När jag frågar människor i Libyen om kvinnliga thuwwar svarar de flesta att nej, de har inte hört talas om några kvinnor som var vid fronten. Många könsroller är starkt rotade i det libyska samhället, och kvinnor uppmanades inte att ta upp vapen i kampen mot Gaddafi. Men så är det någon som nämner att, visst var det en kvinna från Benghazi som var med rebellerna? Fawzia Ghieth heter hon visst.
Några kvällar senare träffar jag henne i en kontorsbyggnad i centrala Benghazi. Hon har ett möte med andra politiskt aktiva kvinnor i Libyen. En ung journalist, en libanesisk kvinna som bor i Benghazi, som nu jobbar med stöd till de syriska flyktingar som kommit till staden. Alla lyssnar, inte utan ett mått av beundran, på när Fawzia Ghieth berättar.
– Under revolutionen spenderade jag mycket tid vid fronten med rebellerna, säger hon.
– Att jag var en kvinna vid fronten, visst var det unikt. Libyens kvinnor deltog på andra sätt: de gjorde det tunga, viktiga jobbet bakom kulisserna. All support kom från dem. De lagade mat åt och gav stöd åt rebellerna. Jag är förmodligen den enda som var vid frontlinjen.
Beslutet att gå med i revolutionen tog Fawzia omedelbart då protesterna startade i Benghazi förra året.
– När jag började se graffiti och meddelanden på Facebook om att demonstrationer var planerade, då visste jag direkt att det skulle bli något stort. Den 17 februari gick jag ut och demonstrerade med de andra. Det var en lycklig dag, det kändes som att vi var på väg till ett bröllop, berättar hon.
Fawzia Ghieth gjorde som många andra libyer: dedikerade all sin tid förra året åt att kämpa mot regimen. Hon är professor i statsvetenskap, och kommer från en familj med en lång oppositionell tradition.
– Jag var under bevakning av Gaddafi, precis som så många andra potentiella politiska motståndare. Jag var inte fri att resa eller röra mig som jag ville. Min familj var känd av regimen: fyra av mina fem farbröder satt fängslade för sitt politiska engagemang.
Under det åtta månader långa kriget reste Fawzia från plats till plats i takt med att fronterna förflyttade sig. Hon var vid Brega i öster, i det belägrade Misrata, och i Gaddafis hemstad Sirte. Även om hon bar vapen så deltog hon inte direkt i stridigheterna. Hennes uppgift var att förhandla med den andra sidan.
Fawzia Ghieth öppnar sin dator och sätter på ett videoklipp från Al-Agila, nära Brega. Filmen visar henne i framsätet av en militärjeep, med en walkie-talkie i handen. Hon talar med en bil långt bort i horisonten, full av Gaddafis trupper.
– Här förhandlar jag med ”den andra sidan”, som vi kallade dem. Vi sa aldrig ”fienden”, för de är libyer precis som vi. Hör vad den här soldaten säger i walkie-talkien. Han säger: ”Vi vill inte det här, men vi har inget val. Om vi inte följer order så dödar de oss”, berättar hon.
Fawzia Ghieth fortsätter.
– Jag sade till dem att de inte skulle tro på Gaddafis propaganda – att vi inte var med Bin Laden eller Al-Qaeda, utan att vi var deras bröder.
För många unga thuwwar betydde hennes närvaro mycket. Hon beskriver att hon gav dem motivation.
– Jag var med dem från början till slut. Det märktes att de blev starkare av min närvaro. Nu har jag till och med en bataljon i Syrien som är uppkallad efter mig, berättar hon med ett leende.
När vi skiljs åt åker Fawzia Ghieth hem för att förbereda sig för morgondagen. Hon ska åka till Kufra i sydöstra Libyen. Efter krigets slut har oroligheter fortsatt mellan rivaliserande grupper i området – nu ska hon resa dit för att förhandla.
– Vi måste fortsätta att kämpa för vårt land. När jag ser stjärnorna på natthimlen påminner de mig om alla som dog i kriget. Det är som att de talar till mig. De säger: ”Du fortsätter väl att kämpa? För vår skull, så att vi inte dog för ingenting?”, säger hon.
