Tanken med seminariet var att samla styrkorna och vässa argumenten inför den internationella miljökonferensen Stockholm+40, som i veckan hölls till minne av FN:s första konferens om den mänskliga miljön i Stockholm 1972.

Under Stockholm+40 diskuterades begreppet hållbar utveckling utifrån tre teman: hållbara innovationer, hållbar produktion och hållbar livsstil. Slutdokumentet The Stockholm Call for Action, är i sin tur tänkt att vara en av grunderna för diskussionerna under FN:s kommande stora konferens om hållbar utveckling, Rio+20, som hålls i Rio de Janeiro den 20-22 juni.

Mindre fotavtryck

I dokumentet slås bland annat fast att det är hög tid för handling, samt att jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig grund för ekonomiskt välstånd.

Gröna kvinnors ordförande Ewa Larsson inledde med att framhålla vikten av jämställda strukturer i allt beslutsfattande, och ekonomiska modeller som tar ansvar för miljö och social rättvisa. Hon påpekade också det faktum att kvinnors samlade ekologiska fotavtryck är mindre än mäns.

Paneldeltagarna Britt Öhman, vice ordförande i UN Women och ledamot i Sveriges Kvinnolobby, Kristina Persson, ordförande i Global Utmaning, och Johan Rockström, professor i naturresurshushållning, var alla överens om att vi är långt från ett jämställt beslutsfattande inom miljöområdet. Detta trots att kvinnor enligt flera undersökningar i högre utsträckning än män tar miljöhänsyn i sitt handlande, liksom oftare engagerar sig i miljöfrågor. I fattiga länder är kvinnor dessutom ofta de som drabbas värst av miljöförstöring.

Både Kristina Persson och Johan Rockström påpekade vikten av att lämna nationalstatstänkandet – miljöfrågor måste helt enkelt börja behandlas som den utrikespolitik de är. Det kräver i sin tur starka globala överenskommelser, till exempel genom FN, menade de.

Större engagemang

Enligt Kristina Persson bör politikerna i högre utsträckning göra det lönsamt att göra rätt, med hjälp av styrmedel som högre skatter på ändliga resurser. Hon berättade också att hon de senaste åren märkt av ett större engagemang för miljö- och klimatfrågan hos chefer och beslutsfattare inom näringslivet.

Ewa Larsson uttryckte en förhoppning om att kvinnors förmåga att samarbeta skulle kunna påskynda de segdragna internationella förhandlingarna om klimatet, men fick mothugg av Kristina Persson, som menade att så fort kvinnor dominerar diskussionen är risken också stor att de görs ansvariga för frågan. Britt Öhman hävdade å sin sida vikten av att engagerade kvinnor verkligen går in i de politiska finrummen och kräver att få vara med.

– Det är dags att sätta ner foten, avslutade hon.