Jag vill säga att jag älskar dig men jag lyckas inte. Kanske för att jag inte vågar. Kanske för att jag föreställer mig att det borde råda föga tvivel om vad de olika komponenterna i denna mening korresponderar med innan de uttalas. Kanske har jag inte lyckats fastställa vem det jag är som jag då skulle tala utifrån eller vem det du är som jag då skulle tilltala.

Du säger att du älskar mig. Vem talar du till, vem är mig för dig? Tänk om mig slutar vara mig, tänk om jag förändras, tänk om platsen du beskriver som mig inte är stationär. Tänk om den rör på sig. Tänk om den inte ens är stabil tillräckligt länge för att få kallas plats, tänk om den är multipel, formlös, flytande, hur ska du då kunna älska den? Jag är rädd att jag ska sluta uppfylla den plats du beskriver som du, för hur ska du kunna älska mig om mig inte är där?

Att älska annorlunda

Filosofen Luce Irigaray försöker finna nya sätt att älska. Irigaray menar att detta är en av de viktigaste frågorna vi har att försöka hitta svar på i dag, hur vi kan älska annorlunda. I boken J’aime à toi, som publicerades år 1992, ger Irigaray oss förslag på ett älskande som inte förutsätter två enade men fullkomligt separerade subjekt. ”Jag älskar dig”: denna fras, detta objekt för vår yttersta längtan, placerar, menar Irigaray, dig på platsen av ett objekt och mig på platsen av ett subjekt. För Irigaray tenderar detta älskande att sammanfalla med en traditionell förståelse av relationen mellan två människor, alltid hierarkisk, alltid i krig.

Det krävs två för att kunna älska. Il faut que nous soyons deux exklamerar Clarice Lispector i boken Agua viva. Ja, men hur ska vi lyckas älska varandra utan att cementera vår respektive idé av den andra. Hur ska jag kunna älska dig utan att kräva att du stannar i det vara jag har lärt känna, hur ska jag älska dig och samtidigt vilja att du förändras? Luce har ett förslag, hon placerar ett à mellan dig och mig. J’aime à toi, jag älskar till dig, säger Irigaray.

Man brukar säga att kärlek är som en fågel som man inte får hålla för hårt för då kvävs den, men som man samtidigt inte får släppa helt fri för då flyger den iväg. Kanske skulle man utifrån en Irigarayansk tanke snarare kunna föreställa sig att kärlek är vinden som bär fågeln. Kärlek är våra andetag. Dina flämtningar. Vi måste skapa rum för att andas, oss emellan. Irigaray skapar rum genom att placera ett till mellan dig och mig. Jag älskar till dig, till det som du är, till det som du blir.

Kravet på ett oss

Det krävs två för att kunna älska, en man och en kvinna. Heterosexualitet har aldrig intresserat mig så mycket som när jag läser Luce Irigaray. Jag försöker att vara heterosexuell när jag älskar dig. Jag vill ta vara på våra olikheter, på de heterogena element som utgör våra respektive personligheter. Jag försöker vara heterosexuell för att undgå likhetens homogeniserande aspiration. Jag vill främja våra skillnader och inte ringa in våra likheter. För Irigaray bör vi för att kunna förstå könsskillnad på ett annat sätt, vilket i sin tur är ett första steg mot en alternativ etik, lämna den homosexualitet som organiserar vårt samhälle.

Vi är, menar Luce, instängda i l’hom(m)o-sexualité, i ett likriktat samhälle som är organiserat utefter homosociala relationer mellan män, vilket hon gestaltar genom denna terms ortografi: homo som betecknar lika eller samma blir här också homme – man. Att främja ett heterosexuellt begär är för Irigaray också att främja den skillnad som denna terms prefix berättar om. Vi kan genom ett heterosexuellt begär undvika att drunkna i den manliga homosocialitetens bedövande likhet och främja den skillnad som konstituerar oss.

Det krävs oss för att kunna älska, dig och mig, jag älskar (till) dig, älskling.