I sista delen av sommarföljetången Min underbara älskade mamma konstaterar Alice att hon tidigt lärde sig att om hon mådde bra, mådde också hennes mamma bra. När Alice inte kunde vara hos sin mamma förstod hon inte vad som var fel, vad hon själv gjort för fel?
AVSLUTNING: Krossat hjärta
:
Det vi som är skilsmässobarn inte inser är att våra föräldrar blir sårade. Det är aldrig trevligt med ett krossat hjärta. Min mamma var förstörd efter sin skilsmässa, min pappa likaså, men på något vis så blev det värre för mamma.
Jag tror att hon har ett stort behov av att bli älskad och därför så blev det sedan bråttom för henne. Hon kände ett tvång att hitta någon ny och hur dålig Pål nu än var så blev hon kär, hon kände äntligen en sådan där kärlek som hon en gång känt för pappa. Hon berättade för mig att ibland så var hon så kär i Pål att hon knappt kunde stå i hans närhet, hennes knän var för svaga för att hålla. Hon höll på att kräkas ut fjärilarna i magen, det är sällan man känner en sådan kärlek.
Dessutom så visste hon att Pål en gång haft barn, det ena hade dött. Han hade haft en sådan vacker liten dotter som dog i cancer och redan första gången Pål såg mig så bestämde han sig för att ta igen all kärlek han så gärna ville ge sin dotter på mig. När Pål sen dog fanns ingenting mer än jag, hon ville bara ha mig i sin närhet, men det fick hon inte och trots att hon förstod det så kunde hon inte acceptera det.
Jag var hennes lycka, jag lärde mig det tidigt, mår jag bra så mår hon bra. Sen försvann jag till pappa när mamma mådde som allra värst och då försvann även hon. Jag fick ett under en tid lära mig leva ett liv utan henne, ett liv utan min mamma. På samma sätt som jag tidigare hade fått lära mig leva ett liv utan min pappa.
För ett barn är det inte så lätt att lära sig leva utan en förälder, oavsett vem den är, hur dålig förälder den kanske varit så är det alltid saker som man saknar. Jag saknade min mammas doft och värme, hon var en sådan ödmjuk människa och en ännu ödmjukare mamma. Så när jag sedan inte fick träffa henne så förstod jag inte riktigt.
Jag förstod att min mamma inte hade varit särskilt bra, men jag förstod inte vad jag gjort. Till en början förstod jag inte riktigt vad felet var. Jag kunde prata med pappa och fråga honom, men eftersom att jag inte visste att det var något fel så sa jag bara rakt ut att det var dags nu, nu var jag faktiskt redo att träffa mamma.
Pappas ögon fylldes alltid med sorg när jag frågade, trots att jag försökte intala mig själv att inget var fel så sa hans blick något annat.
