Den svenska falska självbilden blev mycket påtaglig under gårdagens SVT Debatt. Detta anser i alla fall Feministiskt Perspektivs Ida Ali som här riktar stark kritik till gårdagens program och en del av gästerna.
SVT Debatt ringde mig inför gårdagens program och frågade om jag kunde vara med och diskutera Tintin. Jag tackade ja, men de avbokade på grund av ändrade omständigheter. Inget konstigt med det.
Men om jag hade varit där hade jag velat lyfta blicken och sätta in Tintindiskussionen i ett sammanhang. Sticka hål på Sveriges falska självbild om att vara ett öppet, tolerant och antirasistiskt land. Jag hade tänkt prata om vår rasistiska historia som är högst existerande här och nu. Att synen på ”de andra” sitter djupt och förblindar även den bästa antirasist.
Jag kan inte säga annat än att det var precis vad som utspelade sig under den sista delen av debatt när Haddile-fallet kom på tal. ”De vita” som inte skyggar för att kränka ”de andras” integritet.
I programmet sitter en man vid namn Adam Abdelghani, som kommit från Malmö i taxi för att berätta att han har kontakt med Haddiles mamma i Algeriet. Ingen kan undgå att han är väldigt nervös. Vissa tillfällen ser det ut som han ska börja gråta.
Vad gör Belinda Olsson? Hon börjar leka förhörsledare: Varför ska vi tro på dig? Detta varvat med att skratta när Robinsson-Leif torkar svetten ur pannan på tolken, Ismail Adra, som kommit för att översätta vad Abdelghani säger.
Belinda Olsson börjar grotta ner sig i smaskiga detaljer om Haddiles eventuella undernäring och blödningar i hjärnan efter förlossningen. Och varför mamman lämnade sin dotter.
Efter en stund tar psykologen Eva Rusz sig ton och nästan skriker att mamman inte visat några som helst modersbeteenden. Som om det finns en mall för det? Ingen följdfråga på att Rusz med tydlighet betonar att Haddiles mamma har diskvalificerat sig från det heliga moderskapet.
Nä, nu har Rusz fått upp farten och fortsätter, nästan i falsett: ”En mamma ska närma sig inte fjärma sig, hon ska komma nära barnet och söka upp det och vara intresserad. Det här är en person som låtit ungen valsa runt hos människor och nästan dör av hjärnskador. Det är inte ett barns skyldighet att närma sig sin mamma när mamman har betett sig på det här sättet”.
Applåderna lät inte vänta på sig.
Har Belinda Olsson, SVT Debatt och psykologer glömt bort att det är ett litet barns historia som ingen verkar veta något om som fläks ut och spekuleras kring. En mamma som av någon anledning lämnat ifrån sig sin dotter och som inte är närvarande att varken kunna försvara sig eller berätta sin historia.
Annars brukar Belinda Olsson vara väldigt noga med att inte debattera om människor som inte finns på plats. Men plötsligt var det inga som helst problem. Här spekulerades det hej vilt.
Vad hjälper detta Haddile? Hur i hela friden hjälper programmet ett litet försvarslöst barn, vars framtid är tämligen oviss? På vilket sätt hjälper det en mamma som av någon anledning lämnat sin dotter?
Vad ska Haddile få för syn på sin mamma efter att vita medelklasspsykologer skriker ut att mamman inte har rätt till sitt barn?
Vita människor med olika titlar tar sig rätten att tolka läget. Hela upplägget återknyter till det jag skulle ha varit på SVT Debatt för att tala om – nämligen hur det vita etablissemanget tar sig rätten att definiera rätt och fel. I gårdagens program blev det smärtsamt tydligt. Som om det inte redan vore nog tog sig SVT Debatt också rätten att försöka ringa upp den eventuella modern.
Jag hoppas verkligen att de ansvariga för programmet och deltagarna i debatten tar detta tillfälle i beaktning och börjar rannsaka sig själva. Det här var inget annat än en illustration av den falska självbilden som utmålar Sverige som ett öppet och antirasistiskt land.
En självbild som letat sig in i skelettet på ett debatt program vars inledande tema skulle handla om just rasism.
