I veckan samlade regeringen Nordens, Baltikums och Storbritanniens ledare för att diskutera i första hand två frågor: Hur man får fler kvinnor i ledande positioner och fler kvinnor som företagare, samt hur man får äldre att stanna kvar längre på arbetsmarknaden.

Detta Northern Future Forum fick snabbt det alternativa namnet No Future Forum av arbetskritiska nätverk och organisationer, som anser att de senaste decenniernas ökade produktivitet snarare borgar för kortare arbetstid, samt att fler kvinnor på höga poster inte är den viktigaste vägen till verklig jämställdhet.

I tisdags arrangerade Centrum för marxistiska samhällsstudier och ABF Stockholm tillsammans med Tillbaka till framtiden ett föredrag under rubriken Bortom arbetslinjen – bortom arbetet på Teater Tribunalen på Södermalm. Inbjudna föredragshållare var sociologen Roland Paulsen, författare till boken Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin, och Cecilia Höglund från Kvinnopolitiskt forum och tidningen Brand.

Önskade de hade arbetat mindre

Paulsen utgick från en nyligen uppmärksammad nyhet, det som från början var ett blogginlägg av den australiensiska sjuksköterskan Broonie Ware, som hade frågat sina döende patienter vad de mest ångrade i livet. På andra plats, efter att inte ha förverkligat sina drömmar, var att de ansåg sig ha arbetat för mycket. Övriga punkter liknade den första, i den meningen att de enligt Paulsen i viss mån var påverkbara val, som att hålla kontakten med vänner eller visa sina känslor. Att arbeta däremot, till det är vi nödda och tvungna.

Det paradoxala, menar Paulsen, är att de tekniska framstegen ökar förutsättningarna för en radikal arbetsreduktion. Produktiviteten har mångdubblats otaliga gånger, men åttatimmarsdagen är som ristad i sten sedan 1970-talet, och tongångarna går istället mot att vi måste arbeta mer och längre.

Det faktum att arbetstiden inte sänkts i förhållande till produktivitetsökningen har skapat mer problem än vad det skapat välfärd, menar Paulsen, ekonomiska och miljömässiga såväl som existensiella. Samtidigt har den politiska diskursen mer och mer kommit att omfamna en identitets- och integrationspolitik, som kan yttra sig i att man förespråkar fler kvinnor eller fler från etniska minoriteter på tunga poster eller i vissa branscher.

Väg till befrielse?

Integrering genom anpassning innebär allt som oftast att man ska arbeta, och många tycks ha glömt att feminismen i grunden är en arbetskritisk rörelse. På 60- och 70-talet ville man minimera det arbetsförtryck som männen redan led av, inte göra det till sitt. Men arbetet har kommit att bli en väg till befrielse, istället för att en befrielse från arbetet satts på agendan. Här finns utrymme för självkritik, tyckte Paulsen.

Karin Bähler Lavér från Prekariatet och Edvin S Frid från Centrum för marxistiska studier presenterade sedan kvällens andra talare, Cecilia Höglund. Hon fokuserade på det oavlönade arbetet i hemmet som kvinnor till största delen utför, och att det måste tas med i beräkningen när man talar om arbetstidsförkortning.

Hon ifrågasatte också om det som många helst ägnar sin fritid åt, att umgås med familjen, verkligen är ”fri” tid för kvinnorna, som enligt henne ägnar sig åt ”relationsarbete” och annan administration i hemmet tämligen konstant.

En generell arbetstidsförkortning skulle förmodligen inte automatiskt råda bot på denna obalans, det är snarare något som måste läras om, en inlärning som börjar redan i barnuppfostran och de olika krav som ställs på pojkar och flickor.

Däremot skulle problemet med att många kvinnor som vill arbeta heltid bara får deltidsjobb lösas vid en arbetstidsreducering med bibehållen lön. För det är som möjlighet till självständighet och försörjning som arbetet är viktigt ur feministisk synpunkt, inte att arbetets inneboende egenskaper per definition är enbart goda.