När män tror att de äger Sanningen och representerar Godheten slutar de lyssna. De börjar demonisera dem som inte tänker som de själva och det gör dem blinda och oförmögna till kritiskt tänkande. Ingenting är farligare. Ingenting har skapat mer förtryck och mer våld genom historien.
Även kvinnor kan tro att de äger Sanningen och representerar Godheten, även kvinnor kan sluta att lyssna och börja demonisera dem som inte tänker som de själva. Ingenting är mer avlägset ett kritiskt perspektiv. Ingenting är mer förödande för feminismen.
Därför bestämde jag mig för att skriva recensionen av Oscar Swartz bok precis på det sätt jag gjorde: återge vad han skrev så troget som möjligt. Jag hade märkt att hans bok avfärdades alldeles för fort och slarvigt i feministiska kretsar, så jag tog på mig uppgiften att göra en noggrann läsning som skulle göra det möjligt för Feministiskt perspektivs läsare att höra vad Swartz försöker säga.
Jag tycker att frågan han tar upp är viktig, att han har utfört ett omfattande arbete med relevant material och att han delger på allvar sin uppfattning om vad han ser därifrån han står - även när denna uppfattning går på tvären mot den syn som för närvarande råder inom den institutionaliserade makten. Sådant anser jag förtjänar respekt.
Jag vet förstås om att Swartz har publicerat sig på Timbro. Men det utgör inget skäl att inte läsa vad han har att säga i den här frågan. Det är texten och inte författarens övriga aktiviteter som bör utgöra grunden för en bokrecension. Dock har jag skummat igenom hans rapporter om övervakningssamhället och sammantaget skulle jag säga att han verkar vara något så ovanligt i den svenska politiska kontexten som en klassisk liberal. Det finns för övrigt mycket i hans kritik av övervakningssamhället som är värt att lyssna på, även om den är publicerat på Timbro.
Att jag har valt att återge vad han säger utan pekpinnar innebär på intet sätt att jag anser att hans historieskrivning – som är mycket övergripande och saknar såväl precision i konkreta händelser som analytisk djup – är slutgiltigt sann. Långt därifrån. Det jag menar är att den här rösten finns, den vill säga oss någonting och feministiska analyser mår bäst av att förhålla sig på ett informerat sätt till den. Det är kontentan av min recension.
Jag tar för givet att Feministiskt perspektivs läsare kan tänka själva och att Swartz historieskrivning i detta sammanhang inte är det första som skrivs på en oskriven tavla. Därför ansåg jag det inte vara min primära uppgift att tala om för läsarna vad de skulle tycka. Reaktionerna visar att jag har haft rätt. Tidningens läsare visar sig ha starka övertygelser på detta område.
Frågan ”vart tog det feministiska perspektivet vägen?” hävdar att det finns ett feministiskt perspektiv. I själva verket placerar sig frågan om sexualpolitiken mitt på en av samtidens stora inomfeministiska skiljelinjer både nationellt och internationellt. Min förhoppning som redaktör för feminismavdelningen på Feministiskt perspektiv är att vi ska kunna komma förbi fastlåsta positioner och istället engagera oss i respektfull dialog för att stimulera fördjupning och utveckling av våra respektive feministiska analyser.
Men svaret från Bettan Andersson, Gerda Christenson, Wiveca Holst, Hjördis Levin, Gunilla Nordenfors och Amin Wikman tycks inte rikta sig till mig utan istället verkar utformad som en anklagelseakt inför en publik som inkallas att döma. Hela texten vill leda i bevis att ett brott har begåtts. Vilket brott? Att jag inte tagit avstånd från Oskar Swartz historieskrivning utifrån det feministiska perspektiv som svarsskrivarna håller som det enda sanna. Av ovanstående framgår att jag inte anser detta vara någon brist.
Däremot beklagar jag att jag inte har läst Hjördis Levins bok. Den har funnits på min läslista under lång tid och jag ska ta mig an den så fort jag får tillfälle. Det säger sig självt att jag inte hinner läsa allt, men jag borde ha läst just den. Att jag stavat hennes namn fel är förstås ingenting jag försvarar – det var slarvigt av mig – men det sätt på vilket detta tas upp ser jag som ett symptom på att texten är skriven som ett personligt angrepp.
Jag hör att ni är irriterade, vilket är helt i sin ordning. Det är så när man passionerat tar ställning: man känner samhörighet med dem som ställer sig på samma sida som man själv och man känner avstånd till dem som inte gör det. De som inte låter sig placeras skapar oro och ibland faller man för frestelsen att kräva anslutning.
Jag förstår, men jag motsätter mig den disciplinerande ansatsen i er argumentation eftersom den vill stänga snarare än öppna historieskrivningen och den övergripande analysen för diskussion. Sedan håller jag med om att det är viktigt att kvinnors kunskaper tas till vara och är glad och tacksam för de sakupplysningar som ni bidrar med.
Men jag går inte med på att vi redan har det ultimata svaret på så komplicerade frågor som förhållandet mellan sexualitet och lag, njutning och makt, identitet och politik, frihet och förtryck. Det finns åtskilligt mer att undersöka och tänka igenom och det är bra om vi tar tillvara varandras olikhet och skilda utgångspunkter.
Som journalister och forskare måste vi leva upp till kravet att lyssna på alla parter och vara lyhörda och noggranna i återgivandet av våra källor. Som feminister borde vi akta oss för att ställa oss i Mästarens position.
Även om jag själv hyser starka och passionerade åsikter som många gånger går på tvären mot andras (feminister eller inte), förbinder jag mig till möjligheten och viljan att lyssna på den andre. Det är min djupa övertygelse att feministiska perspektiv endast kan bevara och utveckla sin kritiska förmåga i den mån de förblir öppna och möjliga att ifrågasätta, i den mån de tar risken att lyssna och att tala med och till den andre. Så länge jag är redaktör på denna avdelning kommer jag att stå för och värna om denna möjlighet.
