Förra veckan skrev Feministiskt Perspektiv om nedläggningen av Kvinnoteamet i Stockholm. Nu är även kvinnoverksamheten på Krami Stockholm hotad.

Krami är en samverkan mellan socialtjänsten, kriminalvården och arbetsförmedlingen som syftar till att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för personer som har varit i kontakt med kriminalvården.

Målgruppen är vuxna män och kvinnor som på grund av sin kriminella bakgrund har svårt att komma ut i arbete eller utbildning.

Krami har plats för 48 kvinnor och 72 män per år.

Nu diskuterar Stockholms stads arbetsmarknadsavdelning om man ska stoppa nya intag av kvinnor på grund av att de tre instanser som driver verksamheten inte är överens om hur den ska finansieras.

– Många av de kvinnor som kommer till Krami har behov av andra vårdinsatser innan arbetslivsprocessen. De kommer ofta hit med en större problematik och behöver helt enkelt andra typer av insatser, säger Helene Bengtson, chef för arbetsmarknadsavdelningen, en del av arbetsmarknadsförvaltningen i Stockholm.

Hon berättar att kriminalvården nu vill minska placeringarna som riktar sig till kvinnor och att det därför kan bli aktuellt att minska på antalet platser utifrån det behov som kriminalvården uttrycker att de har och se över hur vi svarar upp mot det behov som finns.

– Vi har i nuläget inte kommit överens om något avtal, men vi hoppas att vi så snart som möjligt kan fatta beslut i frågan. Jag tycker att det är enormt viktigt att kvinnor får det stöd de behöver. Detta handlar inte alls om att avskaffa hjälp för utsatta kvinnor, snarare en tydligare översikt om vilka behov som styr, säger Helene Bengtson.

– Nej, det menar jag inte. Men som det ser ut nu och har sett ut ett längre tag så kommer det inte tillräckligt med kvinnor på våra kurser. Kvinnor har som sagt var många gånger andra behov som måste gå före de insatser som vi erbjuder.

Svek mot kvinnorna

Elisabeth Linderstad, chef och samordnare på Krami tycker att det är riktigt illa om verksamheten slutar ta in nya kvinnor. Hon säger att det finns massor av kvinnor som är i behov av Kramis verksamhet och att de nödvändigtvis inte alls behöver komma från frivården.

– Visst är det fler män på våra kurser än vad det är kvinnor. Men det beror ju inte på att det inte finns något behov. Detta har att göra med en grundstrukturell problematik som handlar om att man inte satsar lika mycket på kvinnor. Kvinnorna som kommer hit brukar lyckas mycket bra. Visst det tar lite längre tid därför att arbetsmarknaden är smalare för kvinnor. Jag tycker det är ett svek mot kvinnorna om deras platser tas bort, säger hon.

Hon berättar att männen som placeras på Krami måste vara aktualiserade inom kriminalvården medan kvinnorna inte behöver vara det. För dem räcker med att de ska befinna sig i riskzonen.

–Där finns jätte många kvinnor som behöver hjälp och stöd. Men trots detta placeras inte kvinnor här. Om kriminalvården anser att de inte har behov av lika många plaster på grund av att det är fler män som är aktuella inom kriminalvården så borde väl Stockholmsstad ha behov av vår verksamhet? Det är ju inte direkt så att kvinnor i riskzonen för kriminellt leverne har minskat, säger Elisabeth Linderstad och fortsätter:

– Om detta läggs ner så är ju tydligt att kvinnoperspektivet inte prioriteras.

Vi vet att de finns

Eva Klint, verksamhetsutvecklare på kriminalvården har varit med under förhandlingarna med arbetsmarknadsförvaltningen.

– Vi försöker dela rättvist. Då placerar vi efter behov. Vi fyller inte ut kvinnokvoten som det ser ut just nu. Kramis verksamhet är och har varit jätte bra för de kvinnor och män som varit och fortfarande är där. Vi från kriminalvården har inget att göra med beslutet om att dra ner på kvinnoplatserna för Krami.

Vad menar du nu?

– Bara för att vi inte ser att behovet av Krami är lika stort hos oss just nu när det gäller placeringar av kvinnor så behöver väl inte det innebära att behovet inte finns? Jag anser att alla som arbetar inom detta område borde göra en ordentlig genomlysning och se över var alla kvinnor befinner sig och var de ska ta vägen. Vi vet att de finns men vi vet inte var tjejerna är någonstans.