Det är mycket OS i år. I London tävlar tusentals aktiva nu i sommar och i Stockholms firas 100-årsminnet av 1912 års tävlingar.

Mitt i all sportfeber är det lätt att glömma bort att festen aldrig blivit som den är i dag om det inte förts en lång och stundtals hård kamp.

Det har nämligen inte alltid varit en självklarhet att tävlingarna ska vara öppna för båda könen.

I antikens Grekland fick kvinnor inte delta i de olympiska spelen över huvud taget. Det utdömdes till och med dödsstraff för den kvinna som påträffades inom tävlingsområdet.

Skulle kröna männen

När den olympiska tanken plockades upp igen i slutet av 1800-talet verkade dessa tankar leva kvar.

De olympiska spelens fader, fransmannen Pierre de Coubertin, var stenhård motståndare till kvinnliga deltagare eftersom han bland annat menade att ”I de olympiska spelen ska deras huvudsakliga uppgift vara som i de antika tävlingarna – kröningen av den manliga segraren med en lagerkrans”.

Det fördes också fram tankar om att allt för hårt idrottande kunde påverka kvinnors fertilitet.

Under de första olympiska spelen 1896 fanns därför inga kvinnliga deltagare. Men utvecklingen gick inte att hejda helt och redan fyra år senare fick kvinnor tillträde till två sporter: golf och tennis.

Att det blev just dessa två sporter var ingen slump.

– Det var sporter där man var väldigt påklädd och det var också tydliga överklassporter. Tennis var något man spelade i sin privata sfär och därför ansågs det passa, säger Susanna Hedenborg, som är professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola.

Ville utesluta kvinnor

Efter hand öppnades fler och fler sporter upp även för kvinnor. I OS i Stockholm 1912 fanns det kvinnliga tävlande i både simning och simhopp.

Sverige tog för övrigt sin första guldmedalj på damsidan genom simhopperskan Greta Johansson.

När det gällde friidrott blev kampen hårdare.

1917 bildade några franska kvinnor en internationell organisation för att försöka påverka Internationella olympiska kommittén. De Coubertin blev rasande och hotade – utan framgång – att utesluta alla kvinnor från OS.

Som ett första steg att visa att friidrott visst kunde utövas av kvinnor arrangerade de kvinnliga idrottarna sina egna tävlingar: först i Paris 1922 och sedan i Göteborg 1926.

Efter dessa mycket lyckade tävlingar fick kvinnorna komma med i OS 1928, men bara i fem grenar: 100 meter, 800 meter, höjdhopp, diskus och stafett 4×100 meter.

Fälttävlan öppnades 1964

Andra grenar och idrotter var ännu senare. Ridsporten var mycket länge en strikt manlig historia där reglerna kring amatörstatusen gjorde att det i princip enbart var manliga officerare med överklassbakgrund som kunde delta.

Till olympiaden 1952 fick kvinnor delta i dressyr, 1956 öppnades hoppningen och 1964 ändrade även fältävlan reglerna.

– Ungefär samtidigt lättade man på amatörreglerna och nu fick även underofficerare vara med. Det visar att klass och kön hänger ihop, säger Susanna Hedenborg.

I OS i sommar finns det för första gången inte några grenar som kvinnliga deltagare portas ifrån.

Däremot är manliga deltagare inte välkomna att ställa upp i konstsim eller rytmisk gymnastik. På vintersidan faller det sista helmanliga fästet 2014 i ryska Sotji då kvinnor även får tävla i backhoppning.

– Det är klart att det är en jätteskillnad mot hur det var när spelen började, men samtidigt finns det fortfarande olika regler i till exempel hockeyn. Men de här föreställningarna om hur kvinnor och män är finns inte bara inom den olympiska rörelsen, utan det är något som finns inom hela idrottsrörelsen, säger Susanna Hedenborg.

Två kanadensiskor från OS 1928