Lustens plats i en enskild människas liv är central. Den kan definieras på olika sätt; den kan förstås som en reduktion av olust, något som leder till en lustupplevelse. Lusten kan finnas i olika sammanhang. Den kan vara närvarande i arbetet och den kan finnas i talet. Vi kan erfara arbetslust och vi talar om hur samtalet var fyllt av lust. Lusten kan uppstå i kontakten med den andres kropp och den kan vara närvarande i sammanhang där kroppen inte finns med: den kan anta så kallat sublimerad form.

Lusten kan vara dov och konstant och den kan vara naken och brutal. Lusten kan plötsligt väckas och den kan dö ut. Lusten kan vara en källa till plåga, något som den enskilde av hela sitt hjärta önskar skulle försvinna bort. Lusten blir på detta sätt förknippad med döden; en black om foten för en enskild människa. Tanken på att kunna förverkliga en lustupplevelse kan vara en ovärderlig tillgång och utgöra den största anledningen till att vilja leva. Den enskilde kan vara beredd att dö för möjligheten att reproducera en lustupplevelse. Vi har också skapat ordet livslust.

Granne med lusten finns begäret. Lust och begär, separerade och ändå inrymda i samma hus. Det gåtfulla begäret. Det som kan väckas i det överraskande momentet; med orden och genom blicken. Det kan väckas i samspelet mellan ord och blick. Det kan vara den mest innerliga formen för viljan att evigt förenas med en annan individ; att vilja vara all tid och alltid med den andre. En önskan om en tidlös förening, en förening som består ända fram till slutmålet, till döden. Detta något, det absolut okända och mest fruktade, som samtidigt är det enda angående framtiden som är garanterat, något som vi kan vara helt säkra på. Begäret – lika mycket den enda kampen mot döden som längtan efter att slutligen förenas – kan leva skilt från den sexuella njutningen. Begäret som får oss att vakna mitt i natten och som får oss att se världen med nya ögon.

Runt lusten och begäret reser sig den förnuftiga kärleken, som en förhoppning om att med lusten och begäret kunna inreda ett hem som i sin tur kan skydda dem. Ett institutionellt skydd som, förhoppningsvis, gör det möjligt för lusten och begäret att leva vidare. Och som gör det möjligt för det genealogiska projektet att slutföras inom civilisationens ramar och krav. Hoppet om att det skulle vara möjligt att förena lusten och begäret med vanan och rutinen, och att den institutionaliserade kärleken – äktenskapet – skulle kunna utgöra garantin för att lusten och begäret inte bleknar och tystnar. Att det som var självklart skall förbli självklart. Äktenskapet pekar ut vem som skall vara objektet för begär och lust och vem som är mor och vem som är far. Inom denna ram skall barnen hitta fram till att själva bli kulturvarelser.

I förhållande till lusten och till begäret ställs i kärleken frågan om den andre: vad kan jag göra med den andre? Hur utmanar jag min ensamhet? På tu man hand eller ensam? Vad gör jag med min brist i världen? Vad vill jag den andre? Vad vill den andre mig? Vem kan jag lita på? Vad kan jag lita på hos den andre? Hur länge finns du för mig? Klarar jag mig lika bra på egen hand? Eller blir jag en människa – som har tillgång till lust och som är begärande – först genom att jag ställer mig i en djupare förbindelse med den andre? Vilka andra uttrycksformer kan begäret och lusten finna?