Jenny Simic i Laxå, mamma till Mio, reagerade starkt när hennes son kom hem och berättade att skolan hade nekat honom att vara pepparkaksgubbe. Hon tvekade inte en sekund utan kontaktade Nerikes Allehanda direkt. Sedan var drevet i gång. Feministiskt Perspektiv ringde upp henne för att få hennes reaktioner på allt som skett.

Aldrig hade Jenny Simic kunnat ana vilka proportioner pepparkakshärvan skulle få. Det enda hon ville var att hennes son Mio skulle få vara pepparkaksgubbe i luciatåget. Inget mera. Hon kan ingenting om politik och det hade inget med den saken att göra, säger hon Feministiskt Perspektiv.

– Mitt barn kommer in och säger att han inte får vara pepparkaksgubbe och jag pratar med läraren. De tar ställning och säger att det inte ska finnas några pepparkaksgubbar och då tar jag också ställning. Jag ville bara markera för att jag tyckte att det var fel. Men sedan brakade hela jävla Sverige lös.

Allt gick så snabbt. Jenny Simic väcks av Aftonbladet och Expressen. Men för henne var det inga problem, däremot blev hon lite oroligt för Mio. Hur han skulle må. Hon försöker skydda honom från alla uppståndelse, men säger samtidigt att hon inte kan låta honom gå ovetandes.

– Det kommer alltid någon som kommer att fråga honom. Men ingen kunde väl sätta fingret på hur stort det här skulle bli. Det kan vara svårt för barn att hantera detta. Hela tiden frågar jag Mio om det är okej, säger hon och fortsätter:

– Skolan fick ju ett jäkla tryck på sig de också. De var ju heller inte förbereda på detta. Svischar det till som det gjorde kanske man avböjer att kommentera. Men när jag får bekräftat exakt det ungen har sagt, då känner jag, ”nu jävlar, va fan pratar de om?”

Men varför kontaktade du media det första du gjorde? Tänkte du aldrig på att kanske ringa till klassens föräldrar och höra efter hur de såg på det?

– Hade jag velat ha backup så hade jag ringt upp föräldrarna. Men jag tar ställning till hur mitt barn ska bli uppfostrat. De andra föräldrarna får ju tala för sina barn, säger Jenny Simic.

Om hon hade vetat att det skulle bli så här stort så hade hon trots all uppmärksamhet agerat likadant.

– Jag är en krigare. Speciellt om det gäller mina barn. Sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig att Sverige skulle tycka så starkt, som det faktiskt blev. Jag är jätteglad för den uppbackning Sverige har gett mig.

På Facebookgruppen ”JA till pepparkaksgubbar i Luciatåget”, har du lagt ut en bild på Mio och tackat för stödet. Där får du stöttning av många nationalistiska och SD-allierade grupper. Hur ser du på det?

– Jag kan ingenting om politik och jag är absolut inte insatt i politik. För oss var detta bara en pepparkakshistoria. Det finns väl alltid folk som kan vinkla saker till sin egen fördel. Ska jag vara helt ärlig faktiskt, så är inte jag insatt i vad SD står för. Lika lite som jag vet vad Moderaterna eller Socialdemokraterna står för. Så lite insatt är jag i politik. Därför kan jag inte uttala mig om det.

Men du vet väl i alla fall att SD är emot invandring? De senaste skandalerna som skett med järnrör och allt. Har du missat det?

– Om du tänker på de där bilderna… De talar väl för sig självt. Det står jag inte bakom, säger Jenny Simic bestämt.

Simic säger sig heller inte ha någon som helst koppling till gruppen ”JA till pepparkaksgubbar i Luciatåget”.

– Fast det var ju mer liksom… Det blev ju faktiskt ett jättestöd från svenska folket. De backade upp min son. Det är ju faktiskt bara det den här storyn handlar om. Sedan vill ju gärna folk dra det vidare. Och jag tror säkert att det ligger någon poäng i detta.

Hur menar du då?

– Alltså folk associerar detta till andra saker, men för oss var det bara en pepparkaksgubbe. Det jag reagerade på var att man inte ska markera skillnader utan likheter. Barn har aldrig reflekterat över att någon kanske skulle kunna bli stött. Att vi är bruna eller vita. För barn är alla lika, säger hon.

– Det är de vuxna som gör detta till en grej, menar Jenny Simic som blir upprörd när hon talar om lärarna som inte ska lära hennes barn att det är skillnad på människor och människor. Deras roll är enligt henne att visa att alla får vara med. Hur vi än ser ut och är.

– Det var hela poängen med detta. Men jag hyser inget agg mot lärarna, jag tycker om dem jättemycket, men här gjorde de fel.

Jenny Simic kommer in på traditioner och betydelsen av dessa. Hon tycker att det är dubbelmoral att diskutera nationalsångens vara eller icke vara med skolbarn men inte med vuxna.

– Om jag skulle säga att jag vill att mitt barn ska lära sig att sjunga nationalsången, då blir man ju rasistisk – åt andra hållet. Det går ju att vända på det. Man får inte sjunga nationalsången på skolavslutningar, men hela Sverige kan ställa sig upp och sjunga den om det är någon sporthändelse där Sverige spelar. Det blir dubbelmoral.

Hon relaterar till sig själv och berättar om när hon var liten och hade skolavslutning:

– Jag kan inte komma ihåg att det var någon präst som predikade. Vi hade lite uppträdanden och sedan var det sommarlov.

När vi återkommer till facebookgruppen ”JA till pepparkaksgubbar i Luciatåget”, till de nationalistiska och rasistiska kommentarer som ger henne sitt stöd vill hon inte uttala sig.

– Jag vet inte om jag ska uttala mig om det. Då är vi inne på politik igen. När det blir sådan dubbelmoral så startar det något, ja som med nationalsången, när barnen inte ska få sjunga den. Det kan starta något.

Så du har inga kopplingar till SD?

– Nej, absolut inte. Det enda jag kan tycka är att det är bra att det har blivit en diskussion. Det finns alltid de som tycker bra och de som tycker dåligt. Så måste det få vara.

– Sedan kommer det andra, det är julkalendrar, Disney och stereotyper hit och dit. Ja, jag vet inte.

Vad tycker du om det då?

– Jag har aldrig reagerat på den svarta lilla dockan. Det var en av mina favoriter. Det finns väl betydligt många fler figurer då i så fall som borde plockas bort. Andra saker man kan associera till. Vad blir det kvar? Ingenting. För mig är alla lika. Alla är välkomna. Jag tycker vi ska bjuda in alla och lära dem våra traditioner. Men inte tvinga folk till dem. Men heller inte plocka bort dem. Vi ska vara stolta över dem.