I en nyutkommen rapport från EIGE – European Institute for Gender Equality – görs för första gången en kartläggning av andelen kvinnor på beslutsfattarpositioner i klimatrelaterade frågor i EU:s medlemsländer.

Kartläggningen är ett steg i uppföljningen av Beijing Platform for Action från 1995 och rapportens syfte är att utarbeta indikatorer för att mäta kvinnors deltagande och inflytande i klimatfrågan.

Rapporten är tydlig i att det inte går att diskutera klimatfrågan utan att anlägga ett genusperspektiv. Män och kvinnor påverkar, påverkas av och har olika möjlighet att hantera det förändrade klimatet. Kvinnors deltagande och representation i beslutsfattande och policy-making i klimatfrågan är därför av största vikt.

Rapporten är den första i sitt slag som gör en total genomlysning och kartläggning av fördelningen kvinnor/män bland ministrar, statsråd, högre tjänstemän, beslutsfattare på nationell nivå i EU:s medlemsländer samt en kartläggning av fördelningen mellan kvinnor/män bland de som tagit ut examen i högskoleämnen relaterade till klimat- och energifrågan.

Nedslående siffror

Siffrorna är som väntat något nedslående. På ministerposterna utgör kvinnorna enbart 18,2 procent och på statsrådsposterna 27 procent. Inom den europeiska förvaltningen och i de nationella delegationerna till de internationella klimatförhandlingarna ser det något bättre ut, med siffror på upp emot 40 procent. Kvinnor väljer fortsatt i lägre grad än män tekniska universitetsutbildningar. Trots att uppemot 54 procent av studenterna på naturvetenskapsutbildningar är kvinnor, så är siffran enbart 27,6 procent på de tekniska.

EIGE fastslår att det krävs ytterligare kunskap om vikten av att angripa klimatfrågan ur ett genusperspektiv för att slå sönder bilden av den som könsneutral. För att skapa en mer könsrättvis klimatpolitik krävs det dock mer än att bara integrera vackra ord om genus i policy-dokumenten. En mer djupgående, systematisk förändring som inte bara inkluderar gender mainstreaming utan även i grunden förändrade könsroller och samhällsstrukturer är nödvändig. Dessutom finns det ett fortsatt behov av att även utveckla kvalitativa indikatorer för att kunna följa upp frågan om klimat och kön på ett mer effektivt sätt.

Vad gör fler kvinnor för klimatet?

Vad har så antalet kvinnor i klimatpolitiken för betydelse? Och vad säger att en höjning av andelen kvinnor på beslutsfattande positioner per automatik kommer att innebära en mer könsrättvis klimatpolitik? Inte mycket. Liksom rapporten fastslår så påverkar och påverkas dock kvinnor och män av klimatet på olika sätt och de kan således bidra med olika erfarenheter i den lokala, nationella och internationella klimatdebatten.

Krasst uttryckt är det fortfarande den rike vite mannen i väst som i störst grad bidrar till klimatförändringarna och den fattiga kvinnan i syd som är dess största offer. Faktum kvarstår även att bristen på kvinnors representation i beslutsfattande inom klimatpolitiken innebär ett problem både ur demokratisk och rättvisesynpunkt.

Det är av största vikt att kvinnor bereds tillträde till beslutsfattande positioner. För detta krävs inte bara att fler kvinnor skriver in sig på tekniska universitetsutbildningar, utan även att synen på de tekniska lösningarna som klimatproblemets universalmedicin förändras. Klimatfrågan är inte enbart en naturvetenskaplig fråga som kräver tekniska quick fixes. Klimatfrågan är i grund och botten en fråga om internationell rättvisa och solidaritet, om jämställdhet och mänskliga rättigheter och om människors rätt till ett gott liv.

Vi behöver inte bara fler kvinnor på tekniska och naturvetenskapliga utbildningar, som miljö- och energiminsitrar och som teknokrater i klimatförhandlingarna. Vi behöver även en mer holistisk syn på klimatfrågan – där hållbarhetsbegreppets tre dimensioner samverkar och globala och sociala omfördelningar av resurser sker på ett rättvist och solidariskt sätt.
För att nå dit är det kanske trots allt av fortsatt vikt att i detalj räkna kjolar och klackar i klimatsammanhang…