Det var i mitten av juni som kvinnliga studenter vid Khartoums universitets bostadslängor började protestera mot de kraftigt ökande priserna i landet. Manliga studenter anslöt sig till protesten, som attackerades av polisen med tårgas och batonger. Dagen därpå hölls en demonstration till stöd för studenterna. Sedan dess har det rullat på:

– Demonstrationerna bara fortsätter. Nu hålls det protester nästan dagligen, förra året blev vi aldrig så här starka, säger Nazik Mohammed till Feministiskt Perspektiv.

Nazik Mohammed har länge varit aktiv inom olika delar av ungdomsrörelsen i Sudan som icke-våldsrörelsen Girifna, Cultural Action Centre som jobbar för fred, och inom olika kvinnogrupper. Efter att ha gripits av myndigheterna tidigare i år blev hon tvungen att lämna landet och befinner sig nu utomlands, men följer händelseutvecklingen på nära håll.

Kvinnor särskilt utsatta

Liksom i hela arabvärlden har fredagar blivit en protestdag och förra fredagen utnämndes till al-Kandake-dagen för att hedra alla kvinnor i landet som har drabbats hårt under Omar al-Bashirs långa regim. Kandake var det namn som gavs kvinnor i det gamla kungariket Kash, eller Nubia, i motsvarande dagens Sudan.

– 1969 hade kvinnor fått politiska rättigheter i Sudan, men regimens tillämpande av sharialagar gör det svårt för kvinnor att arbeta, utbilda sig och ha ett socialt liv, liksom försvårar för kvinnor i den offentliga sfären. I media uppmanas kvinnor ständigt att hålla sig till hemmet och bära slöja, säger Nizak Mohammed.

I samband med demonstrationen på Kandake-fredagen greps omkring 30 kvinnor. Många av dessa släpptes nästa dag, och flera av kunde då berätta att de hade utsatts för sexuella trakasserier och tvingats sitta eller stå i obekväma positioner. Men de som fortfarande sitter gripna kan bli utsatta för än värre behandling.

– Sammanlagt är omkring 20 kvinnor fortfarande gripna, några har suttit i flera veckor. Vi är väldigt oroliga för dem, sexuella trakasserier är vanligt, säger hon.

Sexualiserat våld vanligt

Oron är befogad. Våldtäkt har använts som vapen i konflikten i Darfur men har också använts mot politiska aktivister. I början av förra året blev aktivisten Safiya Ishaq bortförd och våldtagen av män från den sudanesiska säkerhetsstyrkan NISS, och flera liknande övergrepp har rapporterats.

– Våldtäkt i stora städer som Khartoum är ett stort problem. Safiya var otroligt modig som har vågat prata om detta, som vände sig till media och bröt stigmat, säger Nazik Mohammed.

Protesterna riktades alltså först mot de kraftiga prishöjningarna på bland annat vete, mat och transporter, samt mot de åtstramningsprogram som regimen har tillsatt. Men demonstrationerna, som inleddes redan i början av förra året, har hela tiden också varit direkt riktade mot Bashir-regimen. Hon menar att trots att demonstrationerna är små så är missnöjet utbrett, trots att de olika oppositionspartier som finns i landet som till exempel National Umma Party inte har gått ut på gatorna:

– Oppositionspartierna är inte ombord ännu. De hoppas kunna förändra landet genom att förhandla med regeringen, säger Nazik Mohammed.

En förklaring till varför så många kvinnor har varit ledande i organiseringen av protesterna kan vara att de till en början inte ansågs som lika stort hot mot regimen och därmed inte var lika farligt för kvinnor att demonstrera. Detta ändrades dock så fort regimen såg hur många kvinnor som höll tal under protesterna bland annat.

Piskrapp och stening

Nazik Mohammed tror att ett annat skäl till kvinnornas ledande roll är just för att regimen har drabbat kvinnor särskilt hårt. Kvinnor piskas rutinmässigt för ”vågad” klädsel och anklagelser om utomäktenskapliga relationer kan bestraffas med stening till döds.

– Om du grips av polisen med byxor, eller med en kille, du kanske inte ens har pussat honom utan bara hållit honom i handen, så förs du ofta till den lokala polisstationen som det finns flera av i varje bostadsområde. Där piskas du direkt med en lång pinne av läder, som traditionellt har använts för boskap, säger Nazik Mohammed.

Tio till tjugo rapp är det vanliga, och sådana ”brott” blir alltså inte ens en rättssak – domen faller genast och utfärdas av den gripande polisen. Handlar det om anklagelser om utomäktenskapliga relationer väcks åtal som prövas i rätten. Men för många kvinnor innebär det ingen rättssäkerhet.

Nazik Mohammed berättar om två fall där kvinnor nyligen anklagats för utomäktenskapliga förbindelser, och i båda fallen har kvinnorna inte tilldelats advokat. I det senaste fallet som överklagades i torsdags informerades kvinnan inte om sina rättigheter och det är på den grunden som människorättsgrupper nu försöker få dödsdomen hävd. Kvinnan tillhör Messereiya, ett nomadfolk, och bor i det fattiga området Alizba i Khartoum.

Det är kvinnor i sådana områden, ofta fattiga och marginaliserade, som är de främsta offren för regimens hårda sharialagar. För om regimen riktar in sig mot kvinnor i allmänhet, är det fattiga kvinnor som drabbas värst, förklarar Nazik Mohammed som tidigare har jobbat med att bekämpa rasism och för att mobilisera kvinnor i dessa områden.

Fattiga kvinnor drabbas värst

– De här kvinnorna är utsatta både på grund av sin hudfärg, på grund av fattigdom och sharialagarna. De har flytt krig och bott i Khartoums slumområden sedan i slutet av 1980-talet. Kvinnor utgör majoriteten av befolkningen i de här områdena – många män har dödats i strider, eller är soldater eller med i rebellgrupper.

För att klara av att försörja sina familjer är det många kvinnor som tillverkar alkohol för försäljning. Alkohol förbjöds i början av 1980-talet i samband med att sharialagar infördes. Det är vanligt att kvinnor fängslas för detta, och antingen tvingas ta med sig sina barn till fängelset, eller riskera att barnen hamnar på gatan. Ett annat försörjningssätt är prostitution vilket också har lett till fängslande och gör kvinnorna särskilt sårbara för myndigheterna:

– Polisen och säkerhetsstyrkorna kan göra vad de vill med de här kvinnorna, de kan föra bort dem från hemmen, våldta dem – några har till och med dödats.

Nazik Mohammed menar att det är viktigt att dessa kvinnor och unga i stora skaror ansluter sig till protesterna, som hittills mest skett bland studenter och i medelklassområden – det vill säga mindre marginaliserade grupper. Men samtidigt som denna mobilisering är nödvändig kommer det också att generera en ännu våldsammare reaktion från säkerhetsstyrkorna, tror hon.

Press på regimen

– Vår president har åtalats för krigsbrott av internationella brottmålsdomstolen ICC. Han har sagt att vi demonstranter inte vet vad som väntar oss, vi har skäl att vara rädda – vi borde vara rädda, säger Nazik Mohammed.

Därför är det viktigt att omvärldens ögon riktas mot Sudan. De vill inte ha intervention som i Libyen framhåller hon, men att samma internationella uppmärksamhet riktas mot Sudan och att den medieskugga protesterna där har hamnat i bryts, samt att diplomater och FN-organisationer i större utsträckning fokuserar på krisen i landet.

– Indirekt stödjer man regimen om man inte sätter hårdare press på den, och ser situationen för de mänskliga rättigheterna här, säger hon.