Jonas Göthner från Fi menar att valet av Jonas Sjöstedt och Aron Etzler till ordförande respektive partisekreterare i Vänsterpartiet är ett ”nederlag för feminismen”. I syfte att misskreditera Vänsterpartiet gör sig Göthner i sin artikel skyldig till en riktigt klassisk manlig härskarteknik.

Samtidigt som Etzler valdes till partisekreterare valdes nämligen undertecknade till partiets vice respektive andre vice ordförande. Till partiets verkställande utskott valdes dessutom ytterligare två kvinnor och en man. Partiets högsta ledning består alltså i dag av sammanlagt fyra kvinnor och tre män. Vänsterpartiets partistyrelse är som helhet klart dominerad av kvinnor, liksom partiets Riksdagsgrupp. Partiet har dessutom kvinnliga talespersoner på de flesta av de områden som allmänt betecknas som ”tunga” och som är prioriterade av partiet självt: ekonomisk politik, arbetsmarknad, välfärd, bostadspolitik, trafik och utbildning.

Vänsterpartiet lider alltså inte av någon dominans av män på centrala förtroendeuppdrag – tvärtom. Göthners artikel är ett monumentalt osynliggörande av alla oss kvinnor som har tunga positioner i partiet.

Vi ställer oss också frågande till synen på partiordföranden och i viss mån partisekreteraren som de som i praktiken ”har makten” i ett parti, medan övriga poster i ledningen betraktas som något slags bihang. Det återspeglar en patriarkal syn på ledarskap som vi i Vänsterpartiet systematiskt och målmedvetet arbetat för att inte tillämpa i vår organisation. Ordförandens roll är att vara den främste företrädaren för partiet, inte dess högste makthavare. Ledningen av partiet är ett kollektivt uppdrag för partistyrelse och verkställande utskott. Och där saknar kvinnor vare sig makt eller inflytande. Med Göthners logik skulle ett parti med en kvinna som ordförande omgiven av idel män på övriga positioner vara mer feministisk än en som domineras av kvinnor, men där ordföranden är en man.

Är därmed allt frid och fröjd och Vänsterpartiet en feministiskt fullbordad organisation? Naturligtvis inte. Vi står inte fria från de strukturer som formar samhället i övrigt. Det är ett faktum att det sitter fler män än kvinnor på uppdrag i kommunpolitiken, och att fler kvinnor lämnar sina uppdrag. Det finns lokalföreningar och distrikt där kvinnor känner sig osynliggjorda och överkörda på möten och i det politiska arbetet. Vi är väl medvetna om de problem som finns och tar dem på största allvar. En central del i det strategidokument vår partikongress antog i januari är en stor satsning på internfeministiskt arbete. Vi är nämligen varken färdiga eller nöjda med hur det ser ut varken i vårt parti eller i samhället.

Det faktum att till och med företrädare för Feministiskt initiativ helt ogenerat osynliggör kvinnor i andra partier är bara ett av många bevis på att det ännu finns mycket att göra.