Angelica sänder ett kärleksbrev och Lovisa funderar över orden som förbinder och vikten av att den andre förblir okontrollerbar. En ny undersökningen av kärlekens problematik från det feministiska skrivarkollektivet.
Angelica: Jag ska få omfamna dig snart och jag vill säga till dig att jag aldrig mer kommer att lämna dig. Jag vill aldrig mer lämna dig. Men du ska vara där sen och jag ska vara någon helt annanstans. Så jag säger det inte. Skriv så att jag förstår, brukar du säga. Ibland när jag tänker på att vara ifrån dig så tåras mina ögon, förstår du? Ibland när jag tänker på att jag måste göra andra saker än att förlora mig i dina armar så börjar jag gråta. Du behöver kanske inte förstå allt jag skriver men allt jag skriver kan förstås utifrån dig. Utifrån allt som är dig i mig, utifrån allt som är emellan dig och mig, det som är oss, vi, till, förstår du?
Jag sitter på ett flygplan nu som vanligt, på väg till dig för ovanlighetens skull. Du är och dricker öl med en kompis men vi ska ses när jag kommer fram, trots att jag landar så sent. Jag lyssnar på Andrew Bird och det ser ut som att marken nedanför glöder. De visar mupparna på tv, Annie Leclercs “Parole de femme” vilar i mitt knä, min livmoder påminner om att det är mensdags snart, jag har gjort av med alla pengar jag egentligen skulle använt till hyran. De säger något i högtalarna men jag hör inte vad, jag vill inte ta ur mina hörlurar från öronen för det spelas Andrew Bird där, förstår du? Nu spelas Britney Spears, baby, you’re so unusual, break my heart, I expect you to, förstår du? Jag orkar inte ens rädas det, för alltid sa jag, gärna sa du. Jag kan nog inget annat, förstår du?
Jag brukar se till att inte förlora mig fullkomligt. Det är viktigt, det har jag lärt mig. Det allra viktigaste för mig är jag, som en orubblig spira ska jag regera detta kungarike som är mitt liv, beroende av ingen annan än mig. Det finns något skamfyllt i att förlora sig i en annan då detta går stick i stäv med förverkligandet av Mitt Absoluta Oberoende. I en mer eller mindre omedveten strävan om att förenas med vår samtids ideal för den frigjorda lyckade kvinnan har jag aldrig lyckats förlora mig fullkomligt, jag har varit upptagen med att skapa och upprätthålla mitt jag, min personlighet, mina gränser.
Man måste förlora för att kunna vinna sa du, okej sa jag. Bridges are burning, baby I’m learning a new way of thinking of. Det finns inget mig som inte också redan är dig. Jag önskar inget jag utan du, utan oss, vi, till, jag tror att jag förstår nu.
Lovisa: Angelica, ditt kärleksbrev får mig att tänka på vad det är vi gör med ord i våra relationer. Att de är mötesplatser, kitt och förbund, trådar i de vävar vi väver men ibland också motsatsen – förstörare – och ofta kanske mellanting, vad vi trevar oss fram med? Att släppa någon intill är att ge den personen tillträde till ens egna perspektiv på världen och tillvaron, att dela med sig av sitt eget och att uppriktigt intressera sig för den andres: att öppna på slussarna.
I förälskelsen kan det där behovet att få veta allt om den andre och att få dela sitt eget vara så ljuvligt överväldigande – från det stora till det lilla – berätta för mig om ditt värsta barndomsminne, och om dina tonårstårar, berätta om ditt favoritgodis och om din skämsmusik, vad brukar du äta till frukost, är du nattuggla eller morgonpigg, är du kittlig, vad känner/tänker du just nu? Uppriktigheten är en bejakelse av förelskelselängtan, en del i att ge sig hän men längtan efter allt den andres kan också vara ängslighet och gruvande. Vill du samma som jag, är allt det här som väckts i mig väckt också i dig?
Ur ängslighetens längtan kan orden också bli strategi – den maktlöses vapen för att vinna den andres åtrå, tycke och intresse. I Siri Hustvedts roman Vad jag älskade finns en passage som illustrerar dubbelheten i orden – som både kitt och vapen, kärleksuttryck och strategi. Ett triangeldrama: Konstnären Bill har en passionerad kärleksrelation med akademikern Violet men väljer att gå tillbaka till sin hustru, poeten Lucille. Lucille och Bill har ett barn tillsammans och han går tillbaka till henne på grund av en inre moralkodex, på grund av plikt- och ansvarskänsla. Separationen mellan honom och Violet varar dock bara i fem dagar under vilka hon skriver fem brev till honom.
Hustvedt gör det tydligt för läsaren att om det vore känslor som skulle vägas och jämföras så skulle Violets och Bills kärlek ha företräde framför äktenskapet mellan Bill och Lucille. Bills och Violets kärlek är Kärleken med stort K och det är lätt att som läsare ta parti för den sinnliga och bejakande Violet framför den mer kyliga och distanserade Lucille. Om detta faktum kunde man skriva mer, men detta är inte poängen just nu. Poängen är Violets fem brev till Bill – brev som är avgörande för att han i slutet väljer just henne. Dessa brev, får vi förstå, är mycket strategiskt skrivna. Kärleken och erotiken mellan de två älskande är Violets maktmedel – det som hon i ord formulerar för att vinna Bill tillbaka.
Jag blir både fascinerad och skrämd av tanken på de där breven eftersom de på sätt och vis illustrerar kärleken som ett spel. Ett spel där de gäller att sköta sina kort rätt för att få den andre parten dit man själv vill. Att om man bara håller tungan rätt i mun, bara använder de rätta orden, omsorgsfullt valda – så kan man styra den andra personen dit man själv vill. Jag tror att det var Sartre som skrev att det är just det faktum att vi inte kan styra över den andre personen som är kärlekens själva förutsättning. Att om vi kunde styra den vi åtrår så skulle denne inte längre vara åtråvärd för oss, njutningen av ömsesidigheten och längtan efter ömsesidigheten beror på kontrollösheten. Det är kontrollösheten som bygger upp längtan och lusten och förundran.
Känslan av maktlöshet kan vara verklig men den kan också vara ett uttryck för ens egen osäkerhet – är du verkligen en människa som låter dig påverkas av mig? Har jag den makten över dig? Betyder jag någonting för dig? Tvivlaren kan drivas att ”kärlekstesta” den andre för att få bekräftelse på sin påverkansmakt och det upprepade testandet kan bli en destruktiv kraft – en ”pojken och vargen” – där den som ständigt testats till slut inte orkar komma. Det är svårt att leva med en människa som aktivt måste töja på gränserna på det sättet. Förnumstigt vill jag slå fast att tillit är en grundförutsättning för att kunna mötas och att beräkning och strategi är kärlekens fiender, men verkligheten är kanske mer komplicerad än så? Trygghet och tillit är inte konstanter och relationer är alltid i rörelse, vi är själva i rörelse – och hade det funnits recept eller facit hade det hela varit ganska tråkigt. Trevandet är liksom charmen med det hela, både det smärtsamma och det lycksaliga.
