Vilken roll hade kvinnorna under revolutionen i Egypten? Och, framförallt, hur ser framtiden ut för egyptiskorna nu när upproren lagt sig och återuppbyggnaden påbörjats? Det var frågor som diskuterades under författarsamtalet om antalogin Inget är bara för män som hölls på Södra teatern den 1 oktober.
Fem av de femton medverkande författarna fanns med på scen: redaktören Mia Gröndahl, Helena Hägglund, Bitte Hammargren, och två av bokens egyptiska skribenter, Karima Kamai och Hanan Elbadawi. Boken rymmer spridda berättelser – från Kairo och Tahrirtorget till landsbygden – som alla handlar om kvinnors deltagande och upplevelser av den egyptiska våren.
Helena Hägglund berättar om en ung lesbisk demonstrant, som under protesterna kommer på att hon befinner sig i en situation där hon faktiskt kan dö. Hon har tidigare berett sig på ett liv i hemlighet, hoppats på att kunna få en något så när normal tillvaro ihop med sin flickvän men aldrig trott sig kunna leva öppet som homosexuell. När hon så kommer till insikten att hon när som helst kan dö, så bestämmer hon sig för att i så fall göra det i öppenhet.
Författarna var alla klart inspirerade av den gemenskap och känsla av att världen går att förändra som uppstod under revolutionen. De smakprov som gavs från bokens berättelser vittnade om solidariteten som uppstod; människor hjälpte varandra, skyddade varandra och delade med sig av sina bästa tips för att bota tårgasblindhet. Revolutionsandan fick dessutom spridning långt bortom Tahrirtorget.
Mia Gröndahl berättar om hur hon nervös återvänder till en by på landsbygden. Förra gången hon var där hade kvinnorna just påbörjat en kamp mot kvinnlig könsstympning, de lovade sig själva att skydda sina döttrar och stå emot trycket från de gamla traditionerna. 97 procent av alla kvinnor i Egypten är omskurna, och trots att kvinnlig omskärelse är förbjuden sedan 2007 så är sedvänjan fortfarande djupt rotad. Gröndahl oroar sig för att hon ska mötas av ett negativt besked, att kampen mot traditionen ska ha varit för svår. Vad ska hon i så fall säga till dem, kommer hon att kunna tygla sin besvikelse? Men kvinnorna har lyckats. De har stått emot, och de har inte låtit omskära sina flickor.
Låter sig inte nedslås
Att störta en tyrann är svårt, men att återuppbygga ett land är kanske ännu svårare – och tar betydligt längre tid. Karima Kamai berättar om sin oro över den nya konstitutionen och det stora inflytande som Muslimska brödraskapet fått över arbetet med den. Hanan Elbadawi ser istället den ekonomiska och sociala orättvisan som den största faran.
– Den verkliga striden är striden för revolutionens krav; frihet, social rättvisa och bröd. Även om arbetet med den nya konstitutionen är en enda röra, så är upprätthållandet av det verkliga samhällskontraktet det som är allra viktigast. Regeringen måste visa att den menar allvar med att förverkliga revolutionens krav.
För kvinnorna har freden efter revolutionen inneburit både framsteg och motgångar. Under protesterna deltog kvinnorna i ungefär lika hög utsträckning som männen, men deras politiska inflytande efter Mubaraks fall har hittills varit begränsat. Egypten har i dag färre kvinnliga parlamentsledamöter än under Mubarak-regimen, och förslaget om att avskaffa förbudet mot könsstympning från 2007 oroar många.
Samtidigt är författarna hoppfulla. Elbadawi berättar att flera av hennes vänner har valt att ta av sig sina slöjor efter revolutionen. Och trots att sexuella trakasserier har använts för att avskräcka kvinnor från offentliga platser, både nu och innan under Mubarak, så fortsätter de att göra sina röster hörda för frihet och rättvisa. Kvinnorna har visat att de inte låter sig nedslås och nu fortsätter kampen. För som Elbadawi uttryckte det: än så länge är regimen den samma, för det är samma ekonomi, samma gamla maktstrukturer.
