Jag fick i sista minuten plats på den värdefulla Feministiska Tribunalen i Stockholm, anordnad av en rad feministiska organisationer. På själva tribunalen kände jag mig ensam, gick ensam på lunch och satt ensam under pausen, till och med mitt exotiska utseende undgick att väcka något intresse och ingen vågade prata med mig. Jag höll mina reflektioner över diskussionerna för mig själv och valde att sitta tyst och bara betrakta. Så småningom förvandlades känslan till insikt om viktigare frågor: tillhör jag detta sammanhang eller betraktas jag som den okända, den främmande, den andra?

Inkluderingsperspektivet innebär att alla kvinnor som lever i Sverige ska vara en del av den feministiska framtida politiska plattformen. När, var och hur implementerar vi det intersektionella perspektivet, som vi alla talar om, i den faktiska vardagen, undrade jag för mig själv.

I en diskussion med en av Feministiskt Perspektivs redaktörer uppmanades jag att skriva ner mina reflektioner kring Feministisk Tribunal. Jag började skriva ett förslag till redaktionen redan under tribunalen. Men när panelen om den svenska självbilden kom up på scenen uttrycktes mina känslor i ord. Det var fler än jag som hade tänkt samma sak och då var jag inte ensam längre. Men jag fortsatt att skriva ändå. Jag vill skriva här utifrån mitt feministiska och medmänskliga ansvar. Jag är skyldig att höja rösten för alla de kvinnor som jag träffar i jobbet, mina föreningsvänner och de barn som inte har och inte får samma möjligheter som andra. Jag vill synliggöra och bjuda in alla andra feminister att brottas med dessa frågor och lösa dem. Trots vår rädsla för konflikter, trots vårt konsensus-behov som vi är vana med.

Jag är skyldig och ansvarig som feminist att lyfta upp de frågor som berör mig och många fler av ”de andra” för att uppmärksamma svenska feminister om den viktiga arena som osynliggörs av många anledningar. Vi står på samma plattform, vi omfattas av samma lagar och ordningar och vi lever numera i ett och samma land och vi kan påverka och förändra tillsammans. Men vad menar jag när jag skriver ”vi”. Vilka är vi?

”De andra” kommer på tal och det sägs mycket om oss när det handlar om hedersrelaterat våld, och självklart förklaras detta utifrån vår kultur. Allt annat kvinnovåld inom det etniskt svenska samhället förklaras med psykisk problematik. Så upprätthålls den svenska självbilden som det mest jämställda landet och den strukturella problematiken läggs åt sidan. Norge försökte rädda sitt ansikte genom att göra Breivik till en psykopat istället för att erkänna den levande rasism som finns i samhället. Så länge vi skyller problematiken på den andra då blundar vi för djupet av samhällets problematik. Den offerbilden av oss (den andra) är förbrukad, och är ur funktion.

Vi, ”de andra”, är inte offer på egen hand, vi blir offer inom det strukturella systemet, exempelvis genom att det lagstiftas om vårdnadsbidrag för kvinnor som sitter hemma med sina barn i tre år. Det var en riktigt bakåtsträvande lag för svenska feminister och mot den tidigare vunna kampen. Men det var inte många som lyfte på ögonbrynen, eftersom den lagen nästan enbart utnyttjas av kvinnor utan arbete och fördjupar utanförskapet. Många barn förlorade pedagogisk och språklig utveckling.

Inkludering och det som jag höjer rösten om handlar inte om kvotering, och den fysiska närvaron här och där. Det handlar om att våra behov och de politiska frågorna som vi brottas med dagligen ska synliggöras och lyftas upp till en gemensam politisk agenda som vi tillsammans kämpar för. Det är då vi kommer att fylla gatorna och alla tribunaler hand i hand utan att behöva få inbjudan.

”De andra” har inte köpt en charterresa till Sverige. Vi är arbetskraftsinvandrare som byggde upp detta land under 60 -70 talet. Vi är kvinnor som var tvungna att fly våra länder medan de brann upp i krig. Vi är kvinnor som hade dödsdomar över oss och kämpade för ett socialistiskt, demokratiskt samhälle. Vi är kvinnor som har kämpat för kurdernas självständighet och har flytt fängelser, tortyr och förföljelse. Vi är kvinnor som har kämpat för det fria ordet. Vi ville förändra och flykten blev en del av vår färd. Vi är starka överlevare. Vi bär på en otrolig styrka eftersom det behövs mod och styrka för att förändra och lämna och börja bygga upp livet från noll. De flesta av oss är numera svenska medborgare och vi kommer att leva och begravas här. Vi är här för att stanna, det är upp till det svenska samhället och den feministiska rörelsen att använda dessa erfarenheter och denna styrka för att göra Sverige bättre för oss alla.

Vi älskar Sverige först och främst för att vi har fått skydd här för att överleva, våra barn växer upp här och vi lever i en demokrati istället för teokratier och diktaturer. Vi hyllar Olof Palme, uppskattar Gudrun Schyman för hennes mod, sörjer Anna Lindhs tragiska bortgång. Vi kommer ihåg att hon kämpade för kurdernas rättighet i Turkiet. Vi delade oron över de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. Vi sörjde de 78 politiska aktivister som miste livet i Norge. Många av dessa tragedier liknar de erfarenheter som vi bär med oss från våra tidigare hemländer. Så lever jag och hundra tusentals kvinnor med annan etnisk bakgrund i detta land. Vi internaliseras i det svenska samhällslivet. Vi känner tillhörighet då våra frågor synliggörs och inkluderas i den gemensamma feministiska plattformen.

Vi är viktiga och nödvändiga för den nuvarande och den framtida kvinnokampen. Vi måste räknas in i kampen för att garantera ett jämlikt liv med värdighet för oss alla. Men att vara inkluderad i kvinnokampen handlar inte om antalet eller om fysiska/mekaniska inkluderingar i form av alibin, utan det handlar om att inkludera perspektivet och därefter hitta metoder och vägar framåt som inkluderar alla våra problem och diskrimineringar.