En av de största aktivistgrupperna är Libyan Women’s Peace Platform (LWPP), som samlar libyska kvinnorättsaktivister i Libyen och utlandet. Och Wafia Saifalnasr är en av de mest engagerade medlemmarna.
– När revolutionen började studerade jag till ingenjör vid universitetet i Tripoli – det gör jag fortfarande – och blev involverad i LWPP från starten. Zahra Langhi, grundaren av organisationen, värvade mig när hon behövde en representant för södra Libyen. Jag kommer från Sabha, den största staden i söder.
Redan innan den 17 februari, då demonstrationer i Benghazi utlöste starten på den landsomfattande revolutionen, hade Wafia och de andra i LWPP börjat organisera sig mot regimen.
– Vi började planera våra aktiviteter när allt satte igång i Tunisien och Egypten. Vi bara väntade på vår tur. Hela tiden under demonstrationerna i Egypten sade vi till varandra: ”Så fort Mubarak faller kommer Libyen att resa sig”.
Höja medvetenheten
Under de första månaderna av revolutionen organiserade Wafia tillsammans med andra studenter i Tripoli.
– Vi diskuterade och försökte höja medvetenheten om hur regimen behandlade folket. För oss var det viktigaste att få kvinnor att medverka i allt som hände. Libyen har många välutbildade kvinnor – advokater, ingenjörer, piloter – men samhället är baserat på hur det är att vara man, säger hon.
Wafia fortsätter:
– Innan revolutionen fanns det en starkt rotad idé att kvinnor inte kan driva frågor i samhället. Men revolutionen visade att det var fel. Kvinnor spelade en mycket viktigare roll än vad media visade. De var modigare än männen; de bröt mot så många förväntningar som fanns på dem. De var ute på gatorna, räddade skadade, koordinerade hjälpsändningar.
För många av kvinnorna som var aktiva i revolutionen var det snarare en fördel att inte få så stort utrymme i medierapporteringen.
– Att inte vara i mediernas fokus var något som hjälpte oss. Det var mer säkert att inte vara i rampljuset – vi och våra familjer var inte i samma fara eftersom vi arbetade i hemlighet, säger Wafia.
Efter revolutionen har LWPP:s arbete fortsatt. Frågorna är många, men gruppen har hittills fokuserat på att pressa den tillfälliga regeringen att göra sommarens utlovade val så jämställt som möjligt.
– Den viktigaste frågan hittills har varit den nya vallagen. Många viktiga beslut kommer att tas av den kommande regeringen – inte minst att ta fram den nya konstitutionen. Det är mycket viktigt med en jämlik lag. Som så många andra samhällen så är Libyen mansdominerat. Inga rättigheter kommer att ges till oss kvinnor. Vi måste se till att ta dem själva.
Påverkar lagstiftarna
Wafia berättar att hon och de andra i LWPP påverkat lagstiftarna att ändra det första förslaget som endast garanterade kvinnor 10 procent av platserna i parlamentet, till en lag som ger dem 40 procent.
– Tack vare vår kampanj har vi nu en vallag som är mer progressiv än den i Tunisien. Från början var vårt mål att lagen skulle vika 40 procent av platserna åt kvinnliga politiker. Men i stället föreslog vi att vallistorna skulle ha varannan man, varannan kvinna – vilket ger samma resultat om man räknar på det. Och det godtogs, tack vare att vi var indirekta, säger hon.
För LWPP var vallagen en viktig seger, säger Wafia, inte minst för att den visar att det är möjligt för civilsamhället att påverka de politiska processerna. Men många frågor kvarstår.
– Det finns väldigt mycket som hindrar libyska kvinnor från att engagera sig politiskt. Ett starkt rotat tankesätt är det största hindret. Från det att barn här är mycket små lär de sig att kvinnans roll är i hemmet. Därför jobbar vi mycket just nu med frågan om hur kvinnor kan bli framgångsrika ledare.
Wafia själv funderar över vilken väg hon ska ta i framtiden. Liksom många libyer uttrycker hon en beslutsamhet över att vara med och bygga upp det nya samhället.
– Jag har framförallt en ambition: att driva frågor för mitt land. Eftersom jag är från södra Libyen vill jag sända ett meddelande till kvinnorna där att de ska ta plats. I södern är stamstrukturerna starka, liksom könsrollerna. Men jag ser en liten förändring nu. Det finns mer respekt för personers enskilda handlingar, inte bara vilken familj de tillhör. Men gamla mönster kommer att ta lång tid att förändra, avslutar hon.
