Vad är det första du tänker på om jag säger Moskva? Helt förvånande är det knappast, ifall du säger Pussy Riot.

Sedan Maria Alyokhina, Nadezhda Tolokonnikova och Yekaterina Samutsevich från konstnärskollektivet Pussy Riot genomförde sin numera världskända aktion i den symboliskt tunga Frälsarkatedralen i protest mot kyrkans koppling till president Vladimir Putin så har Pussy Riot varit på allas läppar.

Att två av medlemmarna tidigare i höstas dömdes till flerårigt fängelsestraff har bara spätt på all internationell uppmärksamhet.

Men vilka effekter för den ryska feminismen har aktionen och uppmärksamheten kring Pussy Riot resulterat i? Vilka frön har såtts, vilket engagemang har de lyckats inspirera till? Dessa frågor har kretsat runt i mitt huvud alldeles för länge.

Första avstampet blir Femme Fest, en internationell festival gjord av kvinnor, om kvinnor och med kvinnor som den primära målgruppen som arrangerades i Moskva förra veckan.

Till en början ser allting väldigt bra ut på festivalområdet. Stora öppna vita ytor, precis som väntat i en konstnärsmiljö, som bjuder på spännande fotoutställningar, interaktiva videokonstverk och besökarna verkar alla glada och inspirerade.

Men det dröjer inte länge förrän den glänsande ytan falnar och festivalen visar sig ganska tomt på innehåll. Bland korta föredrag och workshops i ämnen såsom konsten att blanda näringsrika juicer till hur du förbättrar ditt självförtroende, så saknas det mest väsentliga av allt – maktperspektivet.

”Talanglösa”

Ekaterina Sojak, konstnärlig ledare och initiativtagare till festivalen, bekräftar min iaktagelse:

– Femmefest är ingen protest. Hela tanken är att inspirera besökarna till att sluta klaga över sin livssituation och istället göra något konstruktivt. Så många i Moskva är besvikna och bittra, den här festivalen ska förhoppningsvis visa besökarna att det finns mängder av möjligheter att göra något åt sin livssituation.

– Festivalen är inte så mycket för kvinnor, som om kvinnor. Jag har bjudit in duktiga kvinnor, experter inom sina respektive fält, att genom alltifrån konst, musik och olika workshops föda inspiration och skaparglädje.

Hos Ekaterina Sojak är Pussy Riot knappast högt i kurs, och definitivt ingen inspiration:

– Pussy Riot är fullständigt talanglösa. Konst ska användas konstruktivt, till att inspirera och väcka lust. Konst har en speciell utgångspunkt, den kan väcka känslor och vara kontroversiell men eftersom allting lämnas upp till betraktaren skapar den inte konflikter i samhället. Pussy Riot bara avskräcker och söker bråk. De lyckades med att få den uppmärksamhet de sökte. Men till vilket pris? De är ju faktiskt mödrar, och nu när de blivit inlåsta får de inte träffa sina barn längre.

Ekaterina Sojak.

Den konstnärliga ledaren för festivalen Femme Fest kanske inte bidrar så mycket till min tänkta artikel om hur Pussy Riot inspirerat till spirande feminism i Moskva.

Tyvärr verkar inte heller besökarna speciellt intresserade av att göra jobbet enkelt. Tråkigt stereotypa attribut såsom skönhet och moderskap dominerar den vägg där festivalbesökarna i ett interaktivt konstverk fått svara på frågan ”vilket ord beskriver 2000-talets kvinna?”.

Visst finns här ord som styrka och självständighet, men knappast något som tyder på att Pussy Riot varit framme och inspirerat till vild kompromisslöshet.

Pussy Riot

Femme Fest som hade så fina förutsättningar. I ett land med alltmer inskränkt offentlig debatt så arrangerades festivalen på Art Play, vilket är något av en fristad md väggar täckta av graffiti och små snirkliga gränder och krypin som erbjuder oändliga möjligheter till konstnärlig radikalitet och normbrytande installationer.

Men det mest radikala jag hittar är en graffitimålning av rådjur på grönbete, och visst verkar det som att en av dem är iklädd en färgglad balaclava, Pussy Riots ikoniska maskering. Så kanske är det konstnärens budskap om att även djuren stödjer Pussy Riots kamp. Men troligen är det inte alls så spännande som jag hoppas på.

Antagligen är det bara jag som övertolkar den konstnärliga friheten att i en muralmålning av detta slag inte tvunget vara helt realistisk kring vilken färg ett rådjur har på huvudet.

Nedslagen över festivalens tunna innehåll går jag med huvudet böjt och vilar blicken trött mot den blöta, isiga asfalten.

Men just där och då, i den mörkaste timmen och med uppgivet sinne, ser jag svagt rödrosa bokstäver som sprejats in i asfalten. Det råder ingen tvekan om vad där står. ”СВОБОДУ Pussy Riot”: befria Pussy Riot.

Så det finns motstånd. Den är inte särskilt öppet, men den finns där.

Undviker den tunga trafiken och siktar på den lilla gångbron i närheten för att ta mig över Moskvafloden. Bron flankeras av uppställda metallträd, fullständigt överbelamrade med hänglås.

Varje hänglås har inskriptioner med namn, och det förklaras för mig att varje lås står för den starka kärleken mellan de älskade tu. Här finns rostfria kärleksförklaringar mellan Aleksei och Elena, Petr och Nataliya, pojke som älskar flicka och som älskas lika mycket tillbaka. Bland dessa tusentals lås, så hittar jag så också ett vackert regnbågsfärgat lås. Kärleken lever även i Moskva. Ännu ett litet hoppfullt tecken.

Protesten som inspirerat

Genom tips får jag kontakt med Svetlana Sigalaeva, moskvabo filmare som med kortfilmen ”Not With Us”, en film som för övrigt vann pris i årets upplaga av Cannes filmfestival, kombinerat det dokumentära med det konstnärliga i sin berättelse om lesbiskas förbjudna kärlek i fängelsemiljö. Hon förklarar att det gäller att vara taktisk med hur en uttrycker sitt engagemang i Ryssland:

– Ryssland blir alltmer inskränkt och fördomsfullt, speciellt kring attityder om homosexualitet. Ifall jag hade skrikit ut mitt budskap med megafon så hade ingen lyssnat, och jag hade blivit trakasserad på olika sätt. Nu har jag lagt in budskapet dolt, filmen kan passera som ett konstnärligt verk, men för den som tittar noga lyser den lesbiska kärleken igenom. Genom att vara subtil får filmen alls visas, och budskapet spridas vidare, säger hon.

Svetlana Sigalaeva upplyser mig dessutom om att min artikel, och resan överhuvudtaget, haft fel utgångspunkt från första början:

– Det är knappast så att Moskvas feminister inspirerats speciellt mycket av Pussy Riot. Det är snarare tvärtom, det är Pussy Riot som inspirerats av alla tidigare feminister och protester, av all den kamp som förts sedan länge och de segrar som vunnits på olika håll. Det är protesten som inspirerat Pussy Riot, inte Pussy Riot som inspirerat till protest.

Så, min resa till Moskva, mina förväntningar om ett pånyttfött engagemang och feministisk konst i varje gathörn visar sig missriktad. Pussy Riot må ha gett ringar på vattnet och inspirerat grupper och individer runtom i världen, men här i Moskva är folk inte lika uppspelta.

Pussy Riots betydelse blir på så sätt en väldigt global företeelse, och det engagemang som föds i gruppens aktivism kan undersökas och spåras precis lika effektivt i London eller Stockholm eller rentav lilla Umeå som i Moskva.