Katrineholm badar i solljus när jag kliver av tåget och möts av en uppsluppen Marie Selander. Erfaren och mångsidig musiker och radiojournalist som nu även kan titulera sig författare – igår släpptes boken Inte riktigt lika viktigt (Gidlunds), om musikhistoriens alla bortglömda kvinnor. Marie har föreslagit att vi gör intervjun på klassiska konditori Sultan (Súltans på Katrineholmska), där hon genast träffar på bekanta musikerkollegor framför disken.

I boken tar Marie Selander ett helhetsgrepp på genusproblematiken i musikvärlden, utifrån sina personliga erfarenheter. Hennes bakgrund gör henne som klippt och skuren för uppdraget. Som 15-åring bildade hon r’n’b-gruppen Nursery Rhymes tillsammans med tre andra tjejer och hon har sedan dess utforskat både folkmusik och improvisationsmusik.

Hon har även – och gör fortfarande – komponerat, arrangerat och arbetat som sångpedagog. 2009 gjorde hon den uppmärksammade serien ”Glastaket” i Sveriges Radio P2, som just handlade om musicerande kvinnors villkor. Boken kan i vis mån ses som en fortsättning på dessa program.

– När jag gjorde radioserien fick jag en enorm reaktion, berättar Marie Selander. Folk ringde, lärare frågade, finns det nåt som du tycker att vi kan läsa i en högstadieklass? Och jag får jättemycket mail nu om boken, så det känns som att det är ett väldigt tryck, att det finns ett behov.

Många glömda kvinnor

Marie Selander har bemödat sig om att skriva boken på ett sätt som ska vara tillgängligt för många. Som läsare häpnar man inför uppgifterna om hur många kvinnor som verkat som musiker i offentligheten de senaste 150 åren, men som det inte finns ett spår av idag. År 1904 fanns till exempel 225 damorkestrar i Europa, dubbelt så många som det fanns herrorkestrar.

I USA fanns betydande bluesgitarrister och jazzpianister som Memphis Minnie och Lil Hardin Armstrong. Gemensamt för de flesta är att de i princip aldrig spelades in. Och att de inte fick någon plats i historieböckerna,

– Jag ger ändå röst åt de här musikerna, Harriet Lundin och Siw Karlén (kontrabas) och Maj Marthall (dragspel), som ingen har brytt sig om. Harriet som har spelande bröder som alla nämns i jazzböcker, men hon nämns inte.

Dessa spelande kvinnor rönte ofta uppskattning hos publik och recensenter, men de senare missade aldrig ett tillfälle att även kommentera musikernas utseende. Inte heller försökte de dölja sin förvåning över att kvinnor kunde spela så pass bra, i synnerhet på instrument som ansågs vara män förbehållna.

Könsodade skolinstrument

Att arbeta för jämställdhet på musikutbildningarna, ändå från kommunala musikskolan till folkhögskolor och musikhögskolor, anser Marie Selander vara av största vikt. Idag är fördelningen väldigt skev när det gäller vem som spelar vilket instrument.

– Det gjordes en undersökning där de hade olika musiker som spelade framför ungdomar som skulle välja instrument till kommunala musikskolan,. Då var det väldigt många fler som ville spela trombon när det var en kvinnlig trombonist som visade instrumentet. Så det är en sån sak som jag vet att man pratar om på kulturskolan, att när de visar upp instrument så ska det vara bägge könen som visar upp instrumenten.

Idag väljer kvinnor framför allt stråkinstrument, piano, tvärflöjt eller sång. Elgitarr, elbas och trummor, alltså de klassiska rockinstrumenten, är fortfarande väldigt manligt kodade.

Viktiga förebilder

När Marie Selander och hennes vänner började spela som tonåringar kände de inte till några kvinnor som ägnade sig åt den musik de gillade, framför allt blues, men Marie säger att hade de haft kännedom om några hade de säkerligen blivit överlyckliga.

– Alltså, mina förebilder, vi kände ju bara till män på nåt sätt. Jag är ute mycket på popkollo och håller föreläsningar och det är så otroligt roligt att se reaktionerna från tjejerna när de får se till exempel Sister Rosetta Tharpe. Jag får så mycket bekräftelse på behovet av kvinnliga förebilder.

Märker du av något motstånd inför jämställdhetsarbetet på musikområdet, med tanke på den senaste tidens tongångar?

– Jag har inte sett det inom det området, jag tycker att just musikernas organisationer är starka med till exempel Impra (en förening som arbetar för ett jämställt musikliv, red.anm.) och Statens musikverk, där har de ju en jämställdhetsgrupp. Och så ska det vara ett stort genus- och musiksymposium i maj i Stockholm dit alla de här genusforskarna kommer, så det känns som att på musikområdet tycker jag att det går framåt.

”Musikern” en man

Marie Selander håller med om att det i kulturdebatten och i samhället i stort har skett något slags vridning, men att inom musiken brottas man fortfarande med rätt klassiska problem.

– Det som är allenarådande är att om man tar termen musiker, så är det en man. Är det en kvinna så är hon en kvinnlig musiker, hon är ett avsteg från det normala. Samma med kvinnliga tonsättare, och det är väldigt trist. Man vill ju vara den man är och spela med de musiker man gillar, oavsett om de är kvinnor eller män.

– Jag trodde ju då på 70-talet, eftersom jag var del av kvinnorörelsen, att nu har det ändrat sig. Sen märker man att det har det inte alls. Det sitter så fruktansvärt långt in, och så känner jag också den här schizofrenin. Jag tänker på de många dagis som jobbar väldigt genusmedvetet och sen är resten av världen så strikt könskonservativ. Det finns alltid eldsjälar som vill göra saker, men risken är att när de här eldsjälarna vandrar vidare i sina yrkesliv, då vrids det tillbaka.

Inte riktigt lika viktigt är både hoppfull och deprimerande. Man frågar sig hur stor plats de kvinnor som står för betydande musikaliska insatser idag kommer att uppta i framtidens historieböcker. Även om dokumentationen kanske är säkrad. Marie Selander är luttrad, hon vill tro på förändringar, men är långt ifrån säker. Själv kommer hon att fortsätta ägna sig åt musik och kvinnors självklara plats i den.

– Ingen lyfter kattens svans om den inte gör det själv. Det är ett bra motto.