Folkets hus i Göteborg var nästintill fullsatt när Annika Olsson tisdagen den 30 oktober samtalade med författarna Karolina Ramqvist och Kristina Sandberg, den tidigare rektorn för Kvinnofolkhögskolan i Göteborg Agneta Wirén samt sociologen

Eva Schmitz

. Temat för kvällen var könsrollsresor ”nu och då”, olika former av kvinnoblivande och vad det innebär att förhålla sig till kvinnorollen på ett annat vis än tidigare generationer.

Inledningsvis diskuterades själva begreppet ”könsrollsresa”, ett ord som Agneta Wirén riktade stark kritik mot. Delvis då begreppet ”könsroll” enligt henne inte fångar komplexiteten i hur kön görs och levs och men även eftersom ordet ”resa” inte lyckas förmedla den processuella rörelsen i olika former av kvinnogöranden.

Ideal och verklighet

Då de fyra inbjudna gästerna intresserade sig för olika former av kvinnoblivande – såsom hemmafruns, dottern till en feministiskt medveten kvinna, medlemmarna i Grupp 8 – kom panelens diskussioner att beröra ett flertal ämnen. Tyvärr påverkade bredden stundvis djupet på diskussionerna och som åhörare lämnades man inte sällan något otillfredsställd. Jag föreställer mig att panelen upplevde diskussionen på ett liknande vis, då de uppmanades att avhandla ett stort antal skilda ämnen under knappt 90 minuters tid. En uppgift som är övermäktig de flesta.

Vissa ämnen blev emellertid behandlade något närmare. Särskilt brännande var diskussionen som fördes kring feminismens normativa kraft och hur enskilda kvinnoblivanden påverkas av uppmaningar till självständighet och emancipation som ofta kännetecknar den feministiska rörelsen. Eller som Kristina frågade sig – hur påverkas specifika upplevelser av att vara könad när normer om emancipation möter en internaliserad sexism och vad händer när könsidentiteten är ambivalent och ideal om emancipation konfronteras med skamkänslor inför att vara alltför frispråkig.

Tid och rum

Kopplat till denna diskussion var kritiken som både Karolina Ramqvist och Kristina Sandberg riktade mot det återkommande kravet på utopiska och goda berättelser kring kvinnogörandet. Delvis då detta krav skapar en form av ”kvinnolitteratur” som inte tillåts vara skildrande utan avkrävs uppbygglighet, men även då dessa narrativ tenderar att marginalisera andra berättelser. Samtidigt som våra feministiska mödrar från 70-talets kamp hyllas och hedras, glöms det arbete som utfördes av de kvinnor som inte stod på barrikaden bort.

Även om panelen berörde många intressanta ämnen fanns det en genomgående tendens att skapa en tydlig distinktion mellan ett separat ”nu” och ”då” och tankar om en utveckling mot mer och mer frihet kom att prägla en stor del av diskussionen. Istället för att lyfta fram olika kvinnoblivandens samtidighet tenderade panelen ibland att skapa en allt för distinkt separation mellan olika rumsliga och tidsliga kontexter.

Diskussionen tenderade även att falla över i en problematisk jämförelse mellan olika nationer och deras utveckling, där till exempel situationen i England beskrivs vara som situationen i Sverige under 1970-talet. Att skapa denna form av korrelation är minst sagt problematiskt och som åhörare får jag känslan att vi hade kunnat närma oss frågan om kvinnoblivande på ett mer komplext och intressant vis om denna tendens inte hade fått styra diskussionen som det gjorde denna kväll.