Atalanta Ort, 51, berättar väldigt öppet om hennes liv. Om hur det var att ”komma ut” som transperson.

Under hela intervjun bevarar hon respekten till sig själv genom sitt sätt att tala. Med starka gester och känslor av sorg och lättnad bjuder Atalanta Ort mig på en resa genom hennes liv.

Ett liv som äntligen lett till att hon lever öppet som transperson.

– Den egentliga komma-ut-processen började , den slutar väl aldrig, 2005. Att komma ut till mig själv gjorde jag 2003. Då insåg jag att jag var trans utan att närmare definiera mig.

I två år har Atalanta Ort levt öppet som transperson. Hennes föräldrar är de enda som inte vet någonting och så ska det förbli.

– De är gamla, de har vissa åsikter som föranleder mig att tro att de inte skulle klara av det väl. Om de skulle genom en slump får veta, skulle jag dock stå fast för det. Det är mitt liv, inte deras eller någon annans. Men mina syskon vet om det. På arbetet är jag öppen. Jag är jag överallt.

Bara att glömma

Atalanta Ort växte upp tillsammans med mamma, pappa och två syskon, i en liten stad i norra Tyskland. Hon själv kallar det för en ” småborgerlig miljö”. Och hennes minnen, ja där börjar hon tala om mitten av 1960-talet.

– Femininitet, det kvinnliga eller kanske beteenden som ansågs eller förknippades med flickor och kvinnor, uppskattades inte särskilt högt i detta samhälle.

Atalanta Ort har kämpat enormt hårt med att inte se ner på det ”feminina”. Ett ord som hon då helst inte ville använda sig av.Men som hon har omfamnat sedan hon kom ut till sig själv.

–Som transperson försvann mina tankar in i det omedvetna, de blev förträngda. Men aldrig helt. Jag visste så väl, redan när jag var sex år, att jag inte ville vara en pojke. Men det tog flera år innan jag tog beslutet att klä mig i kvinnokläder. Rädslan för det feminina, att acceptera det hos mig själv som pojke var mycket svårt.

Att vara född just pojke och ha en önskan om att visa femininitet kunde hon bara glömma. Det uppskattades inte. Framförallt inte från skolkamrater och andra jämngamla lekkamrater.

– Att blir utskrattad eller även utslängd ur kompisgruppen på grund av att man betedde sig ”fel”, tillhörde till normerna. Och då var det klart att man betedde sig enligt mallarna, om man ville undvika att bli social utfryst.

”Handlar inte bara om min rätt”

Det rådde även en hemmafruföreställning på den tiden, berättar hon. Långt in i 1970-talet.

– Kanske i den där lilla världen, långt ifrån storstäder var det så även enda in i 1980-talet. Men min familj var, trots en viss konservatism i många avseenden dock socialdemokratiskt präglade, och där ingick en antifascistisk uppfostran.

Hennes föräldrar såg till att syskonen vid tidig ålder fick besöka en av de stora koncentrationslägren.

Föräldrars mål var att deras barn skulle vara medveten om Hitles massutrensning. Och att de själva inte faller offer för extrema, odemokratiska ideologier.

– Detta gällde både extrem åt höger och vänster. Jag tycker de har lyckats på den punkten. Det kanske en av anledningarna till mitt politiska intresse, att det inte bara handlar om min rätt att få vara som jag är.

Skilja på två processer

Hon berättar att man måste skilja på två processer när det handlar om att ”komma ut”. Den ena är den själva ”fysiska” processen. Att klä om, byta om, och gå ut ur garderoben. Den andra handlar om att komma ut till sig själv, släktingar, vänner och kollegor.

– Jag har ju, som de flesta suttit i garderoben och haft, så länge jag kan minnas, fantasier om hur det skulle kännas att vara flicka och senare så klart kvinna. Och slutligen bli sedd och tagen på allvar i den rollen.

Mycket i Atalanta Orts tankevärld, som hon enligt henne själv delar med många transpersoner, handlade om kläder.

– Det kan först tyckas vara ytligt, men kläder har ju en enorm symbolkraft som könsmarkör, och ”kvinnokläder” var och är ju fortfarande totalt tabu om du är av manligt kön. Men samtidigt fanns det för mig alltid en mer eller mindre utpräglad tanke om att vara det ”andra könet”.

Sedan var det just sådana upplevelser och föreställningar som hon lärde sig och som omedvetet bidrog till att Atalanta Ort kände sig ”fel” .

Över en natt

Men det var året 2010 i Göteborg som Atalanta Ort för första gången började leva öppet som transperson.

Det var som att dra en lättandens suck, berättar hon. En lättnad över att äntligen få känna sig som den hon så innerligt har längtat efter att få vara. En kvinna.

– Att ta beslutet att ”komma ut” skedde bokstavligen över en natt 2003. Det var en märklig upplevelse av att plötsligen blir klarare över sig själv, säger hon och tar en tugga av blåbärsmuffinsen.

Men självklart ligger det hårt arbete och många jobbiga kamper med sig själv till grund för klarsyntheten den där natten. Det var då också oklart för Atalanta Ort vad konsekvenserna kunde bli.

– Jag satt ju dock ensam med mina funderingar. Och så småningom med en massa böcker om transämnen som jag skaffade.

– Det var under denna tid året 2005, som jag till slut sökte hjälp för att komma underfund med mig själv genom att gå på terapeutiska samtal hos dåvarande kurator hos RFSL. Det hjälpte mig att utveckla mina tankar och att acceptera mig själv helt som transperson.

Sen är det över

Tiden gick och efter ett tag började hon väldigt långsamt informera några enstaka mycket nära vänner om sin transpersonlighet.

– I slutet av 2008 var det sedan jobb-kollegor som fick höra det. Det var i båda fall inget problem alls! Tvärtom blev jag bemött med förståelse och intresse. Sedan var jag ibland, men inte så ofta en ”kille i kjol”.

Atalanta Ort hade inte vid den tiden byggt upp tillräckligt självförtroende och praktisk kunskap för att ”komma ut” helt och hållet.

Efter att hon börjat gå ut dagsljuset, valde hon efter noga övervägning att tala med hennes syskon. Även där – förståelse och värme.

– Då pustade jag ut. Alla dessa år, kampen mot mig själv och omvärldens förväntningar liksom sköljde av mig.

Har du aldrig stött på hat eller hot?

– Nja, inte direkt. Visst glor folk, men jag bryr mig inte. Men däremot kan jag få frågor som inkräktar på min privata svär. ”Är du opererad där nere?”. Men då frågar jag lugnt tillbaka om det alltid ställer frågor om hur man ser ut mellan benen. Sen är det över.

Vad tror du det beror på att just du blir bemött med sådan respekt från vänner och bekanta?

– Jag är stolt över mig själv. Kampen jag gått igenom för att få vara den jag vill leder kanske till att jag utsrålar styrka. Det smittar väl av sig på mottagaren. Med det menar jag inte att livet som transperson är en dans på rosor – verkligen inte, säger hon och fortsätter:

– Mitt engagemang för transpersoner och deras rättigheter är en ständig kamp. Vi har långt kvar innan det är jämställt på den punkten. Många lever med ångest, även självmordstankar, rädsla för att inte bli accepterade. Den heteronormativa miljön ställer till det på alla plan i samhället. Den förpestar livet för väldigt många människor. Livet kan vara hårt.

– Jag tycker vi som transpersoner måste lära oss att se det positiva och framförallt att vi själv kan bidra aktivt för att vi blir en självklar del av samhället. Att se det positiva betyder just inte att man ska bortse från att det finns problem på olika plan. Bara, först när vi ser och identifierar problem, då kan vi också börja jobba för att lösa de på sikt – steg för steg.

Efter den meningen dricker Atalanta Ort upp den sista slurken kaffe. Reser sig upp och rätar ut kjolen. Väl ute på gatan tar hon på sig solglasögonen.

Det är dags för Regnbågsparaden i Göteborg.Hon stegar i väg lika stolt som hon kom. Folk tittar och viskar.

Men Atalanta Ort – hon kunde inte brytt sig mindre.