I början av 2000-talet rådde skilda uppfattningar i debatten gällande asylsökande personer med apatiska barn i Sverige.

Meningarna gick isär om orsakerna till det apatiska tillståndet.

Vissa hävdade att barnen simulerade tillståndet. Andra att föräldrarna drogat barnen för att få till ett uppehållstillstånd i Sverige.

En av dem som starkt förespråkade ett simulerande, var läkaren Thomas Jackson.

I dagarna har det framkommit att han, som citerades som expert i den dåvarande socialdemokratiska regeringens utredning om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom, nu gått med i ett nazisistparti.

Under den tiden utvisades många apatiska barn från Sverige. Men enligt Anita Dorazio har situationen idag på många sätt blivit värre.

– I dag är politikerna tysta. Då, under Barbro Holmberg och Socialdemokraternas tid var de allt annat än tysta. Men de talade ju för fel sida såklart. Alltså, de intog inte ett barnperspektiv. Nu är det helt tyst från politikernas sida. Ingen säger någonting samtidigt som beslut ständigt tas om att svårt sjuka barn ska avvisas.

Det är inte bara politikerna som är tysta, menar Dorazio. Även de etablerade mediernas intresse lyser med sin frånvaro.

Personerna som står bakom rapporten ”Barnen utan röst” har under lång tid försökt nå ut med de aptiska barnes situation.

– Barn är inte intressant i detta land och det är fruktansvärt, säger Dorazio med arg röst.

De rätta frågorna uteblir

Under sommaren 2011 inkom rapporter om en ökning i antalet avslag på uppehållstillstånd för barn med svåra uppgivenhetssymtom.

Syftet med rapporten Barnen utan röst var att ”…genom en kartläggning sammanställa information om den situation som de barn lever under, vilka tillsammans med sina familjer har fått avslag på asylansökan/ansökan om skydd i första instans och som uppvisar svåra uppgivenhetssymtom…”.

Av rapporten framgår bland annat att många barns erfarenheter inte alls kommer fram under asylprocessen. Detta trots att man formellt skriver i avslagsbesluten att man tagit hänsyn till barnens bästa.

– De rätta frågorna ställs inte. Om man inte ställer de rätta frågorna får man inte heller de rätta svaren. Varför har din son försökt ta livet av sig? Vad har hänt honom i hemlandet? Inga sådana frågor existerar. De är rädda för besvärliga frågor. Då blir ju också svaren fruktansvärt besvärliga. Vad ska man göra då? frågar sig Dorazio och fortsätter:

– Ja, då måste handläggarna lyssna, ta svaren till sig och ta hänsyn till barnets skäl och därmed till barnkonventionen.

Ingen tar ansvar

Anita Dorazio hävdar att alla skyller på alla.

– Anvarslösheten gällande barns rättigheter är total. I dag ska man jaga livet ur flyktingar och anklaga dem för att vara islamister och allt vad de nu hittar på. Nu har ju en tidigare Säpo-chef blivit generaldirektör på Migrationsverket också. Det är ju som att sätta räven i hönsgården och vakta hönsen, säger hon.

Efter den nya utlänningslagen 2006 som Socialdemokraterna godkände blev lagen hårdare och så även praxis. Den nya tillämpningen av lagen har enligt Dorazio lett till att rätten till skydd följaktligen blivit klart reducerad.

Hon säger också att det i dagsläget råder asylpolitik i stället för asylrätt. Detta enligt de konventionerna vi har åtagit oss att följa.

– Asylrätten får och kan aldrig bli konjukturanpassad asylpolitik och det är just det som är den stora bärande frågan. Den rådande asylpolitiken är ju en del av hela Europa, där jakten på flyktingar och smugglare är enorm. I dag kan ju flyktingar inte fly på något annat sätt än med falska pass via smugglare. Europas murar har hårdnat.

– Humanitära skäl finns inte kvar och detta är ett faktum. Inte ens de apatiska barnens skäl i grundärendet tas det hänsyn till menar hon.

Gräver i förtvivlan

– Jag tycker detta är grymt. I dag finns det 17 familjer med apatiska barn. Bara i Stockholmstrakten. Var och en av dem har skyddbehov i botten. Men Migrationsverket har ”lagt deras fall på is”. Och så har det varit sedan i somras.

Anita Dorazio hävdar med bestämdhet att ingen av dem har fått sin sak prövad på ett rättsäkert sätt.

– Migrationsverket lyssnar inte på barnen. Inte heller på deras föräldrar. Paragraf 5:6 i utlänningslagen, ”synnerligen ömmande omständigheter” har i praxis absolut ingen bäring. Ingen.

Går det att vända på den utveckling som du talar om?

– Jag är ingen optimist. Vi som nu arbetar med detta är ganska många och vi gräver där vi står. I förtvivlan faktiskt. Vi bevittnar återigen ett Sverige som deporterar sjuka, gamla och handikappade människor. Ett Sverige som inte bryr sig om flyktingbarn. Med lagens hjälp och ännu mera i praxis eliminerar politikerna helt och hållet barnkonventionen.

– Det enda anständiga är att barnkonventionen blir inskriven i svensk lag.