i.

Du pratar om att många håller upp en god min, speciellt kvinnorna. Varför säger de inte som det är, att de vill ha ett ”riktigt” hem?

– För att de vet att de inte har någon chans.

Men du hade ju det?

– Ja, men många har blivit så förnedrade av samhället och det sitter djupt. De vågar inte chansa.

Är de lika för män och kvinnor?

– Ja, fast det ser lite olika ut. Männen åker in i fängelse, de sitter tre månader om året. Många lever så asocialt och har helt tappat tron på sin förmåga att ha ett riktigt hem. Att ta hand som städning, betala räkningar i tid.

Det låter som ett moment 22. Samhället kräver att de ska anpassa sig och vissa av husvagnsfolket ser ingen chans att få ett riktigt hem. Samt att många till och med tvivlar på att de ska klara av det. Vad behövs det för verktyg för att dessa problematiker kan mötas i någon form av funktionell lösning?

– Satsa på Bostad Först, säger Connie Donmarco, blixt snabbt och fortsätter:

– Där finns ett alternativ för dessa människor att klara av sitt boende. Det finns mycket stöd, inga krav på att bli drogfri och gå och söka arbete. Utan först och främst få stöd och ett riktigt hem att bo i.

Ska man inte kunna ställa krav på husvagnsfolket? Ska de få knarka och slippa arbeta på skattebetalarnas räkning?

– Harm Reduction. Vi måste inse att det är jätte viktigt. Vill samhället att dessa människor ska bli fungerande och skattebetalare så måste vi börja arbeta där de befinner sig. Naturlig följd av detta är att de dra ner på sitt missbruk. Kunna lägga sig att vila och i sin egen takt med stöd och hjälp börja arbeta upp en självkänsla så att de åtminstone börjar tro på sin egen förmåga till förändring. För Skräcken att lämna sammanhållningen med de man känner sig trygga med, den sitter djupt.

Connie Donmarco säger att solidariteten mellan husvagnsfolket är stark.