Vi börjar med din tid som partiledare hittills. Vilket betyg skulle du sätta på dig själv när det gäller att lyfta feministiska frågor?

– Jag skulle sätta en fyra på den gamla femgradiga betygsskalan. Jag tycker att det är så tydligt att det är Vänsterpartiet som är det enda parti som har ett genomtänkt feministiskt perspektiv på politiken.

I riksdagen, eller överlag?

– Överlag skulle jag säga att det är så. När vi pratar om äldreomsorg som ett huvudtema för oss den här våren, då är det både ett fokus på det som är kvinnors arbetsmarknad – låga löner, deltider, otrygga anställningar – och ett fokus på att det är kvinnor som får ta över arbetsuppgifterna när äldreomsorgen inte fungerar. Jag tycker att vi försöker föra in feminismen i alla politikens områden, även i klimatfrågan till exempel, områden som för många inte vid första anblicken har ett feministiskt perspektiv. Vi är tyvärr ganska ensamma om att göra det i rikspolitiken.

Hur tycker du att ni har lyft in det i klimatfrågan, jag tänker på ert utspel nyligen.

– Det nämns i förbigående i artikeln, tror jag, men sedan kommer vi också att släppa en mer utförlig rapport och där kan man se att det finns en skillnad mellan män och kvinnor i hur mycket växthusgaser man är orsak till; det gör det till och med vid samma inkomstnivå. Det hänger ihop med sådant som att män åker mer bil, kvinnor åker mer kollektivtrafik, det hänger ihop med köttkonsumtionen och med livsstilsfrågor.

Vad vill ni göra åt de mönstren?

– Grunden är att inse att det är som det är – alltså att det handlar om kön. Att man beter sig olika eller att man konstruerar kön på olika sätt. Det är första steget till att kunna bryta ner det, att det är en konstruktion och att det är vanor. Sen har vi en politik som går ut på att massivt bygga ut kollektivtrafiken och införa trängselavgifter för bilar, det finns ett genusperspektiv på det också i och med att kvinnor oftare än män åker kollektivtrafik. Vi har en politik för att ta bort subventionerna för köttindustrin. Så vi har ju en sakpolitik för varje område. Men jag tycker att det är den här insikten att frågor måste analyseras ur ett genusperspektiv som är det viktiga att ha med sig.

Den utlovade feministiska offensiven, när ska den börja märkas?

– Ett viktigt steg blir när vi sätter vårt kvinnonätverk i sjön på nästa partistyrelsemöte. Det är en ganska viktig förändring för Vänsterpartiet. Vi är det enda parti som inte har ett kvinnoförbund och vi kommer heller inte att bilda ett kvinnoförbund. Men vi kommer att bilda ett kvinnonätverk som framför allt när det gäller det interna arbetet kommer att ha en helt avgörande roll. Men de kommer också att bli viktiga företrädare i de här frågorna för partiet.

Är det de som ska driva den feministiska offensiven?

– Nej, utåt kan det aldrig vara så att det bara är några som driver feminismen, feminismen måste genomsyra hela politiken. Därför kan man inte lämna över det till några företrädare. Däremot tror jag att för partiets interna arbete – för utbildning och för att synliggöra genusstrukturer i partiet – kommer nätverket att ha en viktig roll. Vi har ett ganska stort arbete framför oss för att bli bättre. Även om vi gör en del, så har vi fortfarande väldigt mycket att göra som parti.

Vad är den svåraste uppgiften ni har att jobba med?

– Jag tror man måste inse att vi lever i ett samhälle där könsmaktordningen genomkorsar hela samhället – oss som individer också – och det påverkas vi ständigt av som parti. Det gör att man blir aldrig färdig, utan man kommer bara en bit på vägen. Det tror jag är viktigt att inse, att ibland är vi bra men vi behöver bli mycket bättre på att feminismen ska genomsyra hela partiet och därmed också vår politik. Så är det delvis i dag, men vi har inte lyckats till 100 procent.

– Men om jag ser på vår politik, till exempel hur äldreomsorgen fungerar, så är det ett typexempel på en feministisk maktfråga. Eller se på de osäkra jobben: den grupp som kanske har sämst villkor på arbetsmarknaden i dag är unga kvinnor. Där är osäkra anställningar det normala, om man överhuvudtaget har jobb. Det här en ganska dramatisk förändring och jag tycker att man ständigt måste koppla det där när vi pratar arbetsrätt och osäkra jobb, då ska vi också göra det ur ett genusperspektiv.

Är det arbetsmarknad och äldreomsorg som är fokus i den här feministiska offensiven?

– Det är det vi har jobbat med nu, men politiken måste bestå av många fler delar. Skulle jag peka ut en strategisk reform där jag tycker det är viktigt att Vänsterpartiet tar strid så är det individualiserad föräldraförsäkring därför att den återskapar maktrelationerna på arbetsmarknaden. Vi har också ett sysselsättningsgap nu som ökar, där kvinnor har lägre sysselsättning och inte bara jobbar mer deltid utan även att färre kvinnor har anställning än män. För att bryta det tror jag att det är en absolut nyckelfråga för oss som parti att slåss för individualiserad föräldraförsäkring.

– Sen är det alla de klassiska frågorna: löneskillnaderna, mäns våld mot kvinnor.. Det finns en hel rad frågor som vi kommer att ta upp.

Hur ska ni jobba mot mäns våld mot kvinnor?

– Det är ett arbete som måste ske på flera plan. Men en akut sak är att kvinnojourerna och kvinnojoursverksamhet över landet har alldeles för kortsiktigt stöd och för dåliga ekonomiska resurser. I dag är det som avgör om utsatta kvinnor får professionell och bra hjälp på många ställen en fråga om hur duktiga kommunerna är, eller om kvinnor med sitt ideella arbete bär upp kvinnojoursverksamheten. Det är helt ohållbart. I grunden måste det vara ett samhällsansvar, samtidigt som man inte ska gå in och styra över kvinnojoursverksamheten. Där tycker jag att det behövs ett statligt gemensamt ansvar. Det måste vara samhällets skyldighet att se till att det här fungerar. Och det finns väldigt många bra exempel, själv kommer jag från Umeå där finns det något som heter Centrum mot våld som jag tycker har en väldigt bra verksamhet. Den är uppbyggd delvis på kvinnorörelsens erfarenheter, den bygger på att myndigheter och alla de som är indragna i det här samverkar på de våldsutsattas villkor, och det är dit vi måste komma överallt.

I förra intervjun med oss sa du att det om ett år ska det gå att se att Vänsterpartiet har blivit ett mer feministiskt parti med dig som partiledare. Hur ska det märkas?

– Jag hoppas att det ska märkas framför allt i den konkreta politiken. Jag tror att vi måste prata om vad vi vill göra, att vi ska lägga förslag om till exempel kvinnojoursverksamhet och om otrygga jobb – att allmän visstid ska bort, att man ska minska antalet timanställningar. Jag tror det bara är så man kan visa att man har en konkret politik och att det genomsyrar vårt politiska tänkande.

I ert strategidokument skriver ni att er politik ”på ett konkret sätt ska flytta fram kvinnors positioner i samhället”. Vilka kvinnor är det ni talar om?

– Könsmaktordningen finns ju i hela samhället, den finns ju för alla kvinnor. Men det är klart, vi lägger inte huvudfokus på bolagsstyrelser utan vi gör det framför allt på de grupper som är särskilt utsatta. Man kan se på dem som inte kommer in på arbetsmarknaden, på våldsfrågan eller på asylskäl till exempel.

Ni pratar om att det är viktigt att hbt-personers, kvinnors och barns asylskäl ska tas på allvar. Hur ska det gå till?

– Genom ändrad lagstiftning. Man måste ge så tydliga instruktioner till Migrationsverket att vi får en praxis som gör att personer som är förföljda på grund av till exempel sexuell läggning inte utvisas. Vi har haft flera aktuella fall där det har skett nyligen, förfärliga fall. När inget annat biter måste man ändra lagen.

Inför nästa val, är det någon feministisk fråga som du tror att ni kommer driva särskilt hårt?

– Vi har inte riktigt bestämt vilka huvudvalfrågorna blir.

Men om du får spekulera?

– Om jag får lyfta upp en feministisk fråga är det individualiserad föräldraförsäkring. Jag tycker att det är viktigt att det finns åtminstone ett parti som vågar stå för det fullt ut och tar den debatten, där kan det vara så att det fegas litegrann. Jag skulle vilja att det är Vänsterpartiet som är tydligt där.

Hur ska ni driva frågan om sex timmars arbetsdag framåt?

– Kongressen valde att lyfta upp frågan och säga att det här ska vara viktigt för oss. Samtidigt har vi en grupp i partiet som kommer att lägga ett konkret förslag på hur det ska gå till och finansieras. De är inte färdiga än, de kommer att jobba ett år eller så. Huvudinriktningen skulle jag tro blir att man kortar normalarbetstiden. Det kan exempelvis ske så att man först går till 37 timmar och sen siktar på 35, och målet är ju sex timmars arbetsdag. Det där har flera jämställdhetsaspekter som jag ser det. Det innebär att många kvinnor som i dag jobbar deltid kan gå upp och få heltid. Frivillig eller ofrivillig deltid är en stor jämställdhetsfråga – det är kvinnor som jobbar deltid, som gör merparten av det obetalda hemarbetet, som får rycka in när äldrevård och barnomsorg fallerar och som får betala det genom lägre löner och sämre pensioner. För oss är arbetstidsfrågan en del av att rå på de strukturerna.

– Frågan har ju betraktats som död i den politiska debatten, men den är inte så död! När man väl diskuterar den har den ett enormt gensvar bland folk och bland väljare, det tycker jag är väldigt hoppfullt.

När det gäller löneskillnader mellan män och kvinnor, tycker du att politiker ska lägga sig i den frågan mer än vad de gör i dag?

– Ja, framför allt eftersom politiker är så stora arbetsgivare så har man ett väldigt ansvar. Jag tycker att man i varje kommun och varje landsting ska ha full koll på hur det ser ut hos sig själva, och ha en plan för att könsbaserade skillnader ska bort.

Just i kommunerna är det väl ändå relativt jämställt om man jämför med övriga delar av arbetsmarknaden. Tycker du att politikerna ska lägga sig i även det privata arbetslivet?

– Vi kan inte som politiker gå in och peka på hur man förhandlar lönerna på det privata området, vi är inte för en sådan modell. Sen ska det naturligtvis finnas en lagstiftning mot lönediskriminering. Men jag måste säga att jag har väldigt stor sympati för att man driver låglönepotter i fackföreningsrörelsen. Jag har väldigt lite förståelse för dem som motsätter sig att lyfta lönerna för de stora grupper av kvinnor som är låg- och felavlönade.

Kan du tänka dig att driva på för att ändra direktiven till Medlingsinstitutet, som vissa har föreslagit?

– Det kan jag inte svara på, jag måste fundera på det. Men det utesluter jag inte.

Du brukar prata om full sysselsättning. Det finns ju också väldigt många har ett jobb men som knappt kan försörja sig, som kanske tvingas ha flera olika jobb, blir sjukskrivna och utslitna. Vad vill ni göra åt det?

– Flera saker. Dels måste man ha sociala trygghetssystem som faktiskt fungerar. Man måste förbättra sjukersättningen, akassan och arbetsskadeförsäkringen så att de fungerar som de försäkringar och den trygghet som var tanken. Kvinnors arbetsskador bedöms mycket mera snålt än mäns. För många av dem som har slitit ut sig i tunga arbeten som sjukvård eller städ fungerar inte arbetsskadeförsäkringen, de lämnas vind för våg.

– Sen handlar det om att skapa ett mänskligare arbetsliv. Det handlar om frågor som bemanning, arbetsmiljöarbete, att kunna gå ner i arbetstid… Kvinnor i Kommunal som jobbat i äldreomsorgen går i genomsnitt i pension före 60 års ålder för man orkar inte till 65. Då är det ett hån att prata om pension vid 75 år. Det där är en klass- och könsfråga. Det finns liksom inga genvägar. Dels måste de som slits ut ha ett socialt och ekonomiskt skydd, men sen måste man förändra arbetslivet. Och jag tror vi står inför en jätteutmaning att sätta det där i fokus. För oss är det viktigt att i stället för att privatisera och ha riskkapitalbolag lyfta kvinnors arbetsvillkor och de har blivit betydligt sämre. I äldreomsorgen har man ofta gått ner i bemanning samtidigt som vårdtyngden har ökat enormt. Jag tror att många inte inser vilket otroligt jobb de gör, vilka usla scheman och dåliga arbetsformer de har. Och det hade inte kunnat ske om det hade varit en manligt dominerad bransch.

Det är ändå många som jobbar i de här privata företagen. Hur ska man förändra deras situation?

– Dels vill vi vända utvecklingen och kasta ut riskkapitalbolagen ur välfärden helt och hållet. Sen vill vi skärpa den arbetsrättsliga lagstiftningen, begränsa möjligheterna till visstidsanställning och till att använda bemanningsföretag. Och att man mer gör den fasta anställningen med kollektivavtal till det normala. Då ökar tryggheten. Vi vill sänka avgifterna till a-kassan och fackförbundsavgiften så att man har råd att vara med. Det handlar också om att rusta upp arbetsmiljöarbetet.

Både inom och utom V har er nyvalda ledning fått en del kritik för att ni som feministiskt parti sänder ut fel signaler genom att ha tre män på tre ganska centrala poster. Tycker du det ligger något i den kritiken?

– Jag tycker att kritiken är orättvis. Vi har kvinnlig majoritet i riksdagsgruppen, partistyrelsen och i verkställande utskott. Jag tror att det är få partier som har det. Jag delar inte bedömningen att partisekreteraren är vår näst viktigaste person, för mig är det vår ekonomisk-politiska talesperson och finansministerkandidat, Ulla Andersson. Skulle man peka ut en tredje viktigaste så skulle jag säga att det är Josefin Brink, som inte bara är vice ordförande utan också ansvarig för arbetsmarknadspolitiken. Jag tycker vi har en ganska jämn könsfördelning på de ledande posterna i partiet.

– Men det finns områden där vi inte har lyckats med könsfördelningen. Det gäller till exempel kommunstyrelserna, där vi har en kraftig överrepresentation av män. Det måste vi styra upp till nästa val. Det finns också tecken på att att vi har en kraftig övervikt av män när vi utser personer till bolagsstyrelser i kommunerna, där har vi inte lyckats.

Hur gör du i praktiken för att motverka ett ledarskap där allt ljus hamnar på dig?

– Dels väljer jag att kliva åt sidan, framför allt så att Josefin och Ulla ensamma företräder partiet i många frågor. Om vi gör ett utspel om pensioner, då är det Ulla som gör det. Inte jag och Ulla, eller jag. Jag vill inte ha ett ordförandeskap där jag alltid tar alla stora frågor, utan där man faktiskt försöker dela på det. Det är inte helt enkelt för media har en dramaturgi där allting ska vara partiordföranden. Jag kommer medvetet att motverka det, jag kommer till och med att göra mig helt ledig emellanåt och säga ”ni får prata med Ulla och Josefin eller så får ni inte prata med någon alls” för att försöka bryta det där.

Har det hänt hittills, att du har tackat nej?

– Ja, det har hänt flera gånger att vi har tackat rakt nej. Om det till exempel gäller utbildningspolitik är det Rossana som har den frågan – inte jag. Och då har det ibland inte blivit något. Jag tror att man måste göra så. Annars hamnar man som litet parti i att det blir en enpersonsshow. Det tror jag är dåligt för partiet, för jämställdheten och jag tror att man blir mycket mer sårbar om man personifierar politiken på det sättet. Jag tror också att det är dåligt för mig, att hålla på jämt (skratt).

Ulla Hoffmann, Alice Åström och Marianne Ericsson förespråkade att ni skulle välja en kvinna till partisekreterare. De skrev i Flamman innan valet att ”Vi kan inte bygga vidare på en förlegad tradition att kvinnor alltid ska väljas till vice-positioner och att kvinnors erfarenheter ständigt får stå tillbaka på de yttersta toppositionerna i vårt parti.” Tycker du att kvinnor fick stå tillbaka i den här valprocessen?

– Ja alltså i partisekreterarvalet var det ju så att man valde en man i stället för en kvinna. Men jag tycker att vice ordförandena är viktigare företrädare för vårt parti, och ser man tillbaka på hur det har varit har vi aldrig haft partisekreterare som varit särskilt publika eller tagit plats i politiska debatter på det sättet. Jag tycker också att vice ordföranderollen kan man forma själv, och jag vill att den ska vara aktiv. Att man tar företrädarpositionen så att säga – och pratar i Almedalen, på sommartalen och tar de tunga debatterna i riksdagen. Jag menar att det är vi själva som formar det.

Men ligger det någonting i deras kritik?

– Nej, jag tycker att det är i grunden en orättvis kritik, jag tycker inte att vi har en skev könsfördelning i partiledningen.

Kring förra valet skrev du att det var synd att Fi inte hade sökt något valtekniskt samarbete med de rödgröna. Är det något som du kommer att fråga dem om inför nästa val?

– Jag har ingen inbjudan till Fi om valsamverkan och jag har heller inget mandat att ge det som partiordförande, det kan bara partiledningen göra. Men när jag kikar på det som Fi har lyft fram kan jag tycka att det till allra största del, med några få undantag, är en kopia… eller vi är kopior av varandra i de flesta feministiska frågor, Vänsterpartiet och Fi. Fi måste ju bestämma över sig själva, vi kan inte bestämma över Fi, men jag tycker det är viktigt att se att det finns mycket samsyn, och det finns också ett konkurrensförhållande naturligtvis. Jag tror att man måste fundera på hur feminismen blir starkast.

Men kan du tänka dig att ni kommer att göra en sådan inbjudan?

– Jag kan inte utlova det, men vi har ju ett system där vi är öppna för att ha kandidater från andra partier och oberoende kandidater på våra listor. Det är fullt möjligt i Vänsterpartiet och vi har haft det förut. Jag tycker att det är bra att man har den här öppenheten.

Hur ser du på Fi:s roll på politiken i dag?

– I huvudsak tycker jag att det är bra att det finns tydliga starka krafter som lyfter feminismen. Det är ju i grunden något positivt att det är så. Jag har väldigt svårt att se Fi som någon motståndare i politiken, men det finns naturligtvis en helt uppenbar risk om det är jämnt mellan de rödgröna och regeringen i nästa val – om Fi ställer upp och får lite röster – då är ju risken att man indirekt, fastän man inte alls avser det, bidrar till att vi får en ny borgerlig regering som är katastrofal för feminismen därför att den helt saknar feministisk politik. Politik handlar ju ändå om att vinna och påverka politiken. Och jag tror inte att Fi har förutsättningar att etablera sig som en politisk kraft med verkligt inflytande, jag tror faktiskt inte det. Då kanske det hade varit bättre att ha starkare feminism i de andra partierna. Men det är ju lite patronizing att säga åt andra partier vad de ska göra. Men jag tycker att det är viktigt att ha en idédebatt med Fi, också.

Ni har pratat mycket om att ni vill få upp feminismen på dagordningen. Hur tycker du att förutsättningarna är för det?

– Jag tycker att det är väldigt svårt. Samhällsklimatet är liksom inte sådant som det var för tio år sedan, då feminismen var en mycket mer central politisk fråga. Det gör inte att vi kan låta bli, vi måste försöka ännu mer, men det är inte alltid så enkelt och det får sällan medialt genomslag när man pratar om feminism. Jag tycker att det är lite uppförsbacke i det mediala landskapet på det sättet, och ibland möts vi av attityden att ”ja men det där vet vi att ni tycker, det är inte så intressant”. Men då måste vi vara lite klokare och hitta nya grepp.

Hur gör ni när ni ska försöka göra feminismen mer begriplig, vad är det som folk behöver begripa?

– Jag tror det handlar om att vara väldigt konkret. Jag möter ganska ofta fördomar om feminism, vilket jag tror har sin förklaring i att det ifrågasätter väldigt starka maktstrukturer som påverkar alla människor. Då möter man ibland fördomar inför själva begreppet, som för mig är helt obegripliga för jag tycker det är så självklart vad feminismen är och vad man vill åstadkomma. Om man däremot pratar om lika lön, eller om man pratar om våld mot kvinnor eller otrygga jobb – då kan samma person som vid första reaktionen var fördomsfull säga att ”ja men det är ju helt självklart, det håller jag med om”. På det sättet måste vi bryta ner det till vad det handlar om för frågor, och också kunna diskutera själva maktstrukturen: varför är det så där? Jo därför att det finns en maktordning.

Hur tycker du att det går att lyfta den konfliktdimensionen i feminismen, i och utanför partiet?

– I partiet tycker jag att det finns en väldig medvetenhet om konfliktdimensionen, det finns inte någon i Vänsterpartiet som öppet ifrågasätter den, det är en del av vår ideologi och vår politik som jag ser som självklar. Precis som socialismen finns där, och ekologin finns där, finns feminismen där och vi kan inte vara utan den. Det går inte som vänsterparti att vara utan den. Däremot tycker jag att vi kan göra mycket mer politik av feminismen, att konkretisera den i politiska krav och dagsfrågor. Där ligger ett tungt ansvar på oss som parti att verkligen visa att vi gör det.

Begreppet intersektionalitet, som det var en del diskussioner om på kongressen, varför väljer ni att inte prata om det?

– Jag tror att det är ett begrepp som många utanför den politiska sfären inte riktigt begriper. Att det kan framstå som lite teoretiskt. Därmed inte sagt att det är fel, för det är det inte.

Hur gör ni för att lyfta in de maktordningar som det perspektivet också försöker fånga i er politik?

– Jag tycker att vi ofta förbinder de här olika maktstrukturerna i vår politik. När vi pratar om de nya svenskarna som kommer hit, när vi pratar om klass, när vi pratar om kön, när vi pratar om olika sorters maktordningar, att vi förbinder dem med varandra.

Hur ser du på, det har förekommit en del hot och hat mot uttalade feminister, är det något som du har märkt av?

– Ja, nä, inte så mycket som andra har gjort. Men hot, hat och förlöjligande – det finns ju – och för mig är det så sorgligt och underligt med det där hatet mot någonting som är så självklart. Samtidigt som det här finns så starkt – ibland har jag en känsla av att det är samma grupper som är rasister också, och som hatar hbt-personer – så har jag en känsla av att vårt samhälle i andra delar rör sig mot en mer modern syn. Det finns både en positiv utveckling samtidigt som det här hatet finns. Allra tydligast tycker jag det är på hbt-området. Sett över tid har ändå Sverige rört sig åt rätt håll i människors idéer, föreställningar, lagstiftning, ändå finns hatet kvar i delar av befolkningen.

Hur tycker du man ska förhålla sig till det hat som ändå finns?

– För många människor som utsätts är det här väldigt konkret, det begränsar deras liv, de är rädda och kan utsättas för hot. Då är det en polisiär fråga. Det är viktigt att polisen tar det här på stort allvar. Att man synliggör att det är frågan om brottslighet. Ibland har det funnits en bristande insikt om allvaret, det tycker jag är helt oacceptabelt. Historiskt är det så att könsbaserat våld har inte setts som brottslighet på samma sätt som annan brottslighet, vilket ju är helt förfärligt. Sådana där föreställningar kan dröja sig kvar i samhället, även i polis och rättsväsende, och det där tycker jag är enormt viktigt att bekämpa, annars är vi ju inte någon hundraprocentig rättsstat.

Hur fungerar det att kombinera familjeliv med partiledarskap?

– Bättre än jag trodde, hittills. Men det bygger på att vi bor i Stockholm, för annars kan jag inte hämta och lämna på dagis. Jag vill inte vara borta från familjen så mycket. Jag har en vuxen dotter och så har jag tvillingar som är fyra år. Det funkar, men det kräver disciplin och planering. Jag hämtar eller lämnar nästan varje dag.