Äntligen har boken om henne kommit. Lawen Mohtadi har skrivit en stark och engagerad bok om denna remarkabla romska kvinna.

Katarina Taikon var remarkabel på många sätt. Från ett liv i tält och husvagn, med sporadisk skolgång under påtvingade vandringar från den ena orten till den andra, utan ransoneringskort som andra svenskar under kriget, med en elak styvmamma och ett par års barndomsvistelse, lyckades hon och hennes storasyster Rosa till slut kämpa sig till folkhögskoleutbildning. Det blev upptakten till en inte minst för diskriminerade romer formidabel karriär. Storasyster Rosa blev världsberömd silversmed och Katarina, som tillsammans med sin syster och många vänner kämpade för romernas rättigheter i Sverige, blev en berömd författare. De båda systrarna är kända romska förebilder över hela världen.

Katarina Taikons bok Zigenerska slog 1963 ner som en bomb i det här landet. Hon krävde att romerna skulle få rätt till utbildning, rätt till arbete och rätt till bostäder. Till en början fanns ett stort medieintresse kring hennes kamp, inte minst när hon stred för att romska asylsökande från Polen och andra länder skulle beviljas asyl i vårt land.

I dag har detta medieintresse sorgligt tynat. Knappast något medium tar upp migrationsverkets skändliga tvångsavvisningar av romer till Kosovo.

Alltså fortsätter förföljelsen

Katarina Taikon tröttnade till slut på att skriva böcker och debattartiklar – det hände ju så lite. Hon började skriva för barn i stället. Hennes Katitzi-böcker och filmen om Katitzi är i dag sorgligt nog mera kända än hennes kamp för sitt folk. Som förkämpe för romernas rättigheter borde det i dag resas en staty över henne!

Den dag jag blir fri heter boken. Katarina Taikon blev aldrig fri. Hon föll i koma sommaren 1982 och vaknade aldrig. 1996 bevistade jag hennes begravning i Stockholm – men jag träffade henne aldrig i levande livet. Men jag vet att hon i dag skulle ha varit förkrossad över hur romer behandlas i dagens Europa. Hennes syster Rosa, som ännu som 86-åring reser runt och kämpar för romernas sak, är lika förtvivlad. Alla europeiska länder, som i många hundra år har diskriminerat och jagat romer, fortsätter att köra ut dem, inte minst Sverige. De utsätts för rasistiska attentat och dödas i många EU-länder. Detta EU, som just fått ett överraskande fredspris i Oslo, har aldrig lyckats ta itu med den starkt växande hetsen mot romer i sina medlemsstater.

I opinionsundersökningar i land efter land i Europa pekar människor ut romer som den folkgrupp de känner minst sympati för och rentav avskyr. De ledande politikerna i de här länderna följer folkstämningarna när de gör allt för att mota ut romerna från sitt land eller sätta dem i provisoriska läger, avskilda från den övriga befolkningen. Att respektera romernas mänskliga rättigheter och sträva efter att de införlivas i övrigt samhälleligt liv ger inga röster; detta är politikerna väl medvetna om. Det kostar inget för politikerna att hålla tyst.

Alltså fortsätter förföljelsen.