Föreställningen är skapad av Lill-Marit Bugge, som också är Kanindamen och huvudpersonen i showen. Tillsammans med gäster bjuder hon genom humor på sång, dans, konstfilm, dikter och diskussion. Scenens dekoration samt underhållningen som levereras har ett jultema med en bitter underton. Ett juldukat bord pryds av en enkel julgardin som duk och julsånger och juldikter berättar om julbestyrens mindre positiva sidor. Svårigheten med julklappsshopping som ensamstående mamma, stressen och det återkommande behovet av skilsmässa i samband med julafton. Föreställningen belyser sprickorna i fasaden och svårigheterna att leva upp till samhällets många förväntningar.

Frigörande feministiskt budskap

Kanindamen avverkar heteronormen, åldrande, feminism, sex och utseendenojor. Fokus ligger främst på det vardagliga och intima som i stor utsträckning ryms inom hemmet väggar. Samtidigt är dessa frågor kopplade till en samhällelig kontext som bygger på strukturer, vilka troligtvis är särskilt svåra att upphäva då de rör sig inom ramarna för individers privata sfär och därför fungerar mer dolt.

I ett antal kortare videosekvenser som projiceras mot en flagnad vit stenvägg agerar Bugge normöverskridande i vad hon kallar konstfilmer. I en av dessa skildrar hon en kroppslig nakenhet som vägrar vara behagfull och anpassa sig till en manlig blick, utan framställs med direkthet och som rentav komisk, såsom mäns nakenhet generellt framställs. Filmsekvensen följs av en diskussion med Maria Sveland och Mian Lodalen utifrån frågeställningar om var gränsen går för objektifierande nakenhet respektive frigörande subjektiv nakenhet.

Dessvärre mynnar samtalet ut i en tämligen onyanserad diskussion om feministers rätt att bry sig om sitt utseende. En polarisering av feminismens problematisering av könsnormer å ena sidan och rätten till att vara ”fin” som en del i en feministisk kamp å andra sidan. Ett samtal med en problematisk uppdelning som utgångspunkt, vilket landar i det otillfredsställande och ogenomtänkta konstaterandet att alla kvinnor vill vara snygga. Jag hade önskat att det hade funnits utrymme för större problematisering av de här ämnena som togs upp till diskussion.

Sparkar in öppna dörrar

Föreställningen lockar ständigt publiken till unisont skratt, men själv berörs jag inte särskilt mycket av den här formen av humor. Det här beror kanske främst på att jag inte upplever någon större igenkänning i de ämnen som det skämtas om, som verkar rikta sig till äldre kvinnor. Jag delar helt enkelt inte många av de erfarenheter som föreställningen fokuserar på och tillhör även en av de få i kategorin 25+ i publiken.

Samtidigt lyckas föreställningen i stort med att ifrågasätta normer och ge en mångfacetterad bild av vad en kvinna kan vara. Den driver med de förväntningar som finns på kvinnor och sticker hål på illusionen om den lyckliga kärnfamiljen och den könsnormativa kvinnan. Känslan jag lämnas med är dock en otillfredsställd sådan. Föreställningen slår in många öppna dörrar och erbjuder snarare ett par timmar av helt okej underhållningen.