I somras antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution där homosexuellas rättigheter erkänns som en del av de mänskliga rättigheterna. Etableringen av detta synsätt har en lång förhistoria. Under långa perioder framstod ett sådant mål som ouppnåeligt. Men även då fanns det organisationer som oförtröttligt arbetade på dess förverkligande. En sådan organisation var ICSE (International Committee for Sexual Equality) som var verksam under 1950-talet och som 1951 krävde att FN skulle ta ställning för homosexuella minoriteters jämlikhet. Leila Rupp som studerat ICSE:s historia menar att den kastar nytt ljus över transnationell aktivism och dess historia.

Transnationell aktivism kännetecknas enligt Rupp av att dess verksamhet sträcker sig över nationella gränser och genom att den mobiliserar internationellt. I ICSE:s fall kan man observera att verksamheten sträckte sig från Nederländerna till andra europeiska länder och till USA. Rekryteringen skedde genom nationella organisationer såsom det holländska Cultuur‐ en Ontspannings (Kultur- och fritidscentrum) som kan sägas ha varit ICSE:s bas.

Genom att samla nationella organisationer för arbetet för homosexuellas rättigheter skapade ICSE ett transnationellt nätverk och bidrog till att utveckla en transnationell identitet. Sexuell identitet förband individer över nationsgränserna och politiserade den traditionella kosmopolitismen som sedan tidigare funnits i den manliga gaykulturen.

Samlade ledare

Organisationer av olika karaktär anslöt sig till ICSE. Danska Förbundet af 1948, svenska Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande, franska Le Verseau och Arcadie, belgiska Centre de culture et de loisirs, schweiziska Der Kreis och amerikanska ONE liksom Mattachine Society. ICSE var en liten, centraliserad och oberoende organisation som drevs av en liten grupp engagerade medlemmar. Henri W. Methorst (1909–2007) var dess ordförande. Under kriget hade han engagerat sig i att skydda judiska vänner och kolleger, varför han fick en utmärkelse från Yad Vashem. Han levde i en triangelrelation med en manlig älskare, Marius Bouwman och Marius fru Ans Kuipers som han senare gifte sig och hade barn med. Nico Engelschman (1913-1988) var viceordförande. Han hade judiskt bakgrund och hade en karriär som radikal socialist fram till att han erkände sin homosexualitet, lämnade den socialistiska rörelsen och istället startade en homosexuell tidskrift Levensrecht som senare döptes om till Vriendschap. En annan nyckelperson var den tyske journalisten Johannes Werres (1923-1990). ICSE var en manligt dominerad organisation. Det fanns dock några kvinnor och på tredje kongressen blev Simone de Beauvoir inbjuden att tala om homosexuella kvinnor och deras plats i världen, en inbjudan som hon emellertid aldrig besvarade. Bland kvinnogrupperna som anslöt sig finns Alle for En Klubben från Köpenhamn, Daughters of Bilitis från USA, engelska Diana och Stockholmsklubben.

ICSE försökte inte skapa ett brett medlemskap utan inriktade sig på att samla ledare och aktiva medlemmar i nationella homogrupper. Rekryteringen skedde ofta personligen. Methorst och sekreterarern Axel Hollweg reste bland annat till Berlin, Bryssel, Köln, Köpenhamn, Frankfurt, Hannover och Zürich för att etablera kontakterna.

Individer kunde ansluta sig direkt när det inte fanns någon nationell organisation och det fanns enskilda medlemmar från Australien, Grekland, Indonesien, Italien, Nya Zeeland, Portugal, Spanien, och Syrien. ICSE publicerade också ett nyhetsblad på engelska och med artiklar på tyska och franska. Trots sina globala anspråk fanns det inte några medlemsorganisationer utanför Väst. Kongresserna roterade mellan olika europeiska länder. I ett pressmeddelande från 1957 angavs att målet var ”i grunden att sprida ut sin verksamhet till alla civiliserade länder på jorden” men att de än så länge begränsade området för dess verksamhet till Europa. ICSE utvecklade trots – eller kanske på grund av – detta en föreställning om universell homosexualitet.

Skadlig sexfientlighet

Methorst hävdade till exempel att det inte längre fanns nationella kulturer. Utifrån denna föreställning arbetade man för homosexuella rättigheter utifrån mänskliga rättigheter. Denna syn kombinerades med en implicit kritik av västerländsk homofobi och uppvärdering av andra kulturer. I ett dokument från andra kongressen nämns en önskan om ”bättre förståelse mellan västerländska och orientaliska civilisationer och de så kallade underutvecklade länderna” med undermeningen att introduktionen av en västerländsk sexfientlighet skulle skada andra kulturer som väst istället borde lära från. Under tredje kongressen hävdade Methorst att ”den arabiska eller grekiska homoerotiken visar helt andra aspekter än vår”.

En universalistisk transnationell homoidentitet blev dock dominerande inom organisationen och försvårade tal om olika sätt att organisera sexualitet. Istället skrevs skillnad in i en framstegslinje där Nederländernas och de skandinaviska länderna intog platsen som mest toleranta medan Tyskland, England och USA ansågs puritanska och ”latinska länder” direkt bakåtsträvande.

ICSE centraliserade arbetssätt gav Nederländerna en central plats. Detta gav ibland upphov till kritik från medlemmar i andra länder som tyckte att det fanns en holländsk hegemoni. Men organisationen hölls ihop av en gemensamt konstruerad transnationell homofilisk identitet i opposition mot det omgivande samhällets fientliga inställning. ICSE hävdade gemenskap över nationsgränserna, över klass och politisk inriktning, på basis av en delad och intim aspekt av individernas liv.

Den framväxande kommersialiserade homosexuella nöjeskulturen var också närvarande på ICSE:s kongresser, trots att det fanns spänningar kring denna fråga. Exempelvis var ledande personer inom organisationen emot att öppna kongressen med en dragshow och det fanns klagomål på att en stor andel delegater snarare verkade komma för festmöjligheterna än för det politiska arbetet. Methorst frågade med en viss syrlighet en amerikansk man som sökte medlemskap om han ville ansluta sig till den internationella rörelsen eller snarare var intresserad av personlig vänskap och korrespondens.

Det var många som skickade in brev med ingående beskrivningar om önskemål om sexuella partner och uttryckliga förhoppningar att hitta dem på kongresserna. En italiensk medlem beklagade att hans landsmän endast var intresserade av gossekärlek och skulle korsa hela Europa för att träffa en pojke men inte för att tala om de gemensamma problemen. Trots motstånd använde organisationen möjligheten att erbjuda medlemmarna reseinformation och publicera personliga annonser i nyhetsbladet för att bygga ut rörelsen.

ICSE överlevde endast ett decennium. I en artikel i nyhetsbladet från 1956 nämns bristande mötesdeltagande, kritik mot ledarskapet, medlemmars ovilja att ta på sig ledande roller, arbete i kommittéer och att betala sina avgifter. Kontakterna mellan organisationen och medlemsorganisationerna var ringa. Men detta decennium var ett av politisk motvind.

1950-talet var en speciell period att bedriva kamp för homosexuellas rättigheter. Det cirkulerade en föreställning om att det fanns en internationell konspiration av homosexuella kulturpersonligheter som kontrollerade kulturvärlden ”homintern”. Speciellt i USA fanns det en uppfattning om att det fanns en homofil international som var Moskvas femte kolumn. En dansk tidning skrev till exempel att det fanns homosexualister i ett antal europeiska länder som hade tät kontakt med varandra och som hade ett extensivt nätverk långt utanför landets gränser.

Tidig föregångare

ICSE bejakade på sitt sätt föreställningen om homosexuella som transnationella. De ville få UNESCO att höra deras röster. Deras arbete var transnationellt genom kongresser och publikationer som var tänkta för internationellt deltagande och publik. Deras stadgar satte som mål att harmoniera ”den homofila mannens sociala position” med Deklarationen om mänskliga rättigheter.

I den riktningen arbetade de med skrivelser till FN, UNESCO och WHO, liksom till katolska kyrkan och den tyska regeringen för att stoppa diskrimineringen mot samkönad sexualitet. ICSE arbetade speciellt med att bekämpa paragraf 175 i den tyska statut som kriminaliserade homosexualitet. Det var en organisation som hade föregångare i radikala sexualreformrörelser under mellankrigstiden, som till exempel den Internationella konferensen om sexualreform på grundval av sexualvetenskap i Berlin 1921.

ICSE:s historia visar att det finns mer kontinuitet än vad som vanligtvis erkänns mellan de sexradikala rörelserna vid sekelskiftet 1900 och 1970-talets sexuella frigörelse. ICSE var en transnationell organisation som verkade under kalla kriget och lyckades hitta en organisationsform som kunde upprätthållas under dessa villkor, när målen för kampen för homosexuellas rättigheter verkade orealistiska och ouppnåeliga.

Dessutom fanns det i denna tidiga transnationella rörelses ledare påtagligt icke-homonormativt beteende och tänkande. Det var organisationer som hade varit en del ICSE som svenska Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, och danska Förbundet af 1948 som bildade International Gay Association (numera International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association)

.