Långt i öster, vid Medelhavets kust, ligger Libyens näst största stad Benghazi. Det var här revolutionen startade för drygt ett år sedan. Den 17 februari samlades tusentals för att demonstrera mot Gaddafis regim. Samtidigt gick den 32-åriga kirurgen Maryam Eshtiwy som vanligt till sitt jobb på Jalah-sjukhuset. Från den dagen kom hon att spela en viktig roll i revolutionen.
– Den 17 februari var jag på jobbet. Rätt som det var började det komma in patienter med skottskador. Först förstod vi ingenting, men när fler och fler döda kom in förstod vi att de sköt demonstranterna.
Dagen utvecklade sig kaotiskt. Läkarna hade knappt tid att prata med varandra; skottskadade och döda patienter fortsatte komma in. Det tog två dygn innan Maryam kunde gå hem från sjukhuset.
– Jag åkte bara hem en kort stund för att amma min dotter på sex månader, sedan tillbaka till sjukhuset. Det fortsatte likadant i flera dagar. Sedan, efter att Benghazi blivit befriat, fortsatte vi få in patienter från hela landet. Jag var alltid på stand-by och sov ofta över på sjukhuset.
Brist på utrustning
För personalen, som inte hade någon erfarenhet av att arbeta i krig, var det en helt ny situation.
– Vi var inte alls vana att behandla skottskador, eller så många trauma-patienter. De första dagarna var en katastrof. Och sjukhusen i Libyen är rudimentära. Vi saknar mycket nödvändig utrustning. Men vi lyckades rädda många liv, säger Maryam.
Under revolutionen rådde en speciell sammanhållning libyerna emellan. Människor öppnade sina hem för främlingar och gjorde vad de kunde för att hjälpa varandra. Detta märktes på sjukhuset.
– De anhöriga gav oss mycket stöd. Under flera månader hade vi en öppen buffé ute på gården, med mat folk hade med sig. Gamla tanter ville bidra på det sätt de kunde, så de kom med hemlagad mat till patienterna och oss läkare, berättar Maryam.
– Vi hade också fullt med läkarstudenter som gjorde ett fantastiskt jobb. De stannade kvar på sjukhuset ända tills universiteten började för några månader sedan. Samma sak med våra migrantarbetare, läkare och sjuksköterskor från länder i Asien. De flesta av dem valde att inte lämna Libyen när kriget startade.
Stärktes av revolutionen
Upplevelserna under revolutionen har förändrat Maryam och hennes kollegor.
– Det var en väldigt speciell tid, inte lik något jag upplevt tidigare. Vi upptäckte att vi kan göra saker som vi inte trodde var möjliga. Vi såg fruktansvärda saker: familjer som skjutits ned när de begravde sina anhöriga, skadade människor som kom in i olika delar.
Hon fortsätter.
– Men det kom något gott ur det också. Revolutionen gav kvinnorna en ny roll. Det var kvinnor som motiverade libyerna att delta i revolutionen. Det är ingen lätt uppgift att pusha dina barn och din familj att riskera sina liv. Utan kvinnorna hade det aldrig hänt.
Maryam har omdefinierat sin egen roll. Innan var hennes plan att lämna Libyen för att studera vidare och jobba utomlands. Nu vill hon stanna kvar.
– Jag är mer övertygad än någonsin att fortsätta mitt jobb. Revolutionen gjorde mig starkare. Jag är så lycklig att jag var på sjukhuset den där dagen, att jag var del av allt som hände. Men den svåraste tiden är nu. Det är så mycket vi måste förändra, och många vill att allt ska ske på en gång. Samhällets grund är utbildning och sjukvård, så jag hoppas att vi kan bygga upp dessa så fort som möjligt. Vi måste slutföra revolutionen.
