Nyligen säkrade Portugal ett fjärde nödlån från IMF och EU i miljardklassen. Ryggdunkar från Bryssel för landets besparingsåtgärder. Andra toner hörs från gatorna, arbetsplatserna och väggarna när Feministiskt Perspektiv besöker eurokrisens senaste, och minst omnämnda, offer.
Sedan millennieskiftet har Portugals huvudstad Lissabon slutit sig. Bakom stängda
samhällen, i så kallade gated communities. Medel- och överklassen har länge betraktat omvärlden inifrån resta murar – långt ifrån en, i deras ögon, sönderfallande värld. På deras sida om muren fanns vad som behövdes: säkerhet, en fungerande
administration, avgränsningen mot det ”avvikande”. Demokratin i dessa samhällen blir av sekundär art, skrev Göran Dahlberg i boken Hemliga städer (2009). Det primära är säkerheten och att alltihop fungerar.
Nu har världar börjat kollidera och murar att rasa. Kanske fungerade aldrig Lissabons bostadsapartheid annat än med lånade pengar? Det ekonomiska och sociala stålbad Portugal genomgår i skrivande stund i eurokrisens spår går ingen – inte ens landets
välbärgade – obemärkt förbi.
Yolonda är ”inkastare” vid en argentinsk restaurang belägen i en av Lissabons svindlande trappor i de gamla kvarteren. Utsikten från den lilla allén i trappans
mittfåra är majestätisk, i båda riktningar. Yolonda är peruanska och har bott här i två
år efter att ha gift sig med en portugisisk man i Brasilien. De har en son som bor hos
Yolondas föräldrar i södra Peru.
– Jag jobbar tolv timmar om dagen, pendlar dagligen i två och en halv timme till och från jobbet och min man är också verksam inom servicebranschen. Barnpassaren vi anställde agade dessutom vår son så vi bestämde för att låta honom att bo hos mina föräldrar tills vidare.
Saknar kollektiva lösningar
Mellan raderna delar hon med sig av de premisser som blivit många unga pars verklighet i Portugal: de har helt enkelt inte råd att försörja sitt barn. Så hur ofta träffar Yolonda sin tvåårige son? Det beror på, svarar hon, men högst en gång om året. Allt beroende på externa faktorer – liksom Portugals servicesektor i stort.
– När euron faller tar raset med sig lönerna, berättar Yolonda.
Det värsta, som Yolonda ser det, är att människor uppmuntras ordna upp tillvaron på
ett individuellt plan, kollektivt saknar hon lösningar.
– Men det är ju så kriser bäst löses, säger hon: kollektivt. Och med det menar jag inte
nedskärningar som slår mot kollektivet, utan satsningar som lyfter kollektivet. Folket.
Krisens globala spännvidd får liv och luft under vingarna runt några utställda bord i
Bairro Alto ovanför hamnen. Ägaren är portugis, de anställda kommer utifrån, inte
sällan från Brasilien eller andra forna portugisiska kolonier i tredje världen. Dessa är
ofta utbildade som nu ser sig nödgade att ta de anställningar som erbjuds i det nya
Europa. Hur många familjer drabbas av den nedgående trenden i EU, den som lyser i
Yolondas och andra serviceanställdas ögon?
Desperation.
– Vi skulle flytta om vi kunde, säger hon. Men det kan vi inte. Inte som det ser ut nu.
Med solnedgången slår fadobarerna upp sina portar. Om dagarna dröjer ekon ur vissa tidlösa sånger kvar i husväggarna. Amália Rodrigues sjunger fortfarande om havet med längtan: ”Ler, dansar, lever, drömmer vid din sida.”
”Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre”, menar Fernanda Mateus, kommunistpartiets ordförande och lutar sig mot instämmande räkenskaper, de som börjat dekorera landets husfasader.
”To buy or not to buy” – det är frågan som ställs inte bara i samtal mellan politiker och folk i allmänhet, den finns även skriven på husfasader.
Portugals forne diktator, António Salazar, reste sin ”nya stat” (Estado Novo) kring stöd från teknokrater, fascistpolitiker och konservativa katoliker. Diktaturen föll med ”nejlikerevolutionen” 1974, i en närmast oblodig kupp, men det sociala och politiska mönster som Salazars skugga lade över Portugal har ännu inte släppt sitt grepp om landets politiska tradition. De konservativa grupperna är fortsatt starka och
inflytelserika och diktaturen innebar en nära nog 50 år lång och repressiv väntan för
etniska, sexuella och politiska minoriteters mänskliga rättigheter.
I Portugal vittnar många omständigheter om att landet befinner sig i en djup sänka: en
eftermiddag slog ett femtiotal läkare upp hopfällbara bord på ett av Lissabons mest välbesökta torg och erbjöd gratis hälsokontroller. Det gjordes av ett läkarupprop i
protest mot såväl nedskärningar inom vården som uppluckringarna kring
anställningsskyddet. Samtidigt demonstrerades det på annat håll mot den konservativa
regeringen med premiärminister Passos Coelho i spetsen och dennes beslut att dra in kostnadsfri vård för barn under tolv år.
Runtom i Portugal har människor börjat gå folk ur huse för att visa sin avsky inför
utvecklingen: arbetslösa, fackförbund, studentorganisationer och kvinnorörelser. Mobiliseringen, eller snarare de höjda rösterna som går att lyssna till på gatan, i pressen och via subtila kanaler, visar ändå att något håller på att vakna till liv i Portugal.
Oönskad euro
I byn Azenhas do Mar menar egenföretagaren María att portugiserna såg krisen i horisonten för länge sedan, men att demokratiska verktyg saknades för att bromsa upp dess oundvikliga ankomst.
– I Sverige fick ni folkomrösta om euron, säger hon. Det var tur för er del. Vi hade
däremot inget val, vi blev påtvingade en valuta som vi förstod skulle sparka igång med hög svansföring för att sedan dala. Att binda en hel ekonomi kring en ung och relativt känslig valuta är ren idioti, och vi försökte att förvarna politikerna och ekonomerna om den saken. Men de ville inte lyssna till oss.
Att saxen löpt amok genom den sociala sektorns korridorer är emellertid helt i linje
med EU:s och IMF:s krav på Portugal för fortsatta lånepaket: nedskärningar i välfärden och utförsäljningar av statlig egendom och statligt ägda industrier. För Portugals politiker (liksom i Grekland och Spanien) är det enklare att föra krig mot det egna folket än mot Bryssel.
Insatserna och ruljansen på den svarta marknaden ökar i dessa tider. Portugals
geografiska plats med lång atlantkust har allt varit tacksam för smuggling, men inåt landet har även en alternativ marknad vuxit fram sida vid sida med landets skadeskjutna eurostyrda dito. Och en av de mest gynnsamma varorna på den förra är, liksom i Sverige, koppar. Kopparn stjäls från tågrälsen och orsakar kaos. På vissa håll står tågtrafiken stilla och öde medan Portugals sårbara och bärande turistindustri sliter sitt hår. Kopparn säljs sedan tillsammans med annat stöldgods som kommit dit i kölvattnet av den senaste tidens ökande stöldvåg.
– Krisen har skapat en desperation, säger Diana, ett tjugoårigt butiksbiträde utanför Sintra, väster om Lissabon.
Vanligare med stölder
Dianas butik säljer allt från tidningar och öl till kläder och krimskrams. Stölder sker allt oftare, berättar hon. Mer systematiskt.
– Utredningar gällande stöld har inte precis högsta prioritet här just nu. Därför dröjer det innan vi kan reda ut saken med våra försäkringsbolag. Under tiden måste vi lägga ut för förlusterna vi gör, vid sidan av redan minskade dagskassor.
På landets ledarsidor står den, för skribenterna, viktiga frågan snart för dörren: Vad
kommer att hända med Portugals övre samhällsklasser när sparpaket och ohållbar ekonomisk hållning hinner ifatt även landets privilegierade? Kommer dessa samhällstrappsteg att falla samman ifall Portugals sår fortsätter att blöda i krisens EU?
I portugisisk historia är detta en bekant syn; när de afrikanska kolonierna erhöll
självständighet efter ”nejlikerevolutionen” 1974 såg sig koloniernas överklasser bestulna på tillgångar och marker och utlovade gröna skogar. Resultatet blev en destruktiv kultur som blev startskottet för den apartheidpolitik som de tillträdande självständiga regeringarna ärvde som ett naturligt tillstånd.
De parallella samhällen som den vita portugisiska samhällseliten lämnade efter sig föll samman, invånarna försvann tillbaka till Portugal och tog bitterheten och rasismen med sig. Många blev nya medborgare i de högre skikten av Portugals kvarlevande klassamhälle. Nu upplever de en ny kris — men nu utan att ha någonstans att ta vägen (även om många portugiser har flyttat till Brasilien, Sydamerikas ekonomiska motor). Det är en historisk paradox: EU har tvingat in sig i sitt allra sista hörn – vägen ut kommer troligen att gå via lånepaket, sociala åtstramningar och bugningar inför Bryssel.
Skoputsaren erbjuder återigen sina tjänster längs Lissabons promenadstråk – i krisen återvänder ofta enklare jobb från arbetsmarknadens periferier.
Det är bara en tidsfråga innan Portugal försätter sin sista chans till ekonomisk
hållbarhet – och ekonomisk demokrati. Revolutionen 1974 försåg landet med ett gyllene läge. Men läget försattes genom alltför många eftergifter till landets oligarki, vilka senare säkrade inflytande över parlamentet via kohandel med Socialdemokratiska partiet (landets ledande parti).
Kontentan? Problemen kvarstod: de orättvisa ägarförhållandena, diktaturen på
arbetsmarknaden, den forne diktatorn Salazars arv som satt – sitter – kvar i
väggarna. Ett tydligt arv är bristen på verklighetsförankring. Pressen beskriver sällan
den tillvaro alltfler portugiser tvingas leva i. Där är liknelser som tenderar att landa i
idépolitiska floskler inget värda, än mindre till någon hjälp. Många har inte ens tid att
leta svar bland ledarsidornas spalter, de har bara tid för att säkra sin överlevnad.
Det syns att Ana Cristina har magrat mycket på kort tid. Hon ligger efter med elva månaders hyra för sin enrummare i en av Lissabons utkanter. Lika många månader har passerat sedan hon förlorade sitt arbete. Någon ny anställning tror hon heller inte på: oddsen är emot henne, redan arbetslös och snart (när bostaden glider henne ur händerna) utanför systemet.
– Nu tvingas jag gå ner på mina bara knän för allmosor. Inför främlingar jag aldrig träffat förut och som inte vet det minsta om mig eller hur jag har det eller har haft det.
Socialen kan inte hjälpa mig och ingen annan utväg finns än att tigga.
Ana Cristina är en kvinna i medelåldern, skrudad i kläder som inte alltför länge sedan
inhandlades i butiker längs Lissabons shoppingstråk. Inte långt från den sidogata där
unga backpackers med Lonely Planet-guider intar sin morgonkaffe, och där en kvinna
med besegrad blick nu sträcker ut sina händer som en absolut sista utväg för överlevnad i krisens Portugal.
