Leo är en vanlig gullig kille som går på gymnasiet. Intelligent och verbal, medveten och reflekterande. En kille som tar avstånd från sexism och homofobi, som befinner sig långt ifrån det häftiga gängets bröliga grabbighet.

Men så händer något och plötsligt påbörjar Leo en resa mot våldet. Och en resa in I en mansroll som han inte medvetet väljer. Men är bärare av, mot bättre vetande.

Och det är just den förrädiska, svåråtkomliga aspekten av mansrollen som dramatikern Mattias Brunn och regissören Mårten Andersson velat utforska i pjäsen Järnnatt.

Tillsammans har de tidigare granskat mansnormen och dess koppling till våld i uppsättningar som Efter Fredrik och senast i dramatiseringen av Johan Hiltons bok om hatbrott, No tears for queers. Men att synliggöra mansrollen är svårt.

– När vi gjorde No tears for queers märkte vi att det var alldeles för lätt att hålla våldet ifrån sig. Att förlägga det någon annanstans, förklara bort det. Men de där var ju satanister, eller de där var ju rasister, sade publiken, berättar Mattias Brunn.

– Eller: det där borde min kusin, eller de i grannbyn se, inflikar Mårten Andersson.

De bestämde att nästa projekt skulle ligga nära dem själva. Mattias Brunn hämtade mycket stoff från sitt eget liv. Frågade sig hur mansnormen påverkar honom själv, hur den begränsar honom, hur han påverkas av dess koppling till våld.

– Jag ville gå ner på individnivå – var bor våldsverkaren i mig? När är det möjligt att jag, som ickevåldsperson, tar till våld?

Resultatet blev alltså pjäsen Järnnatt, som nu spelas av Riksteatern. Om Leo som kliver djupare in i sitt utanförskap ju svårare tillvaron blir. Och när hans bästa vän, som trakasseras för sin homosexualitet, misshandlas framstår våldsam hämnd som den enda utvägen.

– Han målar in sig i ett hörn genom den här ensamhetsmyten som ingår i mansnormen, säger Mattias Brunn.

Och trots att Leo intellektuellt tar avstånd från den traditionella mansrollen är han bärare av den. Också han föraktar vännens slappa handtag och hånar sin pappas svaghet. Just detta ofrivilliga bärande av normen har uspphovspersonerna jobbat mycket med utifrån sina egna erfarenheter.

– Allt som kan kopplas till kvinnlighet är utmanande och hotfullt och ska rättas till och in i ledet. Vi som ändå jobbar aktivt med de här frågorna kommer ständigt på oss själva och blir generade, säger Mårten Andersson.

- Alltifrån att jag kommer på mig med att rätta till hur jag sitter till att dagligen bli påmind om att inte hålla sin kille i handen på gatan. Jag kan bli helt matt över att vi som jobbar med det här, och har gjort i flera år, ändå är bärare av det här, tillägger Mattias Brunn.

Mårten Andersson berättar att han minns hur han som sexåring fick välja var dagisfotot skulle tas: i dockrummet, i målarrummet eller i snickarrummet. Och hur han redan då bara visste att han absolut inte fick välja dockrummet.

– Jag valde målarrummet som något slags kompromiss. Och då hade jagändå ganska liberala föräldrar men ändå snappade jag det där så snabbt, trots att jag var så liten. Där är det ju något som inte står riktigt rätt till och det vill vi synliggöra.

Det är en mörk och hjärtskärande resa pjäsens Leo gör. Slutet är öppet, ändå lämnar jag salongen skakad och beklämd. Mansnormens koppling till våld är en berättelse utan lyckliga slut.

– Nej, det är ju ingen solskenshistoria, det här, säger Mattias Brunn.

Mårten Andersson instämmer.

– Det hopp som finns är att kunna visa: det ser faktiskt ut så här.