I förra numret av Feministiskt Perspektiv kunde man läsa att ett nytt militärt center öppnats i syfte att utveckla ”genustänk” globalt. Hur ska man tolka det från ett feministiskt perspektiv? Är det en framgång? Eller handlar det snarare om en kidnappning av feminism och jämställdhet i legitimeringen av internationella insatsstyrkor?
Feministisk forskning om krig och militärmakt har intensifierats under senare tid. Senaste numret av tidskriften Genus (3 2011) samlar flera exempel som har det gemensamt att de problematiserar uppfattningar om godhet och renhet. Till exempel de underförstådda föreställningarna om manligt och kvinnligt bakom resolution 1325, och de neutraliserande tolkningarna och appliceringarna av den. Föreställningarna om våldtagna kvinnor i krig som passiva offer, av kvinnor som naturligt fredliga och terrorismjakten som feministisk. Det är en imponerande samling populariserande korta texter som lyckas introducera forskningsfältet på ett välavvägt sätt. Numret innehåller också en krönika av Margot Wallström där hon förklarar målen för sitt arbete i FN.
En av forskarna som presenteras i Genusnumret är Alma Persson som i höstas disputerade på avhandlingen Changing boundaries, defending boundaries: Gender relations in the Swedish Armed Forces och som intervjuades i Feministiskt perspektiv i samband med disputationen. Persson ger en bild av komplexiteten i föreställningen om den svenska försvarsmakten som en jämställd organisation som ska bedriva jämställdhetsfrämjande uppdrag i utlandet.
Perssons analys bygger på omfattande intervjumaterial med kvinnliga yrkesofficerare och med ledande aktörer inom Försvarsmaktens högkvarter samt fältarbete hos ett insatsförband under slutfasen av sin utbildning inför internationella uppdrag. Hennes analyser utgår ifrån uppfattningen att kön är något som praktiseras i situerade kontexter. Persson blottlägger olika processer och tekniker genom vilka kön görs och repareras genom organisatoriska gränsdragningar, kategoriseringar, metaforer och associativa kedjor. Hon undersöker försvarsmaktens förändring från invasionsförsvar till insatsförsvar och produktionen av kön hos ”Den nya försvarsmakten”. Hon pekar ut kontinuiteter och brytpunkter i samband med att självbilden av försvaret omvandlas från manliga beskyddare av nationens territorium till globaliserade exportörer av jämställdhet och fred.
Ett intressant resultat är att individuella kvinnor tenderar att anta olika positioner i förhållande till jämställdhet beroende på ålder och ställning inom organisationen, vilket resulterar i att samma mönster reproduceras snarare än förändras från en generation till en annan. Unga kvinnor tenderar att försöka finna en plats i gänget genom individuell prestation och uppvisande av traditionellt manliga egenskaper utifrån ett könsneutralt jämställdhetsideal. Äldre kvinnor med större överblick och erfarenhet av organisationen tenderar att vara mer kritiska mot strukturer och den manliga normen. Kvinnliga officerare beskriver att de utsatts för olika exkluderingspraktiker från ”inre cirkeln” och ”broderskapet”, allt från sexistiska skämt och tal om kvinnlig fysisk underlägsenhet till personliga angrepp. Kvinnors försök att utmana dessa exkluderingspraktiker genom individuell prestation utmynnar i en förstärkning av könad prestation som kriterium för inkludering. Denna form av jämställdhetssträvan är dock den som finner mest stöd i organisationen medan kritik mot strukturer möter massivt motstånd.
Tre olika genusproducerande praktiker lyfts fram: det tysta förgivetagandet av manlig norm, stereotypiseringen av kvinnlighet (starkt socialt avståndstagande visas stereotypen av ”feministen”) samt konstruktionen kön som komplementära i talet om kvinnors deltagande som jämställdhetsresurs.
Persson använder flera fruktbara teoretiska verktyg i sina analyser. I synnerhet begreppen gränsarbete och reparationsarbete. De betecknar språkliga och icke språkliga praktiker genom vilka könade hierarkiska funktionsskillnader produceras, reproduceras och repareras. Det senare illustreras av de sociala mekanismerna som sätts i spel för att återupprätta manligheten efter en pepparsprayövning då män utsatts för offentligt uppvisande av tårar och ”omanlig” ömhet mot varandra. Studien utgör ett vackert exempel av hur starka homosociala band upprätthålls och legitimeras genom heterosexistiskt tal. Dessa processer kan delvis förklara observationen att gränserna mellan kategorierna kombattanter och stödpersonell är stabilare och svårare att överskrida för kvinnor än för män. Kvinnlig stödpersonell lider av ”dubbelbestraffning”.
Perssons resultat bekräftar tidigare forskning angående att resolution 1325 utmynnar i ett förstärkande av binära könsroller inom militären. Ett antal kvinnor anses behövas i de internationella förbanden för att uppfylla ett begränsat antal uppgifter, i synnerhet kontakter med lokala kvinnor samt en förväntad bevakande/förmildrande inverkan på de manliga soldaternas sexualiserade våld mot lokalbefolkningen. Detta innebär att den könade arbetsdelningen inom den militära organisationen snarare förstärks än försvagas av resolution 1325.
Från ett feministiskt perspektiv finns det goda anledningar att kritisera krigföringens effekter för kvinnor och män, även om den kläs i en ideologi av freds- och jämställdhetsexport. Alma Perssons forskning visar att även från en inomorganisatorisk synvinkel är bilden av ”Den nya försvarsmakten” som jämställdhetens högborg minst sagt problematisk.
