– De har förbjudit oss att sälja smycken på stranden. Nu har vi endast våra små klädshoppar kvar att tjäna pengar på. Vi får inte ens gå ner mot havet och prata med turister längre. Då kommer vakterna med en varning, om vi inte lyssnar så slår de oss med batong, säger Saku, 16 år.

Den 28 februari var det strejk i hela Indien. En av landets största strejker genom tiderna. Ingen av de säsongsarbetande kvinnorna som Feministiskt Perspektiv talat med vet något om strejken.

– Jag visste inte att folk vägrar att arbeta i dag. Det angår heller inte mig. Jag måste i alla fall arbeta varje dag för att kunna försörja mig och min familj. Men jag tycker att det verkar vara en bra sak att göra. Indien är ett rikt land med många fattiga, säger Rithna 22, och stryker sin ettåriga dotter Senidija över kinden.

Rhitna, 22, Saku, 16, och Sarah, 32, är några av alla de kvinnor som varje år kommer hit för att arbeta på Palolem beach i Goa. De hyr en liten plats för försäljning av kläder och smycken. Resten av året arbetar de på risfälten hemma i Karnataka, där samtliga kommer ifrån.

Rithna med sin man Max och dotter Senidija.

Kvinnorna som arbetar här är fattiga och klarar sig hjälpligt med engelskan som de lärt sig genom sitt arbete på stranden.

Saku har sedan hon var tolv år lämnat sin familj för att komma och arbeta på stranden i Palolem. Först som barnvakt till andra kvinnors bäbisar. Småflickor brukar komma med andra familjer hit för att ta hand om deras barn.

– Nu har jag en egen shop, säger hon stolt och pekar mot det lilla skjulet med kläder som hänger utanför.

Saku berättar att hon saknar sin mamma. Det var ett tag sedan hon pratade med henne. När hon pratar om sin mamma får hon tårar i ögonen.

– Jag längtar efter henne jättemycket. Men jag är en tuffing, säger hon, gnuggar ögonen och fortsätter:

– Jag ser ut som en pagal (galning) utanpå, men är stolt och stark inuti.

Gör plats för turister

Den vita stranden och det gröna havet lockar turister hit till det lilla bondesamhället Palolem. Här finns inga hotell, pooler eller någon inhägnad plats för endast turister. Men om utvecklingen fortsätter är det bara en fråga om några år, så kommer Palolem beach att vara full av hotell, pooler och rika turister.

Längs med hela stranden finns söta små huts och klädshoppar. Kvinnorna, som förr konkade runt i hettan med kilotunga säckar smycken, är kvar. Men säckarna är numera ett minne blott. Bra för deras späda ryggar men förödande för affärsverksamheten.

Staten har bestämt sig för att förbjuda all försäljning på stranden. Inte bara i Palolem. Även andra stränder töms på fattiga indier.

Anledningen är helt enkelt att turisterna ska få vara i fred och inte bli störda. Spinkiga vakter syns patrullera fram och tillbaka. Även de mycket fattiga.

– Det här är hemskt för oss. Vi tjänade pengar på att sälja smycken och göra hennatatueringar. Vi kunde väl åtminstone få prata med turister och visa våra shoppar, säger Sarah.

Sarah, sonen Tukaram, systerdottern Gummi och sonen Kiren.

Om vakterna ser någon som går ner och talar med en turist ger de först en varning. Om kvinnorna inte vänder om och går tillbaka, går vakten efter och slår dem med sin batong.

– Jag blev slagen för ett tag sedan. Men jag får skylla mig själv. Jag struntade i varningen och han kom efter mig, slog mig på händerna och benen med batongen. Men det bryr jag mig inte om. Det var mitt ansvar och jag lyssnade inte, säger Saku.

Nu sitter kvinnorna mest utanför sina små affärer. Deras barn klänger runt halsen sliter och drar i sjalarna. De vill leka.

– Mina söner är bägge förkylda, jag har inte råd med så bra medicin. Nu är de rastlösa och vill springa runt på stranden, men de måste ta det lugnt, säger Sarah och hytter med näven mot Kiren, 5, en av sönerna.

Vill inte gifta sig

Saku vill aldrig ha barn. Och än mindre gifta sig. Hon berättar att hennes liv kommer att ta slut den dag hon tvingas göra det.

– Män dricker alkohol och slåss. Tar alla pengar från sina fruar och super. Jag ser det varje dag, säger hon och drar upp sjalen över det kolsvarta glänsande håret för att skydda sig mot solens hetta.

Rithna berättar att hennes man inte dricker. Han hjälper till med arbetet och tar hand om sin dotter. Men hon håller ändå med Saku.

– De flesta män slår och super. Men inte min. Han hatar alkohol och jag skulle slå till honom och skrika om han drack. Vi kvinnor här har alla arrangerade äktenskap och jag hade tur. Få kvinnor har den turen. Det är hårt att vara fattig och kvinna i Indien, säger hon.

Sarah berättar att alla kvinnor måste gifta sig här. Männen också för den delen. Annars börjar folk prata fult bakom deras ryggar och släkten skäms. En dotter gifts bort innan tjugo års ålder och flyttar hem till mannen och hans familj. En son som gifter sig stannar hemma och blir då till hjälp för sin familj.

– Det är alltid bättre att få en son. Men jag skulle aldrig vilja byta ut Senidja. Inte mot något, säger Rihtna.

Saku tror att hennes liv kommer ta slut den dag hon tvingas gifta sig.

Bild: Saman Ali

Hon berättar att det är vanligt i Indien att kvinnor häller bensin över sig själva och tänder på om de fött för många flickor och vet att nästa barn också blir en flicka.

– Kvinnor bränner även sig själva till döds för att de blir slagna och våldtagna av sina män. De ser ingen annan utväg. Och jag förstår dem, säger Rithna.

En fattig hindukvinna måste från tolv års ålder börja arbeta och hjälpa till hemma. De får sällan gå i skolan. De få pengar som familjen tjänar satsas på eventuella bröder.

– Jag skulle väldigt gärna vilja gå i skolan. Mina två bröder gör det. Jag vill lära mig läsa och skriva, säger Saku.

Men ingen av kvinnorna tycker synd om sig själva. Bara att livet är hårt.

– Det är så här det ser ut. Vi går inte och hukar oss för de rika indierna. Trots att de vägrar tala hindu med oss. Bara engelska. Jag brukar fråga varför de pratar med oss på ett språk som inte är vårt? Jag tycker det är löjligt och vägrar svara på engelska, säger Rithna bestämt.

Rika blir onda

Sedan anser hon att rika människor blir onda.

– För mycket pengar gör människan ond i själen. Det finns inget vackert kvar. Bara mer pengar och dåligt beteende. Det är inte lycka.

Vad är lycka då?

– Att vara sann mot sig själv och behandla andra människor fint, svarar hon snabbt.

De andra kvinnorna nickar instämmande.

Medan banker är stängda, transportarbetare demonstrerar, ja hela Indiens statliga arbetarklass står stilla, så är livet sig likt för kvinnorna från Karnataka.

Med en inkomst på i snitt 100 rupies per dag, per säsong, (15 kronor per dygn) minskar inkomsten med mer än 50 procent när de arbetar hemma på risfälten i Karnataka.

Då tjänar de runt 30 rupies per dag. Detta räcker till mat och tak över huvudet. Inte mer än så.

Så är livet för Ritnah, Sarah, Saku och många kvinnor med dem i Indien. De vet sin plats tidigt i livet och det är just därför som Saku är orolig inför framtiden.

– Jag har frågat mamma om jag kan slippa gifta mig. Pappa dog när jag var sju så jag är den enda inkomst hon kan se fram emot. Hon skulle halshugga mig om jag inte gör det, säger Saku och drar med pekfingret över halsen.

– Men jag vill inte. Verkligen inte. Jag önskar att jag vore en pojke.