När den feministiska ikonen Donna Haraway för första gången gav en föreläsning i Sverige för ett par veckor sedan handlade den om samexistens mellan arter snarare än om relationerna mellan könen. I den mån feminismen är en humanism, är hennes tänkande postfeministisk.

En utgångspunkt för Haraways ”spekulativa fabuleringar” om givande relationer mellan människor och djur är begreppet ”becoming with”, vilket innebär ett sätt att tänka tillblivelse i termer av associationer mellan olika organismer snarare än utifrån föreställningen om ”individer”. Från denna utgångspunkt utför Haraway en kritik av den kantianska universalistiska och antropocentriska föreställningen om kosmopolitism.

Haraway tänker sig en kosmopolitism som involverar icke-mänskliga invånare av kosmos – inspirerad av den belgiska filosofen Isabelle Stengers – och där vårt sätt att tänka etiskt ansvar inkluderar konsekvenserna som våra beslut har över djurs liv och mångfalden av livsvärldar.

Denna kosmopolitism kan möjliggöras genom ”multiartiskt berättande”, en praktik som involverar ”SF” (”science fiction”, ”spekulativa fabuleringar”, ”spekulativ feminism”, ”string figures” och ”so far” – en tidslig föreställning om en dåtid/framtid som inte är kommen, som är under tillblivelse). SF syftar till att skapa förutsättningar för partiell återhämtning eller tillfrisknande (recuperation) i meningen att jorden återfår sin pluriversala karaktär.

Haraways tänkande under denna komplexa föreläsning var, som det alltid är hos henne, mångbottnat och rörde sig mellan ontologi, politisk filosofi, naturfilosofi och biologi. Haraway pekade på att påverkan från individbegreppet på dominerande biologiska teorier om organismer och celler utmynnat i en oförståelse för symbiotiska processer och bakteriellt liv. Om man räknar med bakterierna har det aldrig funnits några ”individer”, menade Haraway, som hävdade att till och med ”möjligheten till semiotik är en bakteriell uppfinning”, eftersom utbytena mellan celler och bakterier kräver ett komplext spel av ”erkännanden”.

Konsekvenserna av Haraways förslag är hissnande, både för feministisk teori och för vetenskaplig forskning i sin helhet. Genushistoriker har ofta hävdat att deras perspektiv inte enbart innebär i en komplettering av historieskrivningen utan nödvändigtvis utmynnar i en omdaning av historieämnet som sådant om perspektivet tas på allvar. Tänks multiartiska berättelser på allvar förändras såväl humanistisk som naturvetenskaplig forskning i grunden. Man kan knappt börja tänka på vad ”multiartisk feminism” skulle kunna vara förrän man inser att frågan är irrelevant, en värld där multiartisk kosmopolitism är en möjlighet är en helt annan värld. Det är ett sätt att tänka som spränger de mest grundläggande gränserna för det ”politiska”.