Kopplingen mellan konst och politik debatteras med jämna mellanrum. Men Dramalabbet i Stockholm tog diskussionen ett steg längre när de tillsammans med Intagrationsteatern tog FI! som medarrangör i ett samtal om teaterns politiska potential i förra veckan.
Hej Lena Öberg, producent på Dramalabbet och en av arrangörerna! Jag fick lite av en 70-talsvibb under samtalet – är plakatteatern på väg tillbaka?
– Njae, men det finns kanske en önskan om att teatern ska vara mer av en samhällsdebattör, och fylla en större samhällsfunktion än att bara underhålla. Hos oss på Dramalabbet, har en önskan om mer politik växt fram det senaste året. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen kände vi att vi måste utnyttja vår plats i det offentliga rummet. Men det har alltid funnits teaterutövare som vill utnyttja teatern för att sprida budskap.
– Visst kan det vara svårt att börja i den politiska änden, vi vill ju inte skriva folk på näsan. Samtidigt är det svårt över huvud taget att göra konst som engagerar. Men har du ditt hjärta i politiken så är det inte svårare. Själv vill jag att det påverkar allt jag gör. Det behöver inte alltid handla om att sprida ett politiskt budskap utan få publiken att känna och uppleva nåt som de kan göra politik av i sina diskussioner vid matbordet.
Ni pratade en del om konstens gränser, hur långt det är okej att gå för grupper som tar emot statliga bidrag, till exempel. Är det verkligen er uppgift som konstutövare att diskutera er egen begränsning?
– Nej, det är det väl egentligen inte. Men vi vill kunna motivera våra val, känna att vi är välreflekterade. Vi ger också utrymme till andra på vår scen. Då blir det ju att vi måste ta ställning.
– Det är ju en av de mer intressanta grejerna, den här gränsdragningen. Gränsen går på olika ställen hos alla personer, går inte att svara på generellt. Jag kan uppskatta dem som snuddar vid gränsen för att de rör om. Som Scum-manifestet på Turteatern och debatten kring det. Även om debatten var skruvad finns det ju ett värde i att teatern kan väcka så starka känslor och fick olik att tänka till.
Nu samarbetar ni med FI! – vart tänker ni er att det ska leda?
– Det är en mycket försiktig början till ett samarbete. Vi är ju politiskt oberoende. Men det är spännande med politiska organisationer i vårt teaterrum, det vore kul att göra samma sak med alla partier. Sen hoppas jag på ett valår där jag som kulturutövare kan få vara med som ett inlägg i debatten.
– Därför är det intressant att diskutera teatern som politiskt verktyg. Men det finns många problem med att ägna sig åt någon sorts lobbyverksamhet, alla konstnärer vill ju vara fria. Men det roliga med friteatrar är att man kan experimentera på riktigt.
– Jag hoppas visa att värdet av kulturen har många sidor, det här är ett av värdena. Det hoppas jag sprida till politiska partier. Men det är också värdefullt för oss själva att diskutera vad vi har för uppdrag, har vi något, ger vi oss själva det?
– Det var väldigt roligt att Scum blev så uppmärksammad, kul att teater kan väcka sådan samhällsdebatt. Att det blev en stor grej bådar gott för teaterns framtid – även för oss små friteatrar.
