Men jag tycker att vi inleder med 2011 års Guldbaggegala. En av mina favoritfilmer inom svensk film är Lisa Langseths Till det som är vackert. Langseth vann pris för bästa manus på galan och debuterande Alicia Vikander, som nu röner stora framgångar världen över, fick pris för sin fantastiska huvudroll som Katarina.

Till det som är vackert handlar om klass, kön och makt och är en av de intressantaste filmerna på länge. En annan kvinna som också bärgade ett av tungviktspriserna förra året var Pernilla August. August tilldelades bästa regi för Svinalängorna, där också Åsa Mossberg prisades för klippningen av samma film.

På årets gala fick Ruben Östlund baggen för bästa regi för sin omdebatterade Play. Men det var långsfilmsdebuterande Lisa Aschan som blev den stora vinnaren med pris för både bästa film och manus.

Det senare priset fick hon tillsammans med manusförfattarinnan Josefine Adolfsson. Ella Lemhagens Kronjuvelerna fick inte några nomineringar i de tunga klasserna, men prisades för bästa kostym, bästa scenografi och bästa visuella effekter och blev därmed den andra mest prisade filmen.

Men självklart är det inte jämställt i filmbranschen, långtifrån. Istället är den, likt övriga samhället, överrepresenterad av männen. Samhällets bristande jämställdhet återspeglas i filmbranschen. Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor produceras det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Orsaken? En struktur där det är svårare för kvinnor att bryta sig igenom och ta plats, en plats som historiskt sett varit självskriven mannen. Ett lysande, eller snarare dåligt, exempel på hur nyss nämnda samhällsstruktur dagligen befäster sin totalitet är när den aningslöse, icke namngivne journalisten frågar Lisa Aschan om ”tjejprojektet” Apflickorna.

Detta ägde rum på Filmhuset när Guldbaggenomineringarna tillkännagavs i början av månaden. Eftersom alla i Apflickornas produktion är tjejer; alltifrån producent, regissös till skådespelerska in i minsta biroll så måste filmen alltså inte vara en film, utan ett ”tjejprojekt”.

Theresa Fabrik som har regisserat Hip hip Hora och Prinsessa har berättat att hon ofta har fått frågan hur det känns att vara kvinna och regissös. En fråga hon inte reflekterat över innan journalisten ställde den.

Tänk om Daniel Espinosa eller valfri regissör skulle få frågan, ”Hur känns det att vara en del av ett ”killprojekt” Danne?” eller ”Hur känns det att vara man och regissör?” När en regissös som bland annat prisas på Robert de Niros Tribeca Film Festival men ändå får höra att hennes film är ett ”tjejprojekt”, då har vi långtifrån en jämställd filmbransch.

Så sent som i måndags gjorde Aftonbladets Jan-Olov Andersson (en vit, medelålders man) en intervju med Lisa Aschan. Tanken med intervjun borde vara att gratta henne till hennes priser, men istället fastnar han i tröttsamma frågor om hennes urringade klänning och avslutningsvis ställer han frågan vad vinsten för Apflickorna kan betyda för filmerskor.

Aschan avbryter honom direkt: ”Tråkig fråga, det vill jag inte prata om”. Inte ens den kvällen fick hon bara vara en regissös.