Veckans brott är ett program som på många sätt avviker från det
vanliga,slätstrukna eller hysteriskt flabbande stilen i TV. Leif G.W
Perssons trubbiga, tjuriga, ”inte behaga”-attityd är befriande och hans
mod stort.

Bara att våga föra fram ”polisspåret” i Palme-mordutredningen är djärvt. (att det sedan blev tyst i media är inte hans fel.)

Programledaren Camilla Kvartoft är också oinställsam och ler inte i
onödan. I går insåg jag dock plötslig att allt är som vanlig när det
gäller rollbesättningen.

Mannen Leif G.W Persson är oraklet och analytikern . Kvinnan Camilla Kvarntoft är musan och den uppmärksamma vägvisaren. Rollfördelning blev extra tydlig tack vare att advokaten
Elisabeth Massi Fritz var gäst i går. En liten teaterpjäs utspelades framför våra ögon.

Gästen kommer in och sätter sig mellan Persson och Kvarntoft. Persson hälsar inte
Massi Fritz och ger henne inte en blick utan stirrar stint i bordskivan framför sig. ”Jag är skeptisk” sa hela hans kroppsspråk.

Kvarntoft samtalade med Massi Fritz om hennes arbete med hedersrelaterat våld.
Mycket intressant! G.W. Persson stirrade fortvarande i bordet. När Masssi Fritz vände sig mot Persson och som avslutning frågade vad han tyckte om det hela, svarade han någonting i stil med att ”det där har jag inga problem med.”

Det vill säga: han hade all behövlig kunskap om ämnet och
varför då dra in en extra expert? Därmed var det hela över. Sorti Massi Fritz.

Återigen: jag gillar programmet! Men denna ständigt samma
rollföredelning retar mig. Jag såg också att Kvarntoft hade piffats upp med smink och ny frisyr men Persson var sitt vanliga, oborstade, rufsiga jag.

P.S. Ett annat exempel på denna rollfördelning har sedan länge varit väldigt
tydlig i P1:s program ”Språket” där Anna Lena Ringarp förmedlar läsarnas frågor till professor (viktigt) Lars-Gunnar Andersson som med stor auktoritet ger de korrekta svaren.