Trots att det har gått tolv år efter att FN:s resolution 1325 infördes återstår mycket att göra. Sedan två år pågår därför ett projekt med att ta fram information och fakta om hur olika länder lever upp till resolutionen. I år finns Sverige med bland de länder som har granskats och i onsdags släpptes rapporten Women Count, av Operation 1325 i Stockholm.
Sverige var ett av de länder som var först med att införa en nationell handlingsplan för resolution 1325, 2006. Men på senare tid har Sverige halkat efter menade Maj Britt Theorin, ordförande för Operation 1325 då rapporten släpptes i onsdags på den kanadensiska ambassaden i Stockholm:
– Vi blir förbisprungna av andra länder, som Nepal, sade hon.
Kanada har liksom Sverige jobbat länge med genomförandet av resolutionen och har varit drivande i en rad frågor, bland annat för möjligheten att väcka åtal för genusbaserade brott i Internationella brottmåldomstolen, ICC.
– Vi, länder som Kanada och Sverige, måste fortsätta sätta press så att målen för 1325 uppnås, sade kanadensiske ambassadrådet Patrick Hébert.
Mätbara mål saknas
Det var för två år sedan som det New York-baserade Global Network of Women Peace Builders tog initiativ till det globala projekt som alltså syftar till att kontrollera i vilken grad resolutionen efterlevs. Operation 1325 har granskat hur Sverige lever upp till den och har kommit fram till att även om Sverige har lyckats införa ett genusperspektiv i många säkerhets- och fredsbevarande frågor så saknas det fortfarande ett bra system för att utvärdera vad som görs och hur det har gått till.
– Handlingsplanen måste revideras så att man sätter upp mätbara mål, kontroller, tidtabeller och tilldelar tillräckligt mycket resurser, sade Maj Britt Theorin till Feministiskt Perspektiv efter presentationen av rapporten och den efterföljande paneldebatten. Hon menade att det var olyckligt att regeringen i förra månaden endast beslutade att förlänga den handlingsplan som redan finns, i stället för att skärpa den.
Då Sverige inte befinner sig i konflikt så är det genom deltagande i internationella fredsbevarande insatser som jobbet för 1325 sker. Rapporten granskar därför bland annat hur de myndigheter som skickar personal till sådana insatser lever upp till 1325 – Försvarsmakten, polisen och Kriminalvården bland annat. Enligt rapporten är ett av de stora hindren för resolutionens genomförande att det är så få kvinnor i de fredsbevarande insatserna, något som förklaras av det låga antalet kvinnor inom till exempel försvaret, där antalet kvinnor bara uppgår till omkring 13 procent.
Politiskt engagemang krävs
Regeringens regleringsbrev till Försvarsmakten påtalar att steg måste tas för att bättra på den siffran, och det ser ut som att fler kvinnor nu söker sig till försvaret. I den paneldebatt som följde sade Helena Hoffman från Försvarsmakten att siffran bland nya rekryter är närmare 20 procent. Under paneldebatten framkom det bland annat att det är viktigt att politiker och organisationer sätter press på och ställer konkreta krav för att 1325 ska prioriteras:
– Jag skulle gärna vilja se mer engagemang från det politiska hållet, mera riktlinjer och resurser för att det här verkligen ska implementeras, sade Susanne Axmacher, gender advisor för Försvarsmakten, som förklarade att om det inte finns tydliga och konkreta mål från politiskt håll riskerar det att inte bli av.
– Då blir det en fråga om prioriteringar, och då vi just har gått igenom en stor omstrukturering hamnar det sist, sade hon i debatten i vilken även Maud Edgren-Schori, tidigare gender advisor till UNDP i Elfenbenskusten och Désirée Pethrus, KD, deltog.
Behovet av kvinnor
Då den frågeställning som statsvetare Maud Eduards tog upp tidigare i höstas och som ledde till debatt bland annat på Feministiskt Perspektivs sidor om huruvida kvinnor ens bör jobba inom militären togs upp menade Susanne Axmacher att så länge det finns ett behov av militära insatser så behövs även kvinnor i militären. Maj Britt Theorin påpekade att det är en viktig fråga, men underströk också att arbetet inte ska ses enbart som militärt, utan att kvinnor behövs på positioner som observatörer och vid förhandlingsbordet till exempel:
– Det är ett brett fält, det handlar inte bara om militära insatser, sade hon.
Maud Edgren-Schori ifrågasatte behovet av militära insatser som sådant:
– Kanske är det inte fler militära fredsinsatser som behövs, utan fler civila, sade hon.
Susanne Axmacher, gender advisor för Försvarsmakten, Maud Edgren-Schori, tidigare gender advisor för UNDP i Elfenbenskusten, Helena Hoffman, Försvarsmakten och Maj Britt Theorin.
Maud Edgren-Schori, Désirée Pethrus, KD, och Susanne Axmacher.
