Marie Colvins sista reportage behandlar särskilt två teman: makt och fruktan.
Maktförhållandet som formas i ett krig, i sig en konsekvens av samhället som födde
kriget — och fruktan, främst den sorts fruktan som de mest sårbara, det vill säga
civilbefolkning och de som sällan ber om kriget till att börja med, känner. Fruktan att
dö, att de den här natten kommer att utsättas för bombräder, fruktan för att
stearinljusen ska slockna i källaren och utradera allt ljus.

En annan korrespondent, och en av de mer välkända bland den västerländska
medieeliten, Christiane Amanpour (som tillsammans med Marie Colvin var några av
de sista att intervjua Muammar Khaddafi i Tripoli innan despotens fall) har flera gånger
talat om de nya villkor som råder för en journalist inträngd i en konflikts
återvändsgränd. Det är inte, menar Amanpour, längre enbart de stridande parterna
hon måste förhålla sig till, i ”de nya krigen” har medierna klivit fram som ett minst lika
effektivt vapen som kalashnikovs.

Krigsjournalistiken har ändrats markant, och troligen för alltid, sedan Gulfkriget i
början av 1990-talet; ett krig som USA:s propagandaapparat förvandlade till ett tevespelsliknande
spektakel för mediekonsumenterna. Medias nya roll inte bara som
observatör och rapportör, utan allt oftare som åklagare och domare i en och samma
person. Inför USA:s invasion av Irak 2003 agerade till och med somliga
nordamerikanska medier — mest utmärkande Fox News — som pådrivare och
förespråkare av en militär intervention. I Fox News publicerades Bush-regimens
”bevis” för massförstörelsevapen i Saddam Husseins Irak som obestridliga bevis utan
minsta tanke på att det kunde finnas en politisk agenda bakom dem.

Ingen promenad i parken

Resultatet är — snart tio år efter invasionen — ödesdigert, inte bara för journalistiken i
sig, utan även för journalister som bevakar krig, som numera ses som en part i
konflikten, någon som utgör ett hot. Christiane Amanpour pressades personligen hårt
av Fox News att under Irakkriget tona ner sin kritik mot USA:s behandling av civila
irakier. Kanalens behandling utsatte Amanpour för direkt fara med tanke på att hon i
Fox News nyhetsmagasin indirekt pekades ut som ”nationens fiende”.

I Trinidad and Tobagos huvudstad Port of Spain höll International Press Institute i slutet
av juni en kongress med fokus på den globala pressfriheten. ”Journalistik är ingen
promenad i parken”, summerade ordförande Alison Bethel McKenzie i sitt
huvudanförande. Siffror ger henne skrämmande rätt: 72 journalister har dödats i tjänst
bara under 2012 års första hälft.

Nordväst om Port of Spain återfinns Mexiko, världens numera farligaste land för
journalister (2012 års farligaste plats för yrkesgruppen är krigets Syrien). Överlag har
det senaste årets dödsfall och övergrepp rörande krigskorrespondenter berört
kvinnor. Särskilt Mexiko, alltmer sönderfallande i korruptionens och knarkkartellers
händer, har visat sig vara ett helvete för journalister som är kvinnor.

Särskild brutalitet

I juli 2011 återfanns kriminalreportern Yolanda Ordaz de la Cruz död i staden Veracruz
efter att ha kidnappats dagen innan. En dryg månad senare, i september, hittades två
unga mexikanska grävande journalister brutalt ihjälslagna i Mexico City: Ana María
Marcela Yarce Viveros och Rocio González Trápaga. De återfanns nakna, bundna och
strypta till döds under plastskynken i vad som tros ha varit en avrättning beställd av
knarkkarteller. Sättet dessa journalister bragts om livet på tyder på en särskild sadism
och råhet, en vilja att inte bara skrämma en hel yrkeskår till tystnad, utan att även visa
sin avsky mot att modiga reportrar trotsar dödshot och fortsätter att utöva sitt yrke.

Finns det en könsmaktsordning vid krigsfronten? Den frågan har International News
Safety Institute sökt svar på i en aktuell bok: No Woman’s Land — On the Frontlines with
Female Reporters, utgiven på Internationella kvinnodagen den 8 mars i år. Svaret är ja,
menar antologins författare, kvinnor inom journalistiken från olika kontinenter. Synen på just
kvinnor som rapporterar vid fronterna är iögonfallande cynisk och uttänkt vid
närmare läsning av vittnesmålen i No Woman’s Land.

De mest iögonfallande rör Lara Logan, som bevakade revolutionen i Egypten, på det
jublande Tahrirtorget samtidigt som Hosni Mubaraks avgång tillkännagavs — just
som krigsfronterna utraderats. Logan omringades av ett hundratal män som under 25
minuter misshandlade och förgrep sig sexuellt på henne. I en intervju för 60 Minutes
Overtime lät Lara Logan meddela att hon övervägt att sluta som korrespondent för sin
familjs skull. ”Det här händer kvinnor och det är fel”, sade Logan. ”Men jag vill inte att
den här händelsen ska vara vad folk minns mig för.”

I sitt bidrag i No Woman’s Land skriver Lara Logan: ”Jag inte bara angreps, jag angreps
sexuellt. Det här har från första stund att göra med att jag är kvinna. I slutändan var
jag bara ett verktyg.”

Vinner förtroende

Vid samma torg, i hjärtat av Kairo, fanns 22-åriga journalisten Natasha Smith på plats
när Mohammed Morsi presenterades som landets förste lagligt valde president. Smith
fanns på plats för att spela in en dokumentär om kvinnors rättigheter. Samtidigt som
torget fylldes till bristningsgränsen omringades hon och skingrades från sina kamrater.
Smith tvingades klä av sig naken och misshandlades innan en vän slutligen nådde fram
till henne och lyckades föra henne till ett medicintält. Där klädde några egyptier Smith i
en burka och nya kläder med vilka hon lyckades lämna platsen.

Anledningen till attacken, fick hon förklarat för sig, skulle ha varit att hon sågs som en
”utländsk spion”. Natasha Smith skriver på sin blogg: ”Om det var fallet användes det
egentligen bara som en ursäkt för att antasta och våldföra sig på en ung västerländsk
kvinna.”

Vittnesmålen i No Woman’s Land är emellertid inte bara nattsvarta historier. Långt ifrån,
många berättelser uppvisar snarare den smidighet en kvinna kan besitta när hon rapporterar från isolerade regioner, ofta platser där bilden av en reporter är en
västerländsk medelåldersman. Att reportern skulle vara en lokal ung kvinna förefaller
otänkbart, och därför kan reportern enkelt förflytta sig mellan önskvärda punkter.
Kontakten med människor nämns i flera av journalisternas vittnesmål också som ett område där kvinnor lättare kan vinna förtroende hos pressade civilbefolkningar.

Kvinnan ses inte automatiskt som av samma skrot och korn som soldaten, som den
korrumperade politikern, som de giriga bolagen som kommit för att utvinna
naturresurser ur marken och lejer miliser för att driva civila från sina hem.

Ett förlorat årtionde

Den mexikanska journalisten och författaren Alma Guillermoprieto skriver i boken The
Heart That Bleeds om samhället som formar sina medborgare. Det temat står förvisso
inte enbart att läsa på Guillermoprietos skimrande reporterprosa, men hon sätter likväl
fingret på geopolitiska skeenden som kan förklara varför samhällen växer fram som
farliga och hotfulla för den som motsäger eller utmanar normer: kulturella, politiska,
ekonomiska, sociala. Utvecklingar som ofta faller på journalisters bord att granska.

Längs Guillermoprietos arbetsfält — Latinamerika — har makten ofta funnits i
händerna på män (och finns fortfarande), tidigare generaler i konservativa och
chauvinistiska militärdiktaturer, främst utmanade av mansdominerade gerillagrupper
och krav på jämställdhet och lika rättigheter mellan könen. I dag är många
latinamerikanska stater sönderfallande samhällen i spåren av ickefungerande
nyliberalism på 1980-talet och en ickebefintlig offentlig sektor. Det har emellertid
förblivit en männens värld, även om militärdiktaturer har ersatts av narco-stater. En
värld där makt och normutmanande beteenden fortfarande innebär en fara att
ifrågasätta eller granska.

”Det förlorade årtiondet”, som Alma Guillermoprieto titulerar 1980-talet i The Heart That
Bleeds, sköt upp demokratiseringen och lika rättigheter för Latinamerikas minoriteter.
Samma kamp förs i dag, om än med flera viktiga segrar i ryggen, däribland att alltfler
kvinnor rapporterar från konflikters, krigs och politiska orättvisors frontlinjer. Men att
synen på journalisten fortfarande ändras huruvida det rör sig om en kvinna eller man
säger oss något om vår samtid.

Det senaste årets mörka siffror rörande angrepp mot krigskorrespondenter visar att
könet fortsättningsvis används som verktyg och metod vid fronterna, antingen som
fond för övergrepp eller skrämsel, eller som systematisk förnedring och tystande av
en yrkeskår som långt ifrån är lika för alla utövare.

Isande testamente

Antologin No Woman’s Land är därför inte bara ett välkommet och synnerligen viktigt
nedslag i kvinnliga journalisters vardag runtom i världen, det erbjuder även en uppsjö
erfarenheter och insikter som färgar läsaren med inspiration och beundran.

Boken färdigställdes några få dagar innan Marie Colvin dödades i Homs. Bredvid
varandra blir No Woman’s Land och Colvins sista reportage i brittiska Sunday Times
förvisso plantor ur samma jord — men där det den förra bör ses som ett språng mot
mer jämlika villkor för journalister oavsett könstillhörighet är det senare, Colvins
reportage, ett isande testamente. Reportagets teman, makt och fruktan, summerar det
större sammanhanget i vilket kvinnor i världen över lever i, oavsett yrkesgrupp eller
samhällsstruktur.

Den känslan fångade Marie Colvin i ”änkornas källare” i Homs. Hon skrev: ”På allas
läppar vilade frågan: ’Varför har omvärlden övergett oss?'”