Stockholms stad är en av Sveriges största arbetsgivare. Men när det gäller jämställdhet vänder de styrande borgerliga politikerna bort blicken från den egna verksamheten. Trots att det är här man kan förändra. Arbetsmarknaden i staden är mycket segregerad och det är kvinnorna som har de lågavlönade och tunga jobben. Några visioner och idéer om hur detta ska förändras har inte alliansen.

Vill vi ha en jämställd arbetsmarknad måste vi börja med oss själva. Där kan vi till skillnad från den könssegregerade arbetsmarknaden i stort, själva bestämma och förändra.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus väljer istället att fokusera på arbetsmarknaden i stort. Det är att glida undan ansvaret.

Om vi ska diskutera utvecklingen inom stadens egna verksamheter hade andelen jämställda yrkesgrupper minskat från 20 till 17 procent mellan 2008 och 2011. Utvecklingen kan därför knappast sägas gå åt rätt håll. Och fortfarande har kvinnorna i vården de tyngsta och sämst betalda jobben.

Den borgerliga majoriteten försvarar sig med att statistiken för staden i stort visar på en ökad sysselsättningsgrad för kvinnor. Men statistik från SCB visar att andelen förvärvsarbetande kvinnor i befolkningen i åldrarna 20-64 mellan 2006 och 2010 har ökat mindre än männens. Vi ser en ökning på 0,9 procentenheter för kvinnor jämfört med 1,6 procentenheter för män.

Statistik kan vi vrida och vända på, men än viktigare är att på allvar diskutera åtgärder för att få bort den könssegregerade arbetsmarknaden. Om det ska vara trovärdigt att majoriteten vill uppnå en jämställd arbetsmarknad krävs mer än enstaka åtgärder. Det är utmärkt att alla som arbetar deltid i stadens tjänst erbjuds heltid, men än har vi inte sett några konkreta resultat.

Det som behövs är ambitiösa insatser för ökad jämställdhet i förskolan och uppåt i skolsystemet för att kunna bidra till mer jämställda yrkesval och en mindre könssegregerad arbetsmarknad. En individualiserad föräldraförsäkring skulle starkt främja kvinnors position på arbetsmarknaden.

Den borgerliga arbetsmarknadspolitiken har istället aktivt bidragit till ökade inkomstklyftor mellan kvinnor och män. Jobbskatteavdraget har främst gynnat de män som tjänar mest och det är främst kvinnor som har drabbats av försämringarna i socialförsäkringarna och i arbetslöshetsförsäkringen. Vårdnadsbidraget bidrar till att många kvinnor med låg utbildning aldrig får en chans på arbetsmarknaden.

Viljan till en jämställd arbetsmarknad får inte sluta vid en läpparnas bekännelse. Vi kan förändra och vi kan göra det nu. Om vi låter omvandlingen börja med den egna verksamheten.