Inför internationella kvinnodagen fokuserar många iranska kvinnogrupper på ett ”Nej till krig och ekonomiska sanktioner”. Flera aktioner planeras parallellt av iranska kvinnorättsaktivister inne i Iran och utomlands.

Några håller på att göra affischer med fokus på krigshotet, andra diskuterar innehållet i ett gemensamt uttalande om vikten av fred för iranska kvinnorörelsens kamp. Ytterligare andra försöker få solidariska hälsningar från sina systrar i världen, och mobiliserar mot militariseringen av regionen och krigsherrarnas patriarkala mardrömmar för Iran som kommer att drabba hela regionen, om inte hela världen.

Övertygade om att ett eventuellt krig mot Iran ska stoppas varnar de både den iranska regimen och västvärlden. Eniga om att militarisering gynnar förtryckarna och patriarkatets machokultur, kräver de omvärldens stöd.

Ett brett konsensus bland olika iranska kvinnorättsaktivister visar att de till skillnad från västvärlden och en del av den iranska oppositionen inte ser krig och embargo som ett steg mot befrielse.

Folket hamnar i kläm

Det iranska folket kläms mellan regimen i Iran och västvärldens intressen. Parvin Ardalan, en av Irans mest kända kvinnorättsaktivister som sedan tre år är bosatt i Sverige, säger att krigshot är en gåva från himlenför regimer som den i Iran.

– Regimen i Iran har i skuggan av krigshot och ekonomiska sanktioner trappat upp kvinnoförtrycket, nya diskriminerade lagar träder i kraft och trycket på den sociala rörelsens aktörer har ytterligare ökat under de senaste månaderna. Ett exempel som inte väckte någon större uppmärksamhet eller motstånd var de nya lagarna som gällde total könssegregering på landets universitet.

Ardalan, som följer utvecklingen, menar att de ekonomiska sanktionernas effekter visar sig mer och mer för varje dag. De drabbar civilsamhället – regimen har hittills klarat sig.

– Bland majoriteten av familjerna i Iran är mannen den enda familjeförsörjaren. Kvinnorna ansvarar för familjens ekonomi och ser till att hans lilla inkomst ska räcka till allt. Detta har redan varit en kamp för majoriteten av kvinnor med tanke på regimens ekonomiska politik, men under de senaste månaderna har det blivit en omöjlig uppgift. De skrämmande höga priserna på matvaror, hyror och andra livsnödvändigheter i kombination med stigande arbetslöshet samt den oro som råder i Iran, innebär en dramatiskt ökad börda för kvinnorna.

Skärpta sanktioner

Den första juli skärpte EU sina sanktioner mot Iran. Sanktionerna omfattar all oljeimport från landet, det vill säga 18 procent av Irans oljeexport. Sedan 2011 är det förbjudet att utan tillstånd utföra eller förmedla större ekonomiska transaktioner till och från Iran, stödja handel med landet eller låta fraktflyg från Iran landa på svenska flygplatser.

Bakgrunden till straffåtgärderna mot Iran är att landet har bedrivit kärnteknisk verksamhet utan att informera det internationella atomenergiorganet IAEA. FN, och sedan har EU beslutat att skärpa sanktionerna eftersom Iran fortsätter att strunta i IAEA, skriver Riksdag & Departement.

Naimeh Dostdar skriver i den iranska nättidningen Zamaneh att trots att sanktionerna enligt regimens propaganda inte drabbar landet, visar kvinnors berättelser något annat. Hon berättar bland annat om Mahrokh i sin artikel.

Mahrokh ärvde lite pengar tio år sedan, lånade stort från banken och startade sitt eget företag, en liten verkstad. Nu håller hon på att gå i konkurs. Hon kan inte importera de varor hon behöver. ”Jag har försökt med allt möjligt för att gå runt sanktionerna, det går inte, redan har jag sagt upp flera anställda”, säger Mahrokh.

Men det slutar inte här för Mahrokh. Hon har en 13-årig son som lider av besvärlig hudallergi och behöver medicinska hudvårdsprodukter. ”De produkterna får inte importeras längre på grund av sanktioner. Nu måste jag köpa dem för flera gånger dyrare pris från Dubai”, säger hon.

Kvinnor får sparken

Mahtab är annan kvinna som artikelförfattaren skriver om. Hon är 36 år, ingenjör och jobbar på ett litet byggföretag. Hon säger att under de senaste månaderna har sex av hennes kollegor fått sparken. Fem av dem var kvinnor.

”Chefen sparkar inte männen i första hand, han säger att de är familjeförsörjare. Men vårt liv går inte runt utan min lön. För några år sen klarade min man och jag tillsammans vårt sparsamma liv. Men nu har vi inte alls råd med frukt eller kött, matpåsen blir mindre och mindre varje gång vi handlar”, säger Mahtab.

Azade, en kvinnorättsaktivist i Iran, berättar för Feministiskt Perspektiv att de ekonomiska sanktionerna i Iran drabbar både arbetar- och medelklasskvinnorna hårt.

– Sanktioner leder till att småföretag går under till förmån för de stora företag som ägs av staten eller de som är närmast makten. Irans ekonomi är beroende av småföretag och mindre verkstäder och när de läggs ner, då ökar arbetslösheten som särskilt drabbar kvinnorna som ofta arbetar i den sektorn eller själva är småföretagare.

Könssegregeringspolitik

Azadeh utvecklar att staten har under decennier systematiskt drivit kvinnorna ut från arbetsmarknaden, särskild från den statliga sektorn – den största inom den iranska ekonomin. Detta genom bland annat könssegregeringspolitiken.

– Kvinnor utesluts aktivt från de högavlönade arbetena och drivs till den privata sektorn med låga löner. Men nu går även mindre företag och små verkstäder i konkurs på grund av skyhöga priser eller brist på råvaror. Denna sektor är beroende av råvaruimport. De större företagen går i pakt med regimen, betalar mutor och fixar det genom att höja slutpriset för konsumenterna.

– Männens stigande arbetslöshetssiffror bidrar också till mer våld inom familjer, som vi ser det, säger Azadeh, som arbetar med våld inom familjer, och fortsätter:

– Kvinnorna blir i allt större utsträckning ekonomiskt beroende av männens inkomst som krymper för varje dag i värde och detta fördjupar könsrollerna i vårt samhälle. Familjernas minskade inkomster leder till att de patriarkala maktbalanserna förstärks.

Kurragömmaleken som den iranska staten drivit med IAEA-inspektörerna kring sitt kärnenergiprogram har nu omvandlats till ett ”chicken race” där USA och israeliska regeringen gärna deltar. Parterna drar hotelserna, nervkriget och de direkta hoten att förinta varandra så gott som dagligen till den nivå där snart inte finns någon återvändo.

Upptrappad retorik

Den iranska regimen hotar att stänga av Hormuzsundet för att stoppa oljefartygen att passera, medan Israels regering hotar att anfalla Iran innan sommaren. Även om iranska regimens officiella retorik säger att dessa hot är tomma ord, är krigsförberedelserna i full gång i Iran. EU spelar också sin roll i racet och höjer krigstoner och skärper ekonomiska sanktioner. Regimen i Iran som historiskt levt på konflikter och är härjad, räknar med att västvärlden egentligen inte vågar attackera Iran, ”de bara bluffar så vi bluffar tillbaka”.

En del av den iranska oppositionen stödjer ekonomiska sanktioner som inkluderar medicin och matvaror, eftersom de tycker att sanktioner försvagar regimen. Det som i detta fall förenar de som stödjer sanktionerna – tillsammans med iranska regimen – är den ömsesidiga retoriken att ”sanktionerna inte drabbar folket”. Regimens propagandaapparat skryter om att de klarar av situationen och inga sanktioner kommer att bita på den redan krisdrabbade ekonomin. Under tiden går fattiga i Iran på knäna.

Kritikerna tycker däremot att det inte finns några ”smarta sanktioner”, särskilt när oppositionen i Iran befinner sig i underläge och inte kan mobilisera folkets motstånd. De argumenterar att sanktionerna bara kommer att ruinera landets ekonomi och infrastruktur, krossa de fattigaste samt den lägre medelklassen som har haft en aktiv roll i demokratirörelsen. Många tvingas till migration.

Tillfälle att tysta motståndet

Sanktionerna kanske lyckas tvinga regimen till en kompromiss om kärnvapenprogrammet men det ger dem också tillfälle att tysta ner motståndet totalt, som var fallet under Iran-Irak-kriget. Dessutom menar många kritiker att sådana sanktioner i regel är en förberedelse inför militär invasion. Andra scenarion som kan inträffa parallellt med ekonomiska sanktioner anses av många debattörer i iranska oppositionella medier vara inbördeskrig eller krig med grannländerna i syfte att splittra landet i mindre delar, ett scenario som skrämmer många iranier.

Bland den organiserade oppositionen samt sociala rörelser liksom kvinnorörelsen, finns det grupper som tycker att sanktionerna och krigshotet kommer att ha motsatt effekt och försvåra deras arbete. De menar att utländsk inblandning i Iran, av varje form, ännu en gång leder till att frihetsrörelsen som organiserar sig nerifrån bromsas. Dessutom kommer regimen i Iran att utnyttja krigshotet och sanktionerna som alibi för att krossa rörelsen.

En annan kontakt Feministiskt Perspektiv har i Iran är en arbetarrättsaktivist som också menar att de ekonomiska sanktionerna drabbar folket och inte regimens kapitalägare.

De som försvarar eller motiverar ekonomiska sanktioner mot Iran menar att de paralyserar regimen, det hungriga folket blir förbannade och då sker revolter och regimbyte. Dessutom menar de att detta är ett bättre alternativ till en militärinvasion. Hur ser du och dina vänner på detta?

– Ja, vad som helst kan hända, ingen kan förutse framtiden. Flera scenarion är samtidigt planerade. Men det som vi bevittnar just nu är misär och elände i Iran. Sådana situationer medför vanligtvis en apatisk politisk stämning istället för revolt och rörelse. Just nu ser vi att folk är desperata men de orkar inte protestera, de måste försörja sina familjer. Visst kan en desperat situation eventuellt leda till folkliga revolter för bröd efter ett antal år, men vem kan garantera sådan och hur mycket ska folk pressas? Vi har sett att detta inte skedde i Irak trots 10 år av hårda sanktioner. Jag tror att västvärlden vill att vårt samhälle ska bli apatiskt, hopplöst och viljelöst – så att de kan så småningom invadera Iran som de gjorde i Irak, säger aktivisten som jobbar med en undergroundtidning för att organisera arbetare.

Fredag den 2 mars hålls ett så kallat parlamentsval bland kandidater från olika fraktioner inom den iranska regimen. Hela oppositionen – från reformister verksamma i Iran till olika delar av den politiska oppositionen i exil – har bojkottat ”valet”. Till skillnad från tidigare val där iranier utnyttjade andrummet för att yttra sig, finns inga tecken på iraniernas engagemang i detta val.

Trots allt är resultatet av detta val bland två huvudfraktioner inom regimen avgörande för hur och i vilken grad konflikten med västvärlden utvecklas. Den högsta religiösa ledaren Khameneis fraktion hoppas på att få majoritet och därmed kunna utesluta andra fraktioner. Regimen i Iran har mobiliserat med all kraft och alla medel för ett stort valdeltagande som ett tecken på sin legitimitet. I dag är 8 av de 290 riksdagsledamöterna kvinnor. Ett antal kvinnor från olika fundamentalistiska falanger ställt upp i valet som hålls i dag, fredag.