Tintin – Synne, har du någonsin stått naken inför någon och insett att personen ser dig som något annat än det du själv upplever dig vara? Att du likt en renskrubbad vit marmorstaty plötsligt förlorar allt skydd. Att du precis som en av Zorns kullor finns till för betraktaren, att du inte tillåts skapa dig själv utan blir till genom betraktaren. Angelica, har du någonsin upplevt att du är ett objekt på vilket betraktaren kan projicera alla sina drömmar och förhoppningar? Att du i och med nakenhet ikläds ett andra skin som inte har något som helst med dig att göra. Att intresset personen visar dig sig inte handlar om dig utan om allt du skulle kunna vara. Lovisa, har du någonsin känt de oerhörda obehag som infinner sig när någon försöker passa in dig i en form som inte är din? Har du någonsin stått naken inför någon och insett att personen som betraktar dig bara ser sig själv. Har nu någonsin upplevt att du i din nakenhet upphör att existera, att du är lika idealiserad som en nyklassicistisk nakenstudie.

Synne, Angelica och Lovisa, har ni någonsin känt att ni ikläder er den nakenhet som projiceras på er? Att ni i rädsla för att göra den andra besviken deltar i maskeraden. Har ni då också känt behovet av att frigöra er från denna påklädda nakenhet. Har ni känt behovet av att returnera blicken och säga ”jag vet inte vad du tror dig se, men det är i vilket fall inte mig”. Har ni någonsin känt behovet av att synliggöra det skådespel som ni deltar i, att likt Cindy Sherman själv välja vilka roller ni iklär er, att visa att er nakenhet säger mindre om er och mer om de som betraktar er?

Angélica – Ja! Tintin, ja, jag har känt de här sakerna, jag har lidit av den klåda som detta andra skinn mig bringat. Edda Manga sa en gång, det var under ett samtal på Kägelbanan för något år sen om jag inte missminner mig, ”det finns inget som alienerar en från världen så mycket som att vara en vacker kvinna”. Jag brukar tänka på dessa hennes ord, så brukar jag nicka, så brukar jag sucka. Det där andra skinnet lyckas jag kanske aldrig ta av mig. Den där skönheten jag tillskrivs kliar, den ger mig skavsår, den passar mig inte. Dina förväntningar på mig är som hudlotion, jag tillägnar mig dem dagligen och jag vet inte vilka gifter de döljer, jag vet inte hur jag förändras av att bruka dem. Jag vet inte längre vad som är min hud. Jag vet inte var mitt skinn slutar och börjar. Är jag någonsin naken?

Tintin, jag besöker Jacques Derrida och hans berättelse om sitt möte med sin katt i texten L’animal que donc je suis (à suivre). Det är morgon och Derrida träder naken in i badrummet och blir samtidigt konfronterad med sin katts betraktande ögon. Han skäms inför hennes blick, han skäms över att han skäms. Derrida konfronteras med sin nakenhet och med den nakna naturen återgiven i sin katts ögon där nakenhet inte existerar. Derrida möter här den andre och dennes förväntningar, föreställningar, fantasier, även om den andre i detta fall inte besitter ord att återge dem med, så fungerar denne likväl som en spegel. Men Tintin, jag lyckas inte stanna så länge hos Jacques, det är någonting som får mig att vilja skynda vidare. Jag landar i Eva Dahlgrens famn, och jag har ännu inte hittat en mer träffande gestaltning av de problem dina frågeställningar vänder sig till än hennes fantastiska låt Jag klär av mig naken från 1987.

du söker ljuset i mej, jag säger ljust är det på dagen, sjunger Eva. Sluta leta efter det du vill finna, det finns inte här, det enda som finna här är jag, menar hon. Det är som att Dahlgren i de enklaste av termer lyckas omfamna de mest komplicerade av tankar, Eva får mig att betrakta Jacques ångestladdade betänkligheter över sin egen nakenhet som självupptagen narcissism: en naken man är en naken, klargör hon. För Dahlgren är nakenhet inte paralyserande, den är affirmativ. Eva sjunger (till Jacques) du komplicerar ett liv, jag säger liv i enkelhet föder en ärlighet. Evas nakenhet är såväl själslig som kroppslig: ge mej din nakna själ, jag säger själen och jag är samma människa. Sluta fantisera om mig, jag står ju precis framför dig, helt naken, älska med mig, beordrar hon.

Tintin, jag blir inspirerad, jag klär av mig naken, här är jag?

Synne – Ja! En bekräftande nakenhet, en nakenhet i det gemensamma tillet! Jag tror du är nära det vi försöker definiera här Angelica: Hur kan kroppen få plats inom en diskurs där den finns ständigt närvarande som ickeerkänd närvaro? Vad innebär ärligheten och enkelheten? Ställer de till det? Vi vet vad det innebär att kroppen undanhålls, men kanske inte lika väl vad som skulle hända om man erkända kroppars plats i det offentliga samtalet? Hur kan vi göra det privata personligt och sätta detta i dialog med någon och något utanför oss själva?

Det skydd du beskriver Tintin… Jag tror inte att betraktaren någonsin kan se mig naken. Avklädnaden du beskriver, är som jag ser det ingen avklädnad av mig, den ställer mig inte naken. Betraktarens föreställning om min nakenhet kan inte klä av mig, utan skulle genast betrakta något annat, kanske en marmorstaty eller kulla, men aldrig min nakenhet. Uppmärksamheten kring den föreställda kroppen har för mig inneburit att nakenheten blivit skiljt från mitt skinn. Förväntningar på att anpassas till fördefinierade former är inget för mig. Som yngre kände jag denna förväntan som ett insnärjande som tog andan från mig. Det jag trodde att jag borde vilja vara upplevdes som järnband lindade runt och under bröstkorgen.

För att komma ur detta grepp fick jag karva ut min nakenhet under huden. Om nakenhet och integritet kan ses sammankopplade här skulle jag säga att min integritet, min nakenhet inte sitter i den fysiska kroppen. Du kan säga den är vacker, du kan påpeka dess fel, men det angår mig inte, för att jag inte är där. Jag deltar inte i en maskerad för att inte göra någon besviken, men är kanske med på maskerad med dess egna förutsättningar och förväntningar, på mina egna premisser. Men detta är inte nakenhet, maskerad innebär i min tolkning just det motsatta, nämligen att vara iklätt, påklätt, förklätt. Nakenheten vill bryta upp det påklistrade identitetsskapande, det spel vi förväntas ingå i som formen för vår socialisation, men som i själva verket förfrämligar oss från varandra.

Mötet mellan dig och mig förutsätter en gemensam nakenhet. Jag kan klä av mig och bjuda in dig, men du kommer bara in om du själv är naken. Jag är bara naken genom din beröring, i mötet med dig, om jag låter dig komma in och om du öppnar upp för mig (jag älskar till dig). Det kan därför synas som att föreställningen om nakenheten kommer i vägen för det nakna mötet, för älskandet. Står jag framför dig naken och vill älska med dig, till dig, kan detta endast ske vid upplösandet, avklädnaden, av den betraktande föreställningen och ett mottagande av den nakenhet jag visar dig. Och visst är det svårt, så som du Lovisa påpekar, att skilja mellan längtan efter det föreställda och upplevelsen av att ha hittat det man längtat efter.

Själv ser jag nog längtan som mållös, odefinierad. Ibland, ytterst sällsynt, händer det att jag möter på någon eller något som bekräftar mitt odefinierade längtans mål. Detta möte, detta ”är det du?”, hör till mina allra käraste, omkullkastande och mest intima minnen och upplevelser. De texter vi förhåller oss till och vårt eget skrivande klär av våra betraktande föreställningar när vi klär av oss själva, och låter föreställningarna sättas på prov. Skrivandets och läsandets intimitet erbjuder en erotisk nakenhet genom att det utsätter oss, ifrågasätter det föreställda och erbjuder ett naket utforskande. Detta innebär också att kasta sig ut i det ovissa.

Vad händer om jag berör dig/mig här? Eller här? Kanske är det bättre att hålla sig undan, att inte riskera mötet med min och din nakenhet? Ovisshetens sårbarhet i det nakna mötet, i utkastandet, berör också det du tangerar i din inledande fråga, Tintin. Att kasta sig ut i det ovissa förutsätter en grundläggande solidaritet med vår nakenhet, det förutsätter händer som kan ta emot, läppar som kysser igen, lyssnande och seende. Om du någonsin stått naken inför någon och insett att personen ser dig som något eller någon annan? Så skulle jag säga att det inte var dig han såg, älskade eller betraktade. Nakenheten står då tillbaka i melankolisk ensamhet, utsatthet och sårbarhet. Men det var inte din nakenhet som han såg, utan bara en marmorstaty, hans egen föreställning.

Lovisa – Tintin, Angelica och Synne, längtan till och motviljan inför nakenheten, så väl den kroppsliga som den själsliga, jag tänker att det handlar om en dubbelsidig känsla som är förbunden med kärleken. Objektifieringen kan vara en trång ram men den kan kanske också vara ett njutningsfullt lustbejakande rollspel när respekten, tryggheten och ömsesidigheten finns med? Motviljan och ilskan som du beskriver Tintin – längtan att spräcka bubblan, att avslöja maskeraden – har den inte att göra med hur blicken riktas? Att bli satt på piedestal (eller motsatsen för den delen), att känna sig som ett stumt utställningsföremål och att inte ges utrymme för att själv delta i ”vi-och-varandra-formandet” och att få rikta sin blick tillbaka. För kanske behöver speglande i sig inte vara dåligt?

Längtan efter gemensam nakenhet i förälskelsen handlar kanske både om att få tillträde till den andre och att få visa vem man själv är. Och att få bli till i en annans kärleksfulla blick (letar vi inte efter definitioner av oss själva som vi kan trivas i och växa i samtidigt som vi längtar efter andras tankar och kroppar). Förälskelsen kan vara en kraftkälla, i vår ömsesidiga idealisering livnär vi varandra – vågar och riskerar, är dumdristiga och modiga – och det kanske är förljuget och fantastiskt på samma gång.

Den ecuadorianska poeten Márgara Sáenz skriver om ett kärleksminne ”Entonces éramos nosotros; no tú, no yo. Me quiérote, te gózame, me amándonos, decíamos.” och vidare i samma dikt om ett efteråt ”Ahora somos tú y yo, no existe más nosotros. Uno y uno, dos solos: yo y esa mierda que tú soy y yo añoras, desgraciado.” I ett då som diktjaget minns med både bitterhet och längtan fanns ett varandra och i det skrivande nuet finns bara ett du och ett jag som bara är till i sig själva – som inte är till för/med/i relation till varandra. Livet knuffar oss alltid framåt. Och kan man alltid veta vad som är längtan ut ur ensamhet och vad som är längtan efter en annan människas inre universum/kaos/ordning – är min kärlek till dig flykt eller förundrad upptäckarlust och resa? Och resan, kan den inte vara riktad mot oss båda?

Tänk att jag kunde bli den här personen jag blir i förhållande till dig, tänk att alla de här rummen tankarna, förnimmelserna fanns hos mig – och hos dig. Förälskelsens narcissism och barnsliga egenskaper – i hur världen liksom uppenbaras och blir till på nytt i en bitterljuvt sinnlig närvaro – är alltid ett övergående stadium som förflyktigas, som förändras. Franz Fanon skrev om nuet som en plats som måste överskridas och denna förändring är både hopp och förbannelse. Kanske kan förälskelsen betraktas som en fas bland andra, både i våra relationer till texter och tänkare och i våra relationer till varandra/andra människor. En kreativ fas som vi ibland lämnar helt och ibland fortsätter att vara förankrade i, även om relationen till människan/texten/tänkaren förändras/fördjupas/rör sig vidare – och det är som det skall.