Klockan är strax efter åtta på morgonen och solen är obarmhärtigt stark på gatan utanför en av domstolarna i Pnomh Penh. Ett hundratal demonstranter har samlats med plakat och lotusblommor i händerna. ”Free Bhopa” och ”Stop the violence”, står det på ett par av skyltarna, när demonstranterna kräver att två fängslade kvinnor ska släppas fria.

Tep Vanny står allra längst fram vid kravallstaketet och skriker åt en hord av kravallpoliser att allt de vill ha är rättvisa, och sin mark och sina hus tillbaka.

De kallas för ”Kvinnorna vid sjön” och är smått unika i Kambodja, där kvinnor av tradition är fostrade till att inte ta plats och göra sig hörda. Samma eftermiddag, när vi träffar Tep Vanny i skuggan på innergården till huset som är en bröllopsgåva från svärföräldrarna berättar hon att det är först sedan hon engagerat sig i kampen för att få tillbaka mark som hon förstått innebörden av ordet rättvisa.

– Kvinnor i Kambodja har aldrig protesterat tidigare utan – precis som jag – stannade de hemma, lagade mat, såg efter barnen och tog hand om hemmet. Få av oss var politiskt engagerade, kvinnorna var beroende av sina män, men nu har flera kvinnor tagit mod till sig, säger hon.

Eller som Eang Vuthy, ordförande för människorättsorganisationen Equitable Cambodia, uttrycker det:

– När folk inte har någonting mer att förlora och fortfarande måste försörja sina familjer, då måste de göra något för att få regeringen att lyssna.

Inget kvar att förlora

Förr var folk rädda, de hade negativa erfarenheter av att protester leder till att man blir arresterad, eller skjuten. Men Vuthy säger att de här människorna inte är rädda längre.

– De är inte rädda för att dö för de har redan förlorat allt så nu måste de offra sig själva. De utsätter sig för en enorm risk, men de väljer ändå att göra det och det är också deras rättighet, säger han.

2007 sålde regeringen marken runt sjön Boeung Kak till ett bolag vid namn Shukaku Inc som ägs av en senator i det styrande partiet samt av ett kinesiskt företag. Bolaget vräkte runt fyra tusen familjer från sina hem i utkanten av Pnomh Penh och sjön fylldes sedan igen med sand för att bana väg för lyxiga kontor och affärslokaler. Vissa familjer fick ny mark eller pengar i kompensation, medan andra inte fick någonting.

Vi går med Tep Vanny den korta vägen från hennes hus till den före detta sjön och blickar ut över ett enormt öde landskap. Vanny sparkar i sanden med sin ena plastsandal och säger:

– Den här sanden dödar oss. Jag känner mig väldigt sorgsen, för många har förlorat allting. Vi vill ha utveckling, men inte på det här sättet. De har stulit vår mark och de splittrar våra familjer.

Tar från fattiga och ger till rika

Hon höjer armen och pekar mot andra änden av sjön och ett blått hus som tillhör företaget Shukaku Inc, det var där som Vanny och elva andra kvinnor samt en man greps av polis och fördes bort med våld. Så småningom dömdes de till två och ett halvt års fängelse för att olagligt ha ockuperat marken. Men släpptes fria efter 33 dagar i fängelset tack vare massiva nationella och internationella protester. Vissa hävdar att det var Hillary Clinton som fick kvinnorna fria, samma Hillary som nyligen belönade Tep Vanny med priset ”Global leadership award” som hon ska ta emot i USA i april.

72-åriga Nget Khoun, som också fängslades, för sina fingertoppar upp mot tinningen och visar var polisen slog henne. Hon säger att tiden i fängelset var svår. Trots att hon är så tunn i kroppen, bara skinn och ben, så hade hon inget utrymme att sova på. Och soppan i fängelset var lika tunn och vattnig som under Röda Khmererna.

– Under Pol Pots regim levde jag i Pnomh Penh och jag tvingades lämna staden. Men alla drabbades lika, oavsett om du var fattig eller rik. Nu tvingas fattiga människor att lämna sina hem och deras mark tas ifrån dem och ges till de mäktiga och rika. De tar min mark och sätter mig, markägaren i fängelse. Det är inte rättvist. Det får mitt hjärta att brista.

Vanny fyller i:

– Under Pol Pot led folk av misären och att familjer separerades, vi vill inte att en sådan regim återvänder, men på sätt och vis är det värre i dag. Pol Pots regim använde vapen och kulor för att döda människor, nu använder de korruption.

Hon öppnar handflatan och knyter den sedan för att visa hur de alla befinner sig i regeringens våld.

– Domstolssystemet är inte självständigt och inga ledare bryr sig om folket. De korrumperade har fria tyglar att göra vad de vill. När du dödar folk med vapen, dör de snabbt och enkelt, men när du dödar folk med korruption dör de långsamt och under stort lidande.

”Allt vi vill ha är rättvisa”, ropar demonstranterna.

Land grabbing – ett ondskefullt fenomen

Land grabbing är ett stort och växande problem i många utvecklingsländer och framför allt i Kambodja där 2,1 miljoner hektar land – ett område ungefär lika stort som Wales – har förts över från lantbrukare som odlar för eget bruk till industriella jordbruksbolag. Människorättsorganisationen LICADHO uppskattar att cirka 400 000 människor har drabbats av landkonflikter sedan 2003 och regeringsvåldet mot offer för land grabbing har nått ett ”all-time high”, inte minst då en fjortonårig flicka sköts till döds i samband med att bybor vräktes från sin mark. Det som gör överföringen av land möjlig är Kambodjas plan för ekonomiska landkoncessioner, som innebär att regeringen hyr ut så kallat ”private state land” till företag som åtar sig att bruka marken. De boende erhåller sällan eller aldrig kompensation. Nära 60 procent av den odlingsbara marken omfattas i dag av ekonomiska landkoncessioner och brukas av internationella och nationella företag.

Mathieu Pellerin på LICADHO säger att de senaste åren har det skett en skarp ökning av antalet landkoncessioner men också storleken på koncessionerna har ökat.

– Och det råder en direkt koppling mellan ökningen i antalet landkonflikter och ökningen av ekonomiska landkoncessioner.

Han pekar på tre orsaker till att land grabbing är ett så stort problem i just Kambodja: det råder en total brist på rättssäkerhet, korruptionen är extremt utbredd och det finns inget självständigt rättssystem.

– Det är som att kasta bränsle på elden, och det gör land grabbing till ett mer ondskefullt fenomen i Kambodja än på många andra platser.

Kroppar mot batonger

När Tep Vanny pratar är det svårt att förstå att kvinnornas kamp trots allt har varit framgångsrik, att de utövade påtryckningar så att Världsbanken – som en av finansiärerna av projektet att kartlägga markrättigheter i landet – stoppade sina kommande utbetalningar till Kambodjas regering. Det är första gången som det har hänt. Anledningen är att den kartläggning som skulle leda till att folk fick starkare juridisk rätt till sin mark, ofta resulterade i det motsatta. Och när Världsbanken stoppade sina utbetalningar talade man ett språk som regeringen lyssnade till – bara en månad senare hade regeringen gett tillbaka 12,44 hektar vid Boeung Kak sjön.

Drygt 630 familjer har nu fått markrättigheter inom detta område, men fortfarande finns det familjer, bland annat Nget Khouns familj, som varken erhållit markrättigheter eller ekonomisk kompensation. Det är därför Tep Vanny inte är nöjd, det är därför kvinnorna vid sjön fortsätter att demonstrera, fortsätter att gå ut på gatorna, spärra av vägar, marschera utanför ambassader och använda sina kroppar mot polisernas batonger och genomskinliga sköldar – det är det enda vapen de har.

Eang Vuthy på Equitable Cambodia betonar att det de senaste åren har blivit allt vanligare med demonstrationer, bland gräsrötter och bybor inte bara i Pnomh Penh utan över hela landet. Det är mycket ovanligt. De demonstrationer som förekommit tidigare har varit kopplade till det styrande politiska partiet, eller oppositionspartiet.

– Det här är en tydlig signal om att människor verkligen har det svårt. I städerna är det framför allt kvinnor som demonstrerar, för det är kvinnorna som förlorar mest när husen tas ifrån dem.

– I fallet med Boeung Kak sjön vet också kvinnorna att de som har flyttat därifrån, de som har omlokaliserats, har det extremt tufft och att många redan har återvänt till staden för att de inte kunde försörja sig, säger Eang Vuthy.

Kunskap ger beskydd

Människor dumpas på platser utan någon infrastruktur, utan vägar, avlopp och rinnande vatten. I de nya områdena finns inga jobb, ingen sjukvård och skola. I vissa fall inga hus, utan bara plastskynken. De tvångsförflyttade tvingas låna pengar till ockerräntor för att överleva och räntorna blir i slutändan övermäktiga och man säljer marken eller vräks för att man belånat sönder den. Det är en ond cirkel.

– De fattiga tvingas ut ur städerna, ut på landsbygden och in i fattigdom. Det är därför vi jobbar med att ge människor stöd och utbildning. När de blir medvetna om sina rättigheter kan de skydda sig själva. Vi hjälper dem också att komma i kontakt med biståndsgivare och internationella organisationer så att de kan sätta press på företagen och regeringen som stjäl deras mark.

För Tep Vanny finns det inga andra alternativ än att fortsätta kämpa, hon hade aldrig kunnat tro att hon skulle bli en politisk ledare, men redan som barn utmanade hon män med vapen och om två familjer grälade försökte hon medla.

– Jag stod inte ut med att se dem slåss. Jag är inte rädd. Fler människor dör i trafikolyckor än som politiska aktivister i Kambodja. Jag tror på Gud och det är Gud som bestämmer mitt öde och när jag dör.

Stora uppoffringar

Dagen före besökte Tep Vanny sitt föräldrahem ute på landsbygden. Hon ler när hon berättar hur stolt pappan blev över tidningsklippen hon visade honom. Och hennes mamma, som alltid varit intresserad av politik, har stöttat henne ända från början. Men många av kvinnorna har betalat ett högt pris för sitt mod.

En kvinna var gravid när hon demonstrerade. Polisen sparkade mot hennes mage och dagen efter fick hon missfall. En annan kvinna blev så förkrossad när hon insåg att hon inte tillhörde de familjer som fått nya landtitlar inom de 12,44 hektaren att hon tog sitt liv. Vannys man är suspenderad från sitt jobb på grund av hennes protester och själv har hon tappat femton kilo i vikt av alla påfrestningar. Men hon är inte nedslagen utan förbannad och garaget där hon tidigare drev ett litet företag är numera omvandlat till möteslokal för det nätverk som skapats i protest mot vräkningarna.

– Jag har förlorat min fysiska styrka, det jag har kvar är min mentala styrka. Många människor är traumatiserade, de blir rädda och oroliga när de minns svåra saker som drabbat oss. Men när jag tänker tillbaka på vissa händelser så blir jag inte rädd, tvärtom, jag får kraft. Om vi inte vill att historien upprepar sig måste vi engagera oss. Framgång är ingenting man föds med, den måste vi kämpa oss till.